söndag 31 oktober 2021

En win win situation

När du läser detta (om det är morgon eller kanske förmiddag) så är jag på väg eller redan igång, för dagen till ära ska det inventeras ... i butiken. För mig och min chef betyder det upp i ottan så vi hinner färdigställa innan de första kunderna kommer.

Så med frukosten i väskan tog jag bussen in till stan (läs: har inga fungerande cykellysen så det transportsättet gick bort och promenera nej tack, då hade jag fått stiga upp ytterligare 45 minuter tidigare). Macka och smoothie kunde tack och lov avnjutas innan vi sparkade igång.

Papper och penna, så arbetar vi. Manuellt i par och när butiken öppnas så ansvarar jag över kunderna under tiden som chefen knappar in alla siffror på datorn. Vi kan säga att jag arbetar till hon är klar och då får jag gå hem.

Nu inleds en intensivare period när jag ska arbeta mer (typ dagligen må-fr) i butiken samtidigt som undertecknad ska rodda alla yogaklasser som ingår i min vanliga veckoplanering. Varför då? Tja ... chefen åker på semester och jag arbetar gärna extra. En win win situation för oss båda.

Önskar dig en bra dag och start på november!




lördag 30 oktober 2021

"Kreativitet är när intelligensen har roligt"

Så efter många om och men blev den klar, årets pumpa. Inte läskig och inte otäck utan en snäll variant.

Funderade länge på vad jag ville förmedla och kände att de riktigt grymma och elaka varianterna blev fel, de har fått och tagit mycket plats (under tidigare år). Kattema hade jag ifjol så det gick också bort. Hur skulle 2021s pumpa designas?

Fick en idé, gjorde en mall, skrev ut och upptäckte att den var för stor för pumpan ...

Tro nu inte att jag gjorde som mannen föreslog, att förminska mallen (på datorn) och skriva ut ny. Nä, undertecknade orkade inte det, istället letade jag reda på papper och penna och förminskade genom att rita av. Smart? Kanske eller inte? Tog längre tid än om jag skulle fixat via datorn men litar du mer på "hantverket" så fattar du.

I år skar jag inte igenom helt, det karvades istället på ytan. Använder alltid en fruktkniv när det är Halloween men behövde i år något mer som komplement. Kollade i lådorna och upptäckte vår konservöppnare. Vem hade kunnat ana att den var det verktyg som fungerade bäst!?

Skapade reliefmönster, vilket blev snyggt men när jag väl skulle tända ljuset inuti så insåg undertecknad att syret enbart räckte i några sekunder ...

Ja, ja, tänkte inte på den detaljen. Designern är nöjd och det är huvudsaken (haha)



fredag 29 oktober 2021

Den tappre glasbäraren

Tänker på den lilla killen som var enda barnet under minnesstunden (som jag arbetade på) härom dagen. Hans morfar finns inte mer.

Denne lille bar en mörk kostym och svarta finskor precis som sin pappa, han var sååå fin att jag inte kunde låta bli att säga det till honom. 

Fick flash back till den tid då Lejonkungen var i samma ålder, då när våra grabbar fick gråa kostymer för att de skulle gå på bröllop. De kände sig enormt snygga och sträckte på ryggarna, ville vara som alla coola och vuxna förebilder, som sin pappa, mor- och farbröder samt farfar och Helge. Lille Anton blev i mina ögon Astronauten och Lejonkungen i en och samma person.

Jag och Anton fick direktkontakt och allt eftersom tiden gick sökte sig killen ut mot köket för att kolla vad jag och min kollega gjorde. Vi fick veta att han bar magiska Spiderman kalsonger under och att knyta skor var en baggis. Det byggdes hinderbana av stolar för att se om vi kunde ta oss över och när Anton sen bestämt sig för att vi var hans vänner så ville han också arbeta. Plötsligt hade vi en hjälpreda.

En fyraårig alltiallo som bar mjölkkannor, sockerskålar och värmeljus. Den lille växte flera decimeter och fick sen ett stort glas mjölk som belöning (eget önskemål).

Så det är med ett leende jag kommer att minnas lille Anton, killen med Spiderman kalsonger under sin finkostym, den tappra glasbäraren från Norge.



torsdag 28 oktober 2021

Den som spar - har

Årets pumpa är inhandlad - check. Design, inte en aning (i skrivande stund)??? Den som lever får helt enkelt se 😜

Gårdagens fokus hamnade på arbete, först planering och bokföring hemma och därefter mitt andra catering uppdrag, extra arbetet jag testat en gång tidigare och som gav mersmak. Igår var det dags för tillfälle nummer två och NU kan jag arbeta själv (gick dubbelt även denna gång).

Att klä sig i svarta byxor, vit skjorta och svart förkläde för att ställa i ordning, servera, serva och sen plocka undan och diska är rätt trivsamt. Här kan jag släppa yogan och fokusera fullt ut på praktiska uppgifter. Rensa huvudet.

Men som ofta finns det en hake, vi ska helst ha vit skjorta (inte topp eller blus) då det ger ett mer homogent intryck. Om du kollar i min garderob så består den av ytterst få skjortor och de jag äger är i starka färger ...

Har haft men inte längre och just NU ångrar jag att de sorterats bort. Skjortorna var inte för små, inte heller trasiga eller på något sett överanvända och helt ärligt så är nog den sista anledningen svaret på varför de inte längre hänger i garderoben. När vi flyttade från lägenheten rensade jag bort massor av kläder ...

Så hur gjorde jag då? Nej, det köptes ingen ny vit skjorta. Vill inte. Har ändå kollat i butiken där vi säljer snygga välsittande för kvinnor, bara det att jag är för liten. Önskar en storlek mindre men det finns inte och aldrig att jag inhandlar något som kostar massor för att sy in!

Hur som så äger jag en vit skjorta MEN den har ett mönster på bröstet, Marilyn Monroes ansikte i svart tryck. Jag köpte den när undertecknad arbetade på Desigual, egentligen åt Lejonkungen. Storleken är XS men för män. Tänkte att nöden inte har någon lag och jag skulle ju bära det svarta förklädet ovanpå skjortan så det borde gå? Eller? Vi kan säga så här, det var tur att jag kollade! Dressade mig enligt instruktion men det svarta trycket var betydligt större än jag mindes och gick inte att dölja.

Hur skulle jag göra?

Mindes att Lejonkungen har massor av kläder här hemma, det är länge sedan han rensade och i gömmorna finns äldre mindre storlekar. Yes! Hittade en vit, snygg märkesskjorta i bomull och den fungerade, förutom att den var skrynklig. Fick plocka fram och utföra den syssla jag inte gillar, strykning. 

Tack Lejonkungen, du räddade mig!



onsdag 27 oktober 2021

Ska vi? Eller inte?

Så till denna veckas stora fråga, var är vår pumpa?

Har inte inhandlat någon ... än. Ska jag eller ska jag inte? Behöver vi en pumpa undrar mannen? Nej, egentligen inte. Vi har en "leksaksmodell" som köptes till sönerna när de var små och som vi brukar dekorera med. En lagom stor med ett glatt och snällt flin.

Det är bara det att jag älskar att skapa, att fundera över hur just detta års variant ska designas och sen karva fram "min" Halloweenpumpa.

Så ska vi inhandla en riktig eller inte? Beslutet kommer att tas under dagen och senast i butiken.  

Om pumpa hänger med hem så infinner sig nästa fråga, hur ska den karvas? Har ingen klar bild i huvudet ännu. Bäst är nog att ta ett steg i taget. Allt kommer att bli som det är menat.



tisdag 26 oktober 2021

Ett avlångt land

Kanske är det precis just nu som det är lätt att konstatera att vi bor i ett avlångt land och att de skillnader som knappt märks under sommaren blir desto större nu.

Vi har en förhållandevis varm oktober. En senhöst med lövverk som fortfarande sprakar samtidigt som många träd börjat alternativt redan klätt av sig och lämnat drivor av löv under sig.

Mina systrar bor 70 mil ifrån oss, norrut ... de har fått snö! Mycket snö och med den en annan årstid.

Känns som om vintern är långt borta när blicken letar sig genom fönstret och termometern visar +11°. Samtidigt vet jag att allt kan gå fort, över en natt kan marken täckas av snö men just precis nu är det oerhört svårt att föreställa sig. Regn, inga problem men snö ... nej.

Var sak har sin tid.

Även om snön lyser upp i mörkret så kan den gärna få dröja. Höst duger för mig men lagom till advent så säger jag välkommen.


 


måndag 25 oktober 2021

Vikten av att aldrig sluta leka

"Det står väl inte i Moses lag att gamla kärringar inte får klättra i träd!" 

/ Astrid Lindgren 1978


Hittade denna bild i flödet och förstår än en gång varför jag älskar Astrid Lindgren, hon är den bästa av förebilder på så många sätt. Inte enbart skrivandet och de sagor som för alltid finns i vårt kulturarv utan också för hennes sätt att försvara barnen, djuren och de "svagare".



För mig sprider Astrid livsglädje samtidigt som hon aldrig var rädd att höja ett varnande finger och/eller sätta ord på det hon tyckte var viktigt. Heja Astrids anda!!!




Om Pippi var min hjältinna när jag var liten så är hennes "mamma" det i vuxen ålder. Om jag kan förvalta en del av Astrids livsvisdom så har undertecknad lyckats. Klättra i träd är en aktivitet som hänger kvar och så länge jag har rörligheten och förmågan så kommer undertecknad att fortsätta 😜för vem har sagt att leken enbart är barnens?!



Dessutom gör barn som vuxna gör ... inte som de säger!


söndag 24 oktober 2021

Lycka kan vara ...


  • När sängen jag delar med katterna kan delas på riktigt så vi får plats alla tre samtidigt (att de inte går när jag kommer för att lägga mig)
  • Att bli väckt av Stanleys försiktiga nos
  • Att Audrey kommer och lägger sig mot min bröstkorg istället för mellan mina ben när jag bjuder in till det senare förslaget (men passa mig för att försöka klappa henne! Gjorde det misstaget igår för att jag blev så oerhört sugen, hon låg ju så nära. Dumt, mycket dumt! Audrey tittade på mig och flydde ...)
  • Att vi får klappa Audrey oftare och mer! (Gäller att vara lyhörd och studera minsta lilla tecken på "nej") Stryka över ryggen, klia bakom örat och smeka bröstet ... samtidigt som vi njuter och tackar henne för tilliten hon arbetar på.
  • När Stanley vilar mot mitt ben och jag knappt vågar röra mig.
  • Se Stanley leka med sin lilla rosa mus (Han kunde inte, ville inte och vågade inte leka när han flyttade in till oss men NU)
  • Se Audrey och mannen passa det ihopknycklade kolapapperet (vilket förvandlats till en boll) under kontorsdörren. Har försökt filma men när jag närmar mig med kameran så dör alltid leken, det är som om Audrey inte vill att deras lek ska förevigas.
  • Se Audrey närma sig mannen/sin husse för att kolla vad han gör. Kanske finns det nya kolapapper att få eller en liten godisbit att äta ur hans öppna hand? 
  • Att se mannen kommunicera med både Stanley och Audrey. Han läser av dem och de svarar. Mannen förstår VAR Audrey vill äta och NÄR. Audrey kan med blick och kropp signalera vad hon önskar ... till mannen. 



lördag 23 oktober 2021

Väntar fortfarande på det stora "lövsläppet"

Så är det dags att börja förbereda för vinter i vår trädgård, åtminstone vad gäller möbler och pool. De flesta av våra träd har i stort sett alla löv kvar (?!) utom blodhäggen vid dammen som står naken. Vi kan konstatera att växterna har lite olika sätt att ta sig an den senare delen av oktober, kaprifolen är helt grön och blommar fortfarande precis som rosen medan vindruvorna hänger på häggen och fäller sina blad.

Soligt och krispigt kallt. Vackert.

Det var dock mindre angenämt att dammsuga vår pool, helt ärligt räckte det med att behöva köra ner halva armen i det kalla vattnet (då slangen skulle monteras i breddavloppet) för att konstatera att jag hade noll lust att ta ett dopp.

I går fixades dammsugningen från poolkanten (inte som tidigare år i bassängen) och efter det chockklorerades vattnet. Idag återstår att backspola, pumpa ut en del vatten, ta in pump och vintersäkra poolen.

Möbler och pool går i ide men inte hela trädgården, vi väntar fortfarande på det stora "lövsläppet". Den krattning som gjorts är ingenting mot vad som kommer ... 

Önskar dig en skön söndag!





fredag 22 oktober 2021

Det magiska kastet ... NOT!


Min pappa älskade att fiska, framför allt i Nordnorge. Han tog med oss ut i båt, lärde oss sätta mask på på kroken och ro drag. När vi var redo sattes ett kastspö i vår hand. Det blev också dags att själv lära sig döda och rensa fisken. Fångsten var alltid röding och en viktig regel var att
 aldrig dra upp mer fisk än vi planerade att äta.


Att fiska är rofyllt, tyst och vilande. Du blir ett med naturen och laddar enkelt ny energi om du har det tålamod som behövs.


När jag var tretton år var hela familjen ute en eftermiddag. Vi hade gått upp längs älven till en av våra favoritplatser. Vattnet och isen har under århundraden gröpt ur berg och stora stenar. Små bassänger och grottliknande rum gör denna plats magisk. Jag stod vid älvfårans kant och kastade.

Tror jag var irriterad på mamma, den här sommaren var vi ofta i otakt. Jag var känslig och taggig, tyckte att mamma inte förstod. Var en tjurig trettonåring som mest tyckte synd om mig själv. Mamma tjatade hela tiden tänkte jag och säkert tyckte hon mer om mina syskon!

Mamma ville alltid väl, hon ville aldrig vara osams. Hon ville förstå, så hon smög upp bakom mig och försökte ställa allt tillrätta. Med mjuka, vänliga händer började hon fläta mitt långa hår som ostyrigt fladdrade i vinden.

Jag blev störd, fräste åt henne och hon backade undan. Men. Jag vände mig aldrig om, lät istället blicken vila på vattenytan och snärtade till med handleden. Kastade ut linan för att kanske få napp? Här kunde det finnas öring.


Jag fick napp ...
men inte det jag önskade. Mamma skrek till. Jag snurrade runt och såg hur hon höll sig om ena örat. Jag hade kastat fast mitt älsklingsdrag i mammas örsnibb!

Pappa erbjöd sig att operera bort draget. Han konstaterade att hullingen hamnat inne i örsnibben, det gick varken att dra ut det på fram eller baksidan av örsnibben, som ett stort örhänge dinglade det.
Pappa knipsade av draget med en tång men när han drog fram sin fiskekniv skrek mamma STOPP!

Vår familjeutflykt fick ett abrupt slut. Mamma morrade åt mig och jag fräste tillbaka.
Det är farligt att gå bakom ryggen på någon som kastar. Hur skulle jag kunna veta?

Syskonen stirrade tyst på den underliga scen som utspelade sig framför ögonen på dem. Mamma var rädd, orolig och hade ont. Hon beordrade pappa att köra henne till den militärläkare  som fanns inom några mils avstånd. Pappa sa att han kunde fixa örat men mamma var vägrade, hans kniv fick inte komma i närheten av henne.
Vi barn skjutsades till farmor och farmor och jag mådde skit.
Allt ordande sig så klart. Mamma blev av med hullingen i örat och vi blev sams.


Många år senare gjorde jag nästan om samma sak ... eller egentligen inte. 


Jag har varit på många läger med skolelever. Både höst och vår har jag satt mask på krok, fixat kastrullar och trasslat upp fiskelinor, ofta ute i båt. Vid ett tillfälle hade vi ett kastspö med haspelrulle som fungerade mindre bra. Emellanåt hakade linan upp sig och trasslade, ofta räckte det med att en vuxen lånade spöt och kastade en gång. Eleven fick tillbaka sitt spö och allt var frid och fröjd till nästa trassel.

Denna gång hade jag vid ett flertal tillfällen kastat ut linan och vevat in för att sen återlämna spöet. Mina elever var frustrerade och på väg att bli osams. Båda grabbarna önskade självklart att få använda det fungerande kastspöet, inte det som trilskades. Jag lät dem turas om. Så för sjuttioelfte gången strejkade linan och jag fick spöet för att göra det magiska kastet.

Med en handledssnärt kastar jag men inte bara ut drag och lina, hela spöet gick i en båge och vi stirrar alla tre. Några sekunder låg det och flöt på ytan och jag försökte förtvivlat hinna fram för att fånga upp det men precis när jag sträckte ut handen så sjönk rulle, drag, lina och spö, som en sten rakt ned i den djupa farleden.

Mina elever kunde knappt hålla sig till vi kom iland. De var oskyldiga! Jag Mia hade kastat bort ett av skolans värdefulla fiskespön och det tog flera år innan mina kollegor slutade att reta mig för det.

torsdag 21 oktober 2021

Fröet som grodde

                                     


Tänkte att du kan få ta del av hur det kan vara när min hjärna arbetar kreativt.
För några år sedan tyckte jag att det var dags för en ny utmaning.

En bunt filt, garn och några fjärilar ...
det borde kunna bli en hatt.


Dags att tänka utanför boxen. Hur skulle jag hitta formen?
Jag ägde ingen hattstock.
Så jag gjorde som jag brukar, improviserade.
Med en stadig hatt under hittade jag formen
sen klippte jag och nålade ihop bitarna,
det var lite som att skulptera. 
Fram växte kullen på hatten.


 Därefter blev det dags att fixera, torka och sen klippa till brättet.
Ingen magisk virknål att ta hjälp av istället fik jag använda andra nålar och tråd.


När brättet väl satt på plats så kunde jag fokusera på dekorationsdetaljerna.
Garn, virknål och inköpta fjärilar.


Fram synålen igen och färdigställa.
Så hokus pokus blev det en hatt av platt filt!


Tack och hej!

onsdag 20 oktober 2021

Alltså den blicken!


Jag tror att undertecknad gjort typ alla "fel" som är möjliga när det gäller live inspelning och mickar (sändare och mottagare) ... denna höst.

Vissa gånger har det inte varit mitt "fel" då den tekniska apparaturen varit totalt urladdade och inte ens lyckats väckas till liv med en variant av speedpåfyllning men andra gånger har jag missat, satt tvärt om eller tryckt för löst så att inspelningen inte ens startat trots att jag varit 100% säker på att allt varit okey.

Learning by doing ... så fungerar jag och ju fler bollar som kastas upp och jongleras i luften desto större risk för misstag. 

Endast en gång har inspelningen fallit bort totalt, det var den gången när min fingertryckning var för mjuk och inspelningen sattes igång först när jag skulle stänga av den! Vid andra tillfällen har det gått någon eller ett par minuter och så har jag upptäckt misstaget och kunnat åtgärda problemet. Ingen ursäkt men någon form av förklaring.

De roligaste bilderna visades för en vecka sedan då någon (inte jag) bytt plats på den lilla mottagarsladden som kopplas till mobilen vilket innebar att jag klämde fast mottagaren i linnet och monterade micken i mobilen. Prova inte!

I början av klassen sänker jag blicken och ser micken, som inte ÄR micken utan mottagaren. Jag lyfter blicken mot stativet, stirrar intensivt och förstår misstaget samt byter plats. Alltså den blicken!


Som om jag läxar upp mig själv, typ "fröken" ger onda ögat. En sekund eller två sen var problemet löst och jag som vanligt igen. Tur att det går att skämta om eländet och att be om ursäkt.

Tycker vid det här laget att jag lyckats beta av det teknikstrul som kan inträffa så förhoppningsvis kommer resten av alla inspelningar att bli problemfria. Vi kan ju åtminstone hoppas 😜



tisdag 19 oktober 2021

Hål i hakan ...


Tar en stor klunk te och känner hur något blir fel, vätskan rinner inte ner genom strupen utan missar munnen och flödar nedför bröstet, in genom urringningen på klänningen och vidare ner mot magen.

Men hallå, vad sysslar jag med?

Lite för avslappnad kanske efter yoga och löpning? Inte vet jag? Alla de tidigare klunkarna gick bra, det var bara denna sista som freebaseade. Ut i det okända, ut ur bekvämlighetszonen. Äventyrslysten.


Annars sitter jag och tittar på en planering som jag borde påbörjat för någon dag sedan.  Egentligen så är det väl bara att sätta igång men dagen till ära är jag trögstartad. Har ingen glasklar idé, endast en tanke och den är nedtonad och suddig.

Om jag stirrar på papperet tillräckligt länge så kanske allt löser sig av sig själv!? Eller inte. Enbart hårt arbete brukar lösa denna typ av kreativ kramp. Jag stampar, kommer inte vidare och funderar över om i morgon är en bättre dag? Eller inte.

Finns endast en lösning, att sätta igång och arbeta mig framåt och se vart tanken tar mig? Blir så, jag kavlar upp ärmarna och börjar.







måndag 18 oktober 2021

Otillräcklig eller kanske fullkomligt tillräcklig?!


Vissa stunder när livet känns tyngre och stigen framför är snårig och ogenomtränglig så fladdrar tankar förbi, de jag inte vill släppa in, de som förstör och sänker mig. Tankar som gör att undertecknad tvivlar på den egna förmågan trots att jag vet att de inte är sanna utan bara ... tankar.

Tänk dig Kalle Anka som springer för sitt liv men inte kommer någon vart, han har hamnat på ett löpband (för att översätta). Eller att solen skiner, det är vackert väder men över just dig har ett litet regnmoln placerat sig och tömmer sig fullkomligt, har du tur är du som Skalman och fiskar upp ett paraply innanför skalet.


Det är av motgångar vi lär oss. Sant men jag är inte mer än människa och att tvivla och känna sig låg ingår. Den där bekräftelsen som vore så härlig att få precis nu, utifrån, att jag ÄR bra är sekundär. Det är mitt eget ansvar att se mig, att klappa mig på axeln och viska att jag är tillräcklig ... även i min otillräcklighet. 

Så jag väljer att acceptera läget, knyta handen i fickan, klappa mig på axeln och säga att jag duger. Om jag gör vad som är möjligt, mitt bästa, så räcker det ... hur långt som helst! 

Såja, NU sträcker jag på mig och leendet hittar tillbaka. Önskar dig en bra dag.