onsdag 5 maj 2021

Knakande träd och isande vind

Igår valde jag att promenera i skogen, inte på cykelvägar eller nere vid ån utan i skydd av träden. De som ger svalka heta sommardagar, fungerar som paraply vid regn och som bromsar stormiga vindbyar. Visste redan innan utgång att temperaturen skulle vara kylig och att risken för "dränkt katt look a like" var hög men fördelen med skogen var att den erbjöd åtminstone lite skydd. 

En uppfriskande vandring där jag vid två tillfällen mötte samma råbock som lugnt stannade till för att studera mig men dock inte så länge att det fanns möjlighet att plocka fram telefonen och fota. Rådjuret fick mig att tänka på Audrey, liknande blick, skygg men samtidigt nyfiken.

På ena sidan av åsen blåste det storm och träden knakade, så där olycksbådande som om något helt plötsligt skulle knäckas och falla till marken. Kanske framför fötterna på mig eller ännu värre i huvudet?

Varje gång det blåst ordentligt så syns det efteråt, som om jättar spelat plockepinn och glömt att städa efter sig. Jag är inte rädd men ljudet av knakande träd gör mig medveten. och mer uppmärksam Ett träd kan falla, det händer titt som tätt och då är det bra att inte vara under! 

Igår klarade jag mig ... förutom just från "dränkt katt look alike" 




tisdag 4 maj 2021

En "trasig" fot

Vaknade i tisdags och förstod inte varför min vänstra fot kändes "trasig"? Klockan var 05:30 och det var en stund innan väckarklockan skulle ringa. På schemat stod tidig morgonklass. 

Av vilken anledning ville inte vänster fot belastas? Vad hade jag gjort eller kanske inte gjort? Från ingenstans signalerade den trötthet och bad om "time out". 

Steg ett, ta sig ur sängen och prova att försiktigt sätta i foten. Fungerade. Gick halvt haltande uppför trappan och gav katterna frukost samtidigt som jag konstaterade att det var möjligt att belasta, att gå, vilket betydde att på något sätt skulle jag kunna undervisa om inte annat så verbalt. Hindret nu var online sändningen, vilken innebär att jag bör yoga själv.

Tog mig till studion, värmde upp ordentligt och listade ut att det var leden runt stortån som ömmade. Om jag rörde mig kontrollerat och försiktigt så var det inga problem. Kanske skulle balansmomenten vara svajiga? Shit happens tänkte jag för eleverna uppskattar emellanåt att även läraren har en sämre dag.

Min kropp är mitt arbetsredskap och jag är mer eller mindre beroende av att den fungerar felfritt. Så för att hålla försöker jag lyssna inåt och hittills har vi samarbetat bra. 

Klassen genomfördes och kroppen mötte mig. Tack, tack och tack!!! Den trasiga känslan omvandlades till trött och kanske lite sliten men helt okey. 



måndag 3 maj 2021

Ibland kommer inte ens jag undan

Det stod städa kylskåp på min oskrivna to-do-lista?! Var kom den arbetsuppgiften ifrån? Det är tråkigt och motståndet är enormt. Vill inte! 

Står hellre på huvudet, det är mycket roligare.



Alltså en eftermiddag innan det är dags att åka iväg för att undervisa, VEM har kommit på denna obotligt dumma idé? Just ja, det var jag själv, för emellanåt måste även riktigt tråkiga saker göras, tyvärr. 

Så det var bara att bita ihop och nu är allt klart. Har rensat, skurat och torkat. Nu klappar jag mig själv på axeln och säger: BRA jobbat!


Städjobb glömmer jag gärna bort, förtränger, sådant som inte syns. Typ städa skåp, besticklådor och torka på de ställen där ingen ser. Hittills har klagomål inte uttryckts och undertecknad mår bra, slipper onödig stress.

Däremot måste jag sparka mig själv i baken med jämna mellanrum och påpeka vad som vore bra att göra. Det tar vi en regnig dag, svarar jag glatt och glömmer bort. Någon lysande husmor har jag aldrig varit och kommer troligtvis heller aldrig att bli. Tur att jag lever med mannen som dammsuger utan att blinka.

Idag bockas den tråkiga uppgiften av. Kylskåpet doftar rent och fräscht. Jag utmanade min lathet och vann, nu känner jag mig nöjd.


Hej svejs!

söndag 2 maj 2021

Färgsprakande superhjälte



En av mina vänner sa vid ett tillfälle att jag drömmer mycket och det stämmer. Mina nattliga äventyr utspelas i färg och är intensiva. Kanske skulle de kunna klassas som mardrömmar samtidigt som jag inte vill påstå att de är det eftersom undertecknad varken vaknar sjöblöt av skräck eller med tårarna rinnande längs kinderna.

Mannen säger att det är en variant av stress och antagligen har han rätt. Jag vet att både pandemin (som aldrig verkar vilja släppa greppet) och min ekonomiska situation lurar bakom kulisserna, så anledningen till mina speedade drömmar är för mig glasklara.


Igår natt var jag superhjälte. Jag kunde flyga (emellanåt inte så snabbt som önskat) och mitt uppdrag var att inte enbart att rädda mig själv utan hela världen (i alla fall vår hemstad). Jakten var konstant och även om jag aldrig blev tillfångatagen eller dödad så flåsade "de onda" mig i nacken genom hela drömmen. Fanns inte en sekund då jag kunde slappna av.

Människorna eller om de var någon variant av mutanter alternativt robotar smittade (läs corona) genom droppspridning: nysningar, hosta och att andas ut framför ansiktet på någon med öppen mun. Tänk här dementorerna i Harry Potter när de suger livskraften ur sina offer.


Min önskan var att lura bort ondskan så att så många som möjligt klarade sig. I första hand var det inte min egen säkerhet allt handlade om utan alla andras men emellanåt när de onda visste att jag var "hotet" så riktades jakten helt och hållet mot mig och jag blev tvungan att använda de superkrafter som jag besatt: flyga samt korta ögonblick av osynlighet.

Jag räddade aldrig världen i min dröm men å andra sidan gick den heller inte under. Vaknade någonstans mitt i, typ där vi befinner oss idag. Kanske fortsätter min uppgift i natt, kanske inte?


lördag 1 maj 2021

Rosa stilettklackar



Jag har ett kluvet förhållande vad gäller konsumtion, det jag/vi behöver känns alltid okey men sen ...

Vad är egentligen nödvändigt förutom mat i magen, kläder på kroppen, en säng att sova i och någonstans jag kan kalla mitt hem? Samtidigt älskar jag design, inredning och mode, du hör själv hur motsägelsefullt det låter.

Normalt sätt (när det inte är pandemi och vi rör oss friare) är det helt underbart att springa på ett par shorts eller en klänning som högljutt ropar mitt namn. För mig spelar det ingen roll om det är second hand, loppis eller en mer traditionell butik, blir jag förälskad så blir jag.


Återbrukskänslan är stark, att handla nyproducerat är inte viktigt. Så därför ska jag berätta om min Mors dags present anno 2017, ett par rosa pumps med stilettklackar! Låter det som jag, Mia? NÄ ...

Jag bär aldrig rosa och har inte haft någon rosa period i hela mitt liv. Höga klackar är inte heller något jag föredrar, de är inte "hopp och springvänliga". Jag får ont i fötterna och känner mig obekväm.

MEN längst fram på skorna jag fick är Marilyn Monroes ansikte målat a' la Andy Warhol. Så coola! Märket är Wildflower och storleken två nummer för stora för mina fötter. Mannen hittade dessa på Stadsmissionens loppis för 60kr. Han vet att jag inte kan använda skorna på traditionellt sätt. 


"Du gillar ju coola inredningsprylar"

Wow! Ja :)

Så fick jag höra historien om hur han gjort sitt fynd samtidigt som han uppmanade mig att titta längst ned i kartongen, där låg en inbunden bok som han fått på köpet?! "För en god sak" / Stadsmissionen. En bok som är aktuell och som handlar om människor i vår stad. Om krögare, om entreprenörer och om de som haft ett tufft liv och på något vis fått hjälp via just Stadsmissionen. En bok full med levnadsöden och recept. En varm och vänlig bok.


Hej svejs!

För dig som undrar så kan jag berätta att skorna finns att studera på vår lilla toalett, där de hänger i sina klackar