Bara att bita ihop och le

När kroppen använder muskler som legat i vila så brukar det betyda en sak: träningsvärk!

Japp, den checkade in mer eller mindre på en gång och viskade: "Så här blir det när du släpper taget",  som om det skulle vara något nytt under solen ...

Det är som om låren förvandlats till vikter, som att jag bär på trilskande extramassa vilken förhindrar mitt rörelsemönster. Armarna däremot visar inget tecken på överansträngning? Om jag fått gissa innan så hade undertecknat trott tvärtom. Benen är starka och armarna svagare, dessutom har de sistnämnda njutit av semester eftersom jag främst sprungit under sommaren. Konstigt? Fast det är klart, en stor medicinboll på 8 kg som ska bäras, svingas och hållas samtidigt som benen böjs och sträcks i bland annat utfallssteg och upphopp.

Men ändå ... armarna? De borde reagera efter all vikt! Kanske kommer den upplevelsen i morgon? 

Träningsvärk är dock inte farligt, det gör ont och du känner dig stelare för stunden. Ett tillstånd jag har en form av hatkärlek till.

Nåja, klaga hjälper sällan, vad som däremot gör skillnad är att fortsätta att röra sig, så där lagom så att blodgenomströmningen kommer igång, typ bita ihop och le stort på samma gång. Haha

Så har jag det. Hur mår du?

Först fattade jag ingenting

Igår ägnade jag halva förmiddagen åt planeringsarbete, två klasser skulle sekvenseras och förberedas. Jag satt vid min laptop och mellan de båda klasserna sparade jag i dokumentet. I stället för att öppna ett nytt raderade jag allt och började på nästa.

Två timmar senare hade undertecknad ett bokat träningspass och kände mig duktigt nöjd när jag i god tid avslutade den andra klassens anteckningar. Dags att skriva ut.

Men ...

Enbart den sista klassen låg sparad på skrivbordet? Först fattade jag ingenting ... så rullade minnesbilder upp i huvudet. Jag hade raderat och börjat om. WTF!

Brukar alltid öppna nytt dokument när det fösta är klart  och börja om men inte igår. Tänkte inte längre än näsan räckte och eftersom undertecknad skrivit i Pages (har en Mac) så var allt totalt bortblåst. Annars hade jag kunnat ångra, leta mig bakåt i Word men "som jag bäddar får jag ligga"

Fanns enbart en sak att göra, återskapa. Tränade och åt lunch, sen på det igen: skriva om hela första klassen. Gick fortare denna gång men kändes ändå onödigt. 

Spara, spara och spara ... på rätt sätt, det tar jag med mig denna dag.

Ha det!

Kuddmysteriet

Dagens fråga: Hur många kuddar har du i din säng eller hur många använder du, kanske växlar mellan?

Hemma gapskrattade vi igårkväll. Jag använder två (skulle klara mig med en) och vet att mannen har fler. I början av vårt förhållande hade han tre, sen blev det fyra och efter det har jag slutat räkna. Kuddar under huvudet, ovanpå och emellanåt att krama.

Har under lång tid märkt att vi saknar örngott, de tar liksom alltid slut även då vi köper nya. För att inte tala om de gånger vi har gäster som sover hos oss (här räknas även sönerna in) ... det finns knappt extrakuddar trots att jag vet att vi har?!?

Det visade sig att mannen lagt beslag på hela vårt lager. Olika kuddar för olika behov (typ som kläder i en garderob), dock inte alla på en gång.  Jag "tvingade" honom att räkna. I sängen samt i dess närhet återfanns 10 stycken!!!

Några borde slängas då de tappat all form men mannen påstår att de fortfarande har en funktion, exempelvis läggas under en axel om den är öm ...

Så hur många kuddar har du? Jag har två.

 

Myggjävlar ...

Alltså, vad är detta?

Egentligen inte konstigt, mer ovant men vansinnigt irriterande. Efter min snabbvisit i Norrland hinner undertecknad knappt ut i trädgården förrän myggen är överallt ...

Tysta men inte osynliga (ifall du har ögonen med dig) kommer de, inte ensamma utan i gäng. Sätter sig ner på utvald kroppsdel utan att fråga om lov och helst där de inte uppmärksammas. Snabeln in i huden och så tömmer de mig på blod.

I söndags när jag rullade ut yogamattan på altanen hade jag ingen aning om att de är så många. Har aldrig hänt att de flockats och attackerat på det sättet tidigare i sommar.

Ja, jag vet det är allt regnande ...

Det kliar, överallt kliar det och jag kliar tillbaka. Inte smart, jag vet men kan inte låta bli. Suck. Säger som min pappa sa: "sticker ni mig så slår jag er" ... för när det gäller myggor och fästingar så är jag INTE snäll!

 

Jordiga fingrar

Igår skördade jag all vår potatis, det blev en halv blå back, vilket inte är mycket men om du som jag enbart satte fem potatisar så är det bra. Stora, fina och gula.

Vi har varit oroliga att allt regnande kanske förstört våra rotfrukter men så var inte fallet. Morötterna frodas men är små, mycket på grund av att jag inte gallrat mellan plantorna. Goda ... i alla fall, det vet vi eftersom vi plockat upp en handfull och ätit.

Vindruvorna är på gång men behöver ytterligare ett par veckor. Gillar att de sköter sig själva.

Päron och äpplen läggs i krogen som hänger på staketets utsida och varje morgon är den nästan tom. Vet att våra grannar gillar päronen och att de gärna plockar på sig ett eller flera när de tar promenad med hunden. Helt okey. Kanske skulle gå över med en korg bara till dem? Eller inte? De verkar fixa själva.

 

Konsten att välta med överfull kundvagn i rulltrappa

Idag tänker jag bjuda på ett gammalt blogginlägg. Sammanfattningsvis så är slutsatsen att det inte alltid är bra att vara snabbtänkt, det kan bli fel ... och emellanåt är det bättre att tänka efter före! Så för guds skull härma inte mig 😂😜😂

När jag arbetade som visual merchandiser (VM, vilket betyder dekoratör/stylist) i trendig modebutik, så fick vi en dag i uppdrag att skicka en del kläder vidare till de större butikerna i Stockholm och i Göteborg. Jag hade på telefonen pratat med min Sverigechef och blev eld och lågor.

Vårt gigantiskt stora lager var överfullt och det kändes som en vinstlott att bli av med några av kapporna. Jag tog rulltrappan upp till övervåningen, gick igenom vår outlet och öppnade sen dörren in till lagret. I ett hörn stod en traditionell kundvagn som jag raskt började fylla. Eftersom jag är lat så öste jag på. Vagnen blev snabbt rågad och ett berg av vita kappor var allt som syntes.

Det knöliga i systemet var att jag behövde ta vagnen ner till kassan för att där scanna in varje plagg och på så vis registrera min överföring mellan butikerna.
Butikshissen litade jag inte på, den fungerade när den ville och hade många gånger fastnat mellan våningarna. Jag tar rulltrappan, tänkte jag.

Att köra en överfull kundvagn genom butiken var en sak men att ta den i rulltrappan en helt annan.
Jag glömde bort fysikens lagar. När både vagnen och jag hamnat på plats så insåg jag att det är bra att tänka efter innan. Glömde det...

Hur skulle jag fungera som motvikt till den tunga vagnen? Jag parerade för långsamt och halvvägs ner började kapporna glida av och färdas en och en för att sen stanna vid rullbandets slut.
Inte slutade eländet här heller. Vagnen kom i obalans och krängde. Jag försökte hålla emot men misslyckades och när hjulen körde in i kapporna som låg som ett stopp så välte vagnen! Oops ...
Shit happens!!!

Flera av de vita kapporna var förstörda, de hade fått svart oljesot från rulltrappan. Bara att reklamera.
Suck.

När jag senare stod i vår ena kassa och scannade in kappor för brinnande livet så kom min butikschef. Han undrade om jag var 100% säker på att det verkligen var outletkapporna vi skulle skicka?

Enkronan trillade ner. Jag ringde min VMchef och berättade hela episoden. "Nej, för sjutton!" sa hon mellan sina skrattattacker, "Du måste skicka de nya"

Jag gav min butikschef en vänlig blick och tackade för att han tänkt. Dags att börja om och göra rätt.

Ett intensivt dygn - både längre och äventyrligare än planerat.

Intensivt, långsamt, sorgligt, kärleksfullt, viktigt, välgörande, minnesvärt och oerhört fint är några av de värdeord jag skulle vilja använda för att beskriva veckans onsdag samt torsdag.

Att få hänga med brorsan, med syrrorna, kusiner, släktingar och andra människor som betyder mer än de förstår är guld värt. Vår gemensamma historia skapade för många, många år sedan en stabil grund och den bär. 

Få möjlighet att uppdatera, kramas, gråta, skratta, diskutera och lyssna.  Stanna upp i stunden. Vara närvarande. Så fint!

Så kom stunden då vi kände oss redo att skiljas, det var dags att resa hem. Jag och brorsan fick skjuts till kvällsflyget. Vi gick ombord och gjorde oss redo för avfärd. Motorerna värmdes. Planet rullade ut på startbanan men ....

Något var fel. Ena motorns bränsleventil ville inte öppna sig. Kaptenen försökte väcka den manuellt. Ingen kontakt. Alla satt kvar, fastspända och hoppades på snabb lösning. När informationen ropades ut sas det att en tekniker behövde flygas upp från Arlanda 

Vi uppmanades att kliva ur planet och återvända in i terminalen igen för att där vänta på ytterligare information. Tiden gick långsamt men klockan fort. Kompensation utdelades i form av voucher, att handla "mat" för. Problemet var att restaurangen hunnit stänga, baren serverade enbart dryck och i kiosken var alla mackor slut ...

Av alla som väntade var övervägande passagerare unga rekryter. De skulle få resa hem på sin första permis efter fjorton dagars (lumpen)introduktion. Killar, 19 år samt ett antal tjejer, alla vrålhungriga! De hade planer och "livet" satte plötsligt krokben för oss alla men ingen klagade, alla höll humöret uppe och jag imponerades av deras attityd. 

Så fick vi besked, nytt plan med tekniker skulle landa vid midnatt. Motorn sågs då över, fixades och vi fick gå ombord igen. Landade på Arlanda kl 02 och kröp ner under mitt täcke en timme senare. 

Äntligen hemma! Fick hela 3,5 timmars sömn 😜

På vift

Jag och brorsan är på äventyr!

Vi har åkt iväg ensamma, vilket är många år sedan, typ innan våra barn föddes. Bara han och jag och det känns riktigt bra.

Fast äventyr och äventyr? (Älskar det ordet.) Även om just detta tillfälle inte enbart är glädjefyllt så är det som livet, helheten innehåller allt. 

Vi ska på begravning vilket kan verka både sorgligt och tungt men om du som vår farbror levt i 90 år och tyckt sig haft ett bra liv så känns det lättare. Säger inte att det är enkelt att mista en förälder, det är det aldrig men kan vara en tröst att veta att mamma eller pappa lämnar nöjda.

Vi får under ett dygn tillfälle att hänga med syskon, kusiner och andra släktingar som vi saknat, det är lycka. 

När du läser detta kanske jag precis vaknat på mitt hotellrum eller så äter jag frukost (älskar hotellfrukostar!). Om du sover länge så kanske vi hunnit iväg och väntar i Domkyrkan? 

Hur som så önskar jag dig en skön dag.

PS. Det blir inget blogginlägg i morgon, detta pausas av livet. DS

De kommer från ingenstans och blir blåsvarta

 

Dripp dropp ...

Sommaren har så smått förvandlats till höst, det är mörkare, fuktigare och så fortsätter det att regna alternativt komma skurar, även de dagar när det inte ska falla nederbörd. Känns något för tidigt med höstkänsla, det är fortfarande augusti och skolorna har precis börjat.

Så tittar solen fram igen och sommaren är tillbaka. Shortsen på och emellanåt ett dopp i poolen när tillfälle finns. Molnen hopas, från ingenstans och bli blåsvarta ...

Stora regndroppar och ett regn som gör oss blöta även om vi går under tak, ett fuktigt regn. Förstår du vad jag menar? Det finns lätta sommarregn, störtskurar och så det som jag försökt beskriva ovan.

Jag sätter på mig min fina designregnkappa. Minnen från när jag var liten fyller mig. Vi hade den typen av regnkläder, lika tåliga men inte lika trendiga. Tror att jag hade en solgul och så blå seglarstövlar på fötterna. Minns inte att jag blev våt genom kläderna, möjligtvis om jag plurrade.

Här kommer dagens fråga: kommer det att regna idag ... eller inte?

Så drogs draperiet åt sidan och där stod hon

Emellanåt är det bra att blicka bakåt och minnas, därför bjuder jag på detta blogginlägg från augusti 2017.

I en tid och värld som kan vara ytlig och få många att fastna i hur de ser ut så ska du få läsa om ett möte med en häftig tant. En klok kvinna som vi alla kan lära av.

Vissa arbetsdagar möter jag kunder som berör mig mer, så var det igår. In i butiken kom en liten tant med sin rullator. Hon tog god tid på sig att kolla in sortimentet. Stuvade in sig och rullatorn i hissen och checkade av övervåningen för att en god stund senare komma tillbaka ner till mig.

Tanten ville ha smakråd. Valde en kjol och en stickad top och tryckte in sig och rullatorn i provrummet. Nu tog det tid för utrymmet var knappt. Jag fick vänta. Så drogs draperiet åt sidan och där stod hon, kvinnan som fick mig att tänka på Pippi Långstrump och hela Sveriges Dagny.

Vad som tilltalade mig med denna tant var hennes acceptans och sköna inställning till sig själv:
" Jag vet att jag är gammal, ska fylla 97 år och att kjolen nog är i kortaste laget men det gör inget. Jag har snygga ben"
"Det är viktigt att acceptera hur vi ser ut ... det går ändå inte att göra något åt skavankerna"
"En kompis till mig tycker att jag borde permanenta håret ... nä ... varför skulle jag göra det? Mitt raka spretiga hår duger"
"Jag fyller snart 97 år så därför ska jag köpa något fint till mig själv. Jag kan ju inte gå i jeans jämt"
"Min dotter är bortrest men när hon kommer hem så ska vi gå ut och äta. Jag har sagt att jag inte vill ha någon present ... jag fyller ju inte ens jämnt."

Det var en fröjd att prata med denna lilla kvinna. Kläderna satt perfekt och hon gav sig själv en present genom att unna sig lite snygga kläder.

Vilken kraft hon utstrålade! Jag har fått ytterligare en positiv förebild.

Allt vi inte behöver

Nu sitter den uppe igen, fruktkorgen. Som vanligt hänger den på utsidan av vårt staket mot vägen. Ovanför sitter en skylt: FRUKT Varsågod, ta en eller flera.

Ett sätt för oss att dela med oss och ge till de som inte har (exempelvis alla studenter med tunnare plånböcker). Låta andra njuta samtidigt som de hjälper oss. En win win situation för samtliga parter, helt ekologiskt samt närproducerat.

Allt vi inte behöver

En av de finaste gåvor är att få ge, det tycker i alla fall jag och om du bor i närheten så säg till.  Det är som att driva ett självplock men utan betalning.

Finns en baksida med åtta fruktträd ... all fallfrukt. Högsäsongen har startat och dagligen städas gräset. Har redan besökt återvinningen ett antal gånger för att slänga det skämda så det kan förvandlas till biogas. En aktivitet som kommer att hänga kvar under hela september.

Samma datum men olika år

Minnesbilder som flashar förbi, tack Facebook för att du håller mig uppdaterad. Bjuder på dessa episoder från gårdagens datum, den 19e augusti

1022:

29 grader och fortfarande sommar, vilket innebär att badsäsongen ännu inte är över och är du lyckligt lottad som vi så finns det möjlighet till poolhäng efter avslutad arbetsdag.

Vad gäller katterna så har de fortfarande ingen lust att komma in. Stanley har i skrivande stund varit ute i en vecka och Audrey två nätter. Vad som är positivt är att de visar sig, kommer hem för att dricka vatten och norpa åt sig en mumsbit eller två om tillfälle ges.

2015:

Två timmar senare

Från vad? Satte mig på cykeln mot Storvad för sol och bad denna härliga sommardag. Blev lite fördröjd... Plötsligt har de lagt om cykelvägen, ingen anvisning eller skyltning. Taskiga bromsar och för lite tid att hinna bromsa. Pang! Rakt in i gallret. Jag tänkte: Hoppsan! Upptäcker att höger lillfinger pekar rakt ut så jag drar det rakt, klick. Lindar hårsnodden runt lill- och ringfinger och känner hur det börjat pulsera. Sätter mig på cykeln igen mot badet men hinner tänka att jag kanske borde ringa någon? Mannen jobbar så jag slår en signal till brorsan som säger: Du kanske ska kolla fingret?! Jag kommer och hämtar dig

Efter möte på en vårdcentral och med närakutens röntgenläkare har jag fått tummen upp. "De" gjorde inget - mitt eget agerande fick högsta betyg och klart godkänt. Tack pappa!!!

Och tack brorsan för att du tog hand om mig.

2013:

Tittar ut från butiksentrén och ser gubbar köra race med permobiler/rullstolar

I love it!!!!

2010:

Som den snälla mamma jag är gräddas pannkakor till morgondagens friluftsdag trots att jag är dödstrött ... ingen behöver ju veta att jag först både suckade och muttrade lite eftersom pannkakorna inte ens är till mig.

Vad vore livet utan mammor?!

Vilka egna minnen dyker upp i ditt huvud? Liknande eller helt annorlunda? Oavsett så önskar jag dig en skön söndag!

Vad som händer sen får vi se

Så nice med helg! Veckan har varit intensiv och full av arbete, inte minst igår då 11,5 timme klarades av. Blev dock belönad med pizza och ett glas vin när jag kom hem till mannen så energin återvände.

Idag tänker jag njuta, först av en tidig löptur vilken avslutas med morgondopp i poolen och därefter VM-fotboll i tevesoffan fram till lunch, helt klart bästa starten på denna lördag! Vad som händer sedan får vi se.

Det finns en lång "att göra lista" men om vi prickar av göromål på den återstår att se. Tänker att det blir som det blir och att vi kommer att hinna med det som känns viktigast ... som att njutbart vila.

Önskar dig en skön lördag. Ta hand om dig. 

Frukostmeny med spännande överraskning

Tänkte att jag dagen till ära ska bjuda på ett gammalt inlägg. Tanken väcktes då Facebook frågade om önskan fanns, att dela en logg som jag skrev för 13 år sedan. Helt ärligt minns jag inte denna post men det känns som att den är väl värd att dela.

Blev serverad frukost på vår glasveranda! 

Servitören själv visade stolt upp sin dukning ... 

en halv råtta fick jag! En STOR rackare. 

Huvudet var uppätet 

men bakdelen med svans och ben helt orörda

... lämnade till mig. 

Det var bara att tacka, berömma och se glad ut

Livet på landet för nio år sedan.  Vi hade två katter (en period tre) och som du läser så såg min diet helt annorlunda ut. 😂

Tänk att ha jägare i familjen som tog hem färskt mat. Närodlat och närproducerat. Kravmärkt? Det var med andra ord bara att sätta sig vid sitt stambord och vänta. Eller? 

Kanske inte.

Sanningen var den att varje morgon så öppnade vi dörren försiktigt, vi visste inte vad som fanns på andra sidan. Vår glasveranda fungerade som en slusstation. Katterna hade egen lucka och kunde ta sig in och ut själva. På somrarna hängde de gärna på verandan för att kunna jaga i gryning och skymning, alltså komma och gå som det passade dem. Typ tonårsrum med eget kök.

Ville katterna in i huset fick de snällt vänta på att vi öppnade den inre ytterdörren alternativt altandörren.

När vi nu räknar efter så måste det ha varit Tiger eller Ravelli som bjöd på frukost, inte Giggs. Den sistnämnde är den absolut skickligaste jägaren som tillhört vår familj. Han radade ständigt upp möss. Hackspettar och ekorrar gick inte heller säkra. Giggs var muskulös och långbent, smidig och explosiv på samma gång. Vår svarta panter i miniformat. Men ... för 13 år sedan levde inte Giggs.

Ravelli eller Tiger? Jag gissar på mamman med namnet som började på R. Svaret lär vi aldrig få reda på men det gör heller ingenting. Jag har ändrat frukostvanor, äter helt vegetariskt. Råttor, möss och fåglar är strukna från min meny.

Stängd dörr - öppen dörr

När du stänger en dörr finns det möjlighet att öppna en annan (om du inte kör korsdrag haha).  Lite som ett vägskäl, vilken stig tar du? Eller går du mitt emellan?

Under sommaren har jag funderat över mina yogakasser, de är betydligt färre än för ett par år sedan (= självvalt). Eftersom undertecknad dessutom valt att backa från det egna företaget och låta det vila för att istället arbeta som anställd på timmar så har jag stängt några dörrar. Kanske kommer de att öppnas igen? Kanske inte?

Helt ärligt så känns detta bra.

Denna höst kommer jag att undervisa mindre än tidigare och den flödande vinyasayogan uteblir, den som alltid gått hand i hand med mig. Tid frigörs som kan läggas på annat, vi får se vad det blir?

En, två eller tre klasser i veckan kommer jag att leda och den enda som redan grovplanerats är också den variant som inte blir av. Lite komiskt ...

Nåja, hösten närmar sig och det blir spännande att se vilka nya dörrar som möter mig.

... antagligen fler än jag förstår ...

Igår firade vi vår 31a bröllopsdag eller firade och firade? Höjde våra temuggar och skålade vid frukostbordet och sa: "Grattis till oss" sen hände inte mycket mer. 

Har istället beslutat att uppmärksamma alla våra år tillsammans nästa helg med god mat, då när vi inte ska iväg på jobb eller när annat knackar på dörren. Det blir bra.

Tänk att vi hängt ihop och varit stadgade så länge!? Det är många, många år, antagligen fler än jag förstår men när vi kollar på gamla foton och ser hur våra grabbar samt syskonbarn fötts, vuxit upp och nu själva bildar sina enheter så trillar enkronan ner.

För det kan väl knappast vara så att vi blivit äldre?

Det yttre påstår att så är fallet men insidan hävdar att vi är ungefär de samma som den dag vi möttes, kanske sanningen ligger någonstans mitt emellan?