Äntligen!

Nu är det dags för paus

Tar ett par dagar ledigt och reser norrut till mina systrar. Blir inga blogginlägg.

Vi hörs efter helgen

Hurra för mannen, han är bäst på överraskningar!

Har fått en adventskalender av mannen (JA vi ger varandra sånna, hemmafixade eller inköpta). Mitt paket var stort som ett större brädspel och inslaget i julpapper, det gavs med orden att det var någon dag för tidigt men bättre igår än senare.

Både jag och mannnen vet att min kalenderstart inte kommer att ske förrän den 4e , vilket innebär att den (undertecknad) som väntar på något roligt får koppla på tålamodet och härda ut.

Jag uppmanades att öppna, inuti hittades: Jakten på den gyllene boken - med 24 spännande gåtor. Wow! Vilken häftig gåva. Jag som älskar mysterier och just gåtor får använda samtliga hjärnceller hela vägen fram till jul, ska bli riktigt spännande att se vad kalendern bjuder på för utmaningar.

Hurra för mannen, han är bäst på överraskningar!

En stämpel hit eller dit - är en världslig sak

Mannen visade mig ett handgjort presentkort på massage. Vi kan kalla det ett klippkort då det är tio rutor att stämpla.

Ja, det är jag som gett honom detta i gåva någon gång. Ja, mannen blev glad eftersom han älskar massage. Vad som är lustigt är att inte en enda ruta "stämplats" ???

Periodvis bjussar jag frikostigt på längre eller kortare behandlingar (vad gäller mannen), kan ibland vara en (eller till och med två) massage per dag. Det där tiokortet borde vara förbrukat för länge sedan!

Mannen ler lite snett och säger att han har ett oanvänt presentkort och helt tydligt har han rätt, så länge jag inte stämplar så är det precis så.

Det finns en sak jag är världsbäst på!

Inget du behöver vara avis på, skulle i alla fall inte jag vara, så det är helt okey att himla med ögonen och skaka lite roat på huvudet.

Vad är det, undrar du kanske?

Svar: städa bort saker, framför allt de prylar eller föremål som är hemliga, typ kalendergåvor eller julklappar.

"Jag lägger det på ett smart och bra ställe", tänker undertecknad och är mycket nöjd med mig själv. Antecknar inte, skriver inte ens en liten notis i min mobil utan jag gömmer och tänker att DET kommer jag att komma ihåg. Eller inte?

Så jag gjorde det igen, la en liten, platt present till mannen på ett ytterst smart ställe (så att inte han skulle hitta) och glömde bort.

Som du säkert hört så får du ha det i benen som huvudet inte minns, vilket innebar en timmes letande. Fågel, fisk eller mittemellan??? Det var frågan. Kollade först på de troligaste ställena och därefter på de mindre troliga. Nitlott efter nitlott.

Att jag inte lär mig(!!!), att gömma hemlisar är något jag är bäst på men inte alltid att åter hitta dessa!

Återvände till det troligaste stället och Voilá, plötsligt fann jag skatten! Frågan är om detta gör någon skillnad? Knappast, jag litar nämligen på mitt huvud men som sagt: det du inte har i huvudet får du ha i benen, vilket för mig kommer att innebära fortsatt letande. 😂😂😂

Hemlig kod?

Nu är den igång igen, precis som ifjol och precis som snön som fallit så hälsar vi även discolampan välkommen tillbaka 😂😂😂

Skrev inlägget nedan förra året men texten är lika aktuell nu som då:

Hemlig kod?

På allmänningen utanför vår tomt står en lyktstolpe, egentligen ingenting anmärkningsvärt om du som vi bor i ett villaområde. Denna ljuskälla har stått på samma plats sedan vi flyttade in för 5 år sedan (och antagligen mycket längre än så). Vad som hänt är att den plötsligt beter sig annorlunda? 

Vaddå beter sig ... undrar du kanske? En lyktstolpe står ju bara där och sprider ljus när mörkret faller (i bästa fall). Sant. 

Härom dagen såg mannen hur skenet fladdrade, det blinkade. Detta kan inträffa och är inte onormalt men det som fångade mannens intresse var hur, det var som om stolpen telegraferade och skickade någon form av morsekod!

Blink, blink ... stilla ljus ... blink, blink blink ... mörk ... så höll den på?

Vad vill den säga oss? Eller inte låta oss veta då koden kanske är hemlig?

Tidigt igår morse såg jag samma signaler och kan intyga att det verkligen ser ut som att stolpen pratar. Med vem? 

Spännande. Vi får se vad som händer härnäst med eller kring discolampan.

Över natten förändrades allt

Så blev det vinter, inte sen höst eller den där obeskrivbara årstiden som ofta infaller på våra breddgrader när det är svårt att definiera väderleken ... utan vinter.  

Välkommen! 

Visst det är slutet av november och oftast önskar jag inte snö förrän till advent men i år har det varit så mörkt att allt vitt som mötte oss när vi drog upp rullgardinen igår kändes just välkomnande, inte ens minusgraderna fick mig att sluta le.

Pudersnö, lätt att både borsta bort och skotta vilket gjorde eftermiddagens aktivitet både rolig och tillfredställande. Tänk hur snöfall kan upplevas så oerhört positivt när det är första gången och nytt. 

Passade på att pulsa i skogens snö för att få känna knarret under fötterna. Minus åtta grader känns men inne bland träden blåser det mindre och när du som jag fick klättra över nedfallna träd så håller du värmen.

Välkommen vinter!

Dags att sparka igång kreativiteten

Egentligen sätts aldrig adventsstjärnor eller ljusstakar upp hemma hos oss förrän strax innan advent MEN i år gör jag ett undantag.

På grund av intensivt schema öppnar jag vår kurbitsmålade kista och plockar fram alla pappersstjärnor samt de lampor som tillhör advent, sen knallar jag till förrådet och plockar fram lådan med girlanger och ljusslingor, de som ska fästs på bro- samt altanräcket.

Ljus i mörkret.

Känns helt rätt, stämningsfullt och väldigt mysigt att få förbereda inför decembers ankomst. Fundera även över den stundande adventskalendern, den grabbarna alltid längtade att vakna upp till för att öppna dagens lucka. I deras frånvaro är det mannen som får fullt fokus, han som välkomnas av en liten gåva, inslagen, varje morgon. Har ingen aning om hur årets kommer att utformas, har liksom satt detta uppdrag på "paus" men inser att det är dags att kavla upp ärmarna och skapa!

Måste ske i helgen (helst) eller absolut senast på torsdag, så wish me luck. 

Det är mycket nu ...

 

... extraarbete i receptionen på campus, ordinarie tentamensvärds timmar, möten med "mina" studenter (de jag är mentor för) samt kvällsundervisning (yoga). Jag gillar att hoppa mellan olika arbetsbeskrivningar och uppgifter vilket i dagsläget är tur. Känner mig lite som en bläckfisk med många ben att hålla reda på. Endorfinerna flödar och intrycken är många. Hurra!

I början av veckan såg jag nästan i kors av trötthet klockan åtta på kvällen då inget annat än återhämtning väntades av mig. Valde då att göra det enda rätta genom att vila. Kröp ner i sängen och kollade på någon serie innan sömnen knackade på och däckade mig. Behövdes två dygn innan kroppen vande sig och nu finns ingen trötthet kvar.

Kanske (eller troligtvis) påverkade bristen av träning mig (har inte funnits någon tid), det var först igår som löparskorna snördes på och jag kunde ge mig ut på isiga skogsvägar. Älskar att springa tidiga morgnar! Det gör ingenting om det är kallt, kyla går att klä sig mot. Blåst är värre men igår var förutsättningarna bra (förutom lite is) och jag fick till och med se solen.

Idag är det fullt ös igen men allt känns både kul och roligt.

Buss på villovägar

Igår morse stod det morgonklass på mitt schema. Mannen önskade bilden så jag beslöt att ta bussen in till stan. Kollade tidtabellen kvällen innan och förberedde allt, så att det enbart skulle vara att hoppa i kläderna och gå till bussen.

Jag kom ut några minuter för tidigt och hälsade på en kvinna med kabinväska, hon skulle med tåget. Så plötsligt dyker bussen upp tre minuter innan avgång! Okey, tänkte jag, bäst att notera detta och vara i tid så jag slipper missa bussen en annan gång för att den gått för tidigt.

Visar min biljett och kliver på. Kvinnan ber att få köpa en. Chauffören blir osäker och ber henne sätta sig för att lite senare betala med sitt kort. Så rullar bussen iväg och kör in i rondellen men istället för att köra trekvarts varv så kör den ett helt varv och åker i samma riktning som den kom ifrån.

Vad händer??? utbrister jag som inte fattar någonting och önskar svar då jag har en tid att passa. Kvinnan med väskan svarar. Chauffören har tydligen missat att stanna vid en tidigare hållplats så han svänger tillbaka. Har aldrig varit med om detta tidigare men det förklarar den tidiga ankomsten.

Utanför fönstret är det bäcksvart och när vi kommer fram så finns ingen väntande. Chauffören svänger runt och efter en stund är vi vid min hållplats, nu tre minuter försenade. Bussen stannar till och låter kvinnan betala sin biljett.

Så in i samma rondell och hör och häpna men även denna gång kör inte bussen som jag förväntat mig, den kör  ett kvarts varv = annan busslinjes rutt. What??? På monitorn i taket står dock ordinarie turs hållplatser.

Tänker att det är inte lätt att se i mörkret. Kanske är chauffören ny och osäker, det går dessutom ovanligt sakta. Tänker på kvinnan som ska med tåget, kommer hon att hinna? Själv blir jag försenad men i denna tidiga timma brukar ingen yogi stå och hänga på låset, så mitt lugn håller stressen borta.

Halvvägs in i det närliggande bostadsområdet svänger chauffören ut mot sin vanliga rutt igen. I korsningen hinner jag undra ifall han än en gång ska köra tillbaka för att åka till den hållplats som han faktiskt missat? Svar nej, han kör in mot city.

Vid sjukhuset fungerar jag på ifall jag ska hoppa av vid Svandammen och gå, borde ta lika lång tid som att sitta kvar. Väljer att stanna. När vi senare kommer till Centralstationen så frågar jag kvinnan om hon kommer att hinna med sitt tåg, hon nickar, det ska inte vara något problem. Skönt.

Jag är den ende som sitter kvar, ska av vid nästa hållplats. Chauffören vänder sig om.
Det här är slutstation, säger han till mig. Jag ska inte längre.
Men ... ska du inte till Klostergränd? säger jag överraskat.
Nej, ändhållplats.

Fattar ingenting och går tyst av bussen. En rask promenad senare är jag vid studion, hann innan någon annan dök upp, Femton minuter "sen" innebar noll frukost, (den fick jag äta efter klassen).

Spännande morgon. Intressant chaufför.
Valde att promenera hem efter klassen, det tog en timme (och jag gick inte fel en enda gång 😜).

Ljuva minnen

Är med i en Facebookgrupp som heter Nostalgi från Kåge. Där kan vi (som av olika anledningar har intresse för bygden) bland annat få ta del av tidningsartiklar, historia, fotografier.  Minnen i form av återblickar vilka kan ge större förståelse för de egna, våra rötter.

Min mormor och morfar bodde i Kåge. Morfar startade och drev den första bensinstationen, han var med andra ord egenföretagare. Mormor roddade kök, hus, trädgård samt allt praktiskt (lättare och tyngre kroppsarbeten) plus deras stora sociala nätverk. Min mamma och moster hade det bra ställt i det stora huset. En borglig uppväxt i ett hem med trygg ekonomi.

För ett år sedan låg en bild på deras hus, taget 1959 uppe på "nostalgi sidan". Det stora vita huset med den lika stora tomten. Det hus som blev mammas och som vi varje sommar flyttade till. Med föräldrar som arbetade som lärare innebar det att jag och mina syskon var priviligerade. Dagen efter skolavslutningen stuvade vi in vårt pick och pack i bilen och körde ut på landet, för att stanna hela lovet och först helgen innan skolstart flytta tillbaka till radhuset (inne i stan) igen.

Det finns så många minnen! Somrar då vi återupptog kontakten med kompisar som vi enbart hängde med och kände under juni, juli och augusti.
Mörkerkurragömma på sensommaren med familjen där den enorma rabarbern var ett perfekt ställe att aldrig bli hittad i. Badmintonplanen. Brandstegen som vi inte fick men ändå klättrade upp och ner för, den satt så lägligt placerad vid balkongen och slutade ovanför stora stenrabatten.
Balkongen som gjord för kräftskivor och annat kvällshäng. Favoritstället dit jag bar kudde och täcke  när sommarnatten var för het och jag hade svårt att sova.

Rummet jag delade med syrran, (det stora rummet på övervåningen). När vi blev osams drogs en osynlig linje igenom och överträdelse var lika med dödsstraff. Tur för oss att det fanns två dörrar. "I" kunde ta vägen ut och in genom övre hallen medan jag kunde gå via badrummet (som lyckligtvis också hade två dörrar).

"K"s skrubb, det rum som egentligen var förråd. Ett rum vi röjde och fick inreda som vi själva önskade (innan K övertog det). Där det var okey att rita på tapeten eller att dra bort den helt för att blotta husets vackra timmervägg. Vårt "klubbrum", vårt hemliga ställe där enbart våra regler gällde.

Finns så mycket att skriva och berätta om när det gäller vårt stora vita hus i Kåge. Hjärtat var ett stort lantkök med lucka i golvet (källarskafferi) samt ett skafferi vid sidan om (som var ett rum i sig). Här fanns en platsbyggd soffa (med förvaring under "sittbänken") som var magisk. Minns ett tillfälle när undertecknad låg i soffans trånga tomrum med locket på och systrar samt  bästa kompis lekte att jag var deras radio. 

Det köket fick långt senare inspirera mig och mannen när vi lät bygga vårt första hus med 30 kvm (kök) som blev vår hems själ och hjärta.

Tror jag stannar här. Skulle kunna skriva hur mycket som helst om vår barndoms hus och somrar men bjuder istället på en bild. Flygfoto: Högåsvägen i Kåge 1959. På denna bild 2/3 större trädgårdsland än vi hade.

Röda skuggor på marken

I måndags vaknade vi upp till en vit värld, en centimeter nysnö hade lagt sig som ett tunt täcke och spred ett milt ljus. Vackert och välkommet. Jag tog en långpromenad innan arbete och njöt av knarret under fötterna. Att slippa det gråmulna mörkret blev som en otippad present.

Så kom undertecknad till en sträcka vid ån som i somras fick gatubelysning, där var lampskenet allt annat än traditionellt. Raden av lyktstolpar spred ett rött sken, inte vitt eller gult. Har aldrig sett detta tidigare och kunde inte låta bli att fundera över ifall något var "fel"?

Röda skuggor på marken ... varför?

Att gå mot samt under de röda lamporna var som att ha en rad cyklar eller bilar framför mig. Ett pärlband av rött, så annorlunda och lite konstigt. 

Någon som vet anledningen?

Så klart DU ska med mamma!

I januari nästa år tar Lejonkungen sin examen från Kings Collage i London, Master i psykologi. Om han kommer att återvända till Sverige för att söka arbete eller stanna kvar återstår att se men vad som är 100% säkert är att jag/vi kommer att vara på plats i Royal Festival Hall den 12e januari när det är stor examensceremoni. Bordeauxröda kåpor och fyrkantig hatt, så engelskt som det kan bli.

Tänker på mamma, kidsens mormor, om hon levt så hade hon varit där, ingenting skulle fått henne att avstå! 

Käraste mamma/mormor kommer att vara på plats om än inte fysiskt, hennes närvaro är given och allt som händer under de dagar vi tillbringar i London sker med henne i våra hjärtan. Så klart finns också pappa/morfar men han är steget bakom, detta är Lejonkungen och hans mormors "fest".

Är sååå glad att flyg och hotell äntligen är bokade samt biljetter till ceremonin betalade. Check på de uppgifterna. Nu har vi ytterligare något att se fram emot.

"Är det okey om jag skriver i min täckjacka?"

Jag tycker inte om att frysa! Har aldrig gjort och kommer troligtvis att känna likadant hela livet, trots det kan det inträffa att undertecknad har för lite kläder på ... ja eller kanske "fel" typ av plagg.

Under åren jag levt med mannen har hans inflytande fått mig att frysa mindre och i dag kan jag stoltsera med förmågan att "klä mig rätt". Funktionellt.

Mitt yngre jag lät fåfängan bestämma mer, då mer fin än praktisk men NU har den (fåfängan) äntligen fått vänja sig vid att stå tillbaka.

Nåja, igår frös inte jag men andra. Undertecknad arbetade som tentamensvärd och tog på en tjock yllekofta eftersom stillasittande under lång tid i en större sal långsamt kyler ner, dessutom var det lördag vilket innebär att ventilationen sätts i viloläge. Vi behöver aktivera den och om vi inte trycker på knapparna så blir det kallt.

Halvvägs in i tentaskrivandet undrade en student om det fanns möjlighet att få ta på sin täckjacka? Så kallt var det ... och självklart. Trots att jag inte frös så reagerade även min kropp på det råare luftdraget. DÅ mindes jag: ingen av oss hade satt igång värmen. Oops ... Skyndade ut i korridoren och klickade på on-knapparna. 

Antagligen hann aldrig studenterna känna någon större skillnad, de skrev klart utan att klaga och kort därefter tog vi helgledigt. 

Väntas inte tillbaka förrän vid mörkrets ankomst

Hej hopp, idag är det lördag och du kanske unnar dig en lång mysig frukost? Tar helg och njuter av att vara ledig?

Så är det inte för mig. Jag pussar mannen hejdå och knallar iväg, arbetar heldag och väntas inte hem förrän sen eftermiddag, då när det hunnit bli mörkt eftersom klockan passerat fyra.

Tro inte att det går någon nöd på mig. Jag går till jobbet med ett leende på läpparna och tänker att min återhämtningsdag får bli i morgon (även om den är fullt planerad och med matlagning, städning, bak samt gäst). 

Önskar dig en skön lördag!

Svettig och naken i duschkön

Det är lustigt hur olika vi gör och tänker, det som är rätt för en person är kanske helt oviktigt för en annan. Snubblade återigen på ett minne för länge sedan, då när jag utövade bikram yoga i 40 graders värme.

Svettigt var enbart förnamnet, behövdes nämligen en handduk på yogamattan då alla i rummet svettades så att det rann (floder) och ingen ville halka omkring i pölarna som bildades. Efteråt behöves därför en dusch med  renande vattenstrålar. Allt som varit i den varma fuktiga salen rengjordes och stoppades gärna i dubbla plastpåsar för att så fort som möjligt slängas direkt i tvättmaskinen.

Idag duschar jag oftast hemma efter träning då avståndet är kort och undertecknad har nära hem. Ingen duschkö ... vilket minnet handlar om:  

Jag står svettig och naken i duschkön efter ett hett bikrampass och tänker att de som står under det strilande vattnet inte gör sig någon brådska (???) ... vi andra som köar får snällt stå där vi står. Det schamponeras och inpackas och njuts av att unna sig att stå läääänge. Själv hade jag blivit stressad och snabbduschat. Men jag är snäll, säger inget och väntar i godan ro (även om jag inte kan låta bli att tänka: har deras föräldrar inte lärt dem ta hänsyn? )

Vet att tiden inte förändrat detta fenomen, det existerar fortfarande och jag undrar hur vissa tänker? Eller så tänker de inte alls? De är i sin egen bubbla och unnar sig vad de önskar, som om de stod hemma i den egna duschen.

Med rullgardinen neddragen

Igår fick jag det bekräftat, det som magkänslan viskat om men som undertecknad inte haft bevis för. En känsla är en känsla och inte sanning (alla gånger) men igår stod det svart på vitt i tidningen. Hittills under november har vi i vår stad haft en soltimme ...

För ett par år sedan blev slutsumman fyra (för november) och hur det blir i år lär visa sig men hittills är det enbart en timme!

Gråmulet och regnigt med inslag av underkylt regn eller möjligtvis snöflingor som försvinner när de landar på marken. Utan solglimtar är det ännu mörkare, som om rullgardinen ständigt är neddragen.

Någon skojade och sa att det är "ljust", läs dag, till ett visst klockslag och sen blir det natt minuten efteråt. Ingen skymning. Ingen kväll. Natt.

Ja, precis så känns det, nattmörkret infinner sig före middagen ...

Inte konstigt att många känner sig konstant trötta. Vi får själva stå för ljuset i mörkret, tända lampor och stearinljus i massor samt stråla som stjärnor i väntan på eventuell sol eller möjligtvis snö.