Knappast en smygentre’

         

Första snön och det blev vinter! Trots varningar om kaos så hade jag svårt att tro att världen utanför fönstret skulle förvandlas från höst till vinter under en natt. Vissa fönster gick inte att se ut genom då snön klistrat sig mot rutan medan andra visade något som mest påminde om Narnia. Som tidigare norrländska njuter jag och tanken att det snart är första advent gör inte saken sämre. 

Att kliva utanför ytterdörren var dock mindre mysigt. Vinden ven och snö yrde. Jag fick använda hela min kroppsvikt för att pressa upp dörren och upptäckte att täcket utanför var 30 cm tjockt! Tackade både mig och mannen som tänkt till och lyft in sopen, med den i handen började avlägsnandet av den packade snön. 

Sopa bron var den uppgift mannen gett mig på vägen till arbetet själv skulle han ägna dagen åt att sopa bort allt vitt ifrån bilen och skotta uppfart samt passager till poolhus och annat. 

Jag pulsade bort till campus i den hårda vinden, klev in genom entrén och insåg hur bra det kändes att befinna mig inomhus och kunna titta ut. Trots allt är det stämningsfullt och lite mysigt. 

Visste att min uppgift senare skulle vara att avlägsna all snö från pooltaket men då hade vinden mojnat och undertecknad njöt av uppgiften.

Winter is coming ... it´s here!

Nu får vi svaret

I skrivande stund funderas det, hjärncellerna arbetar på högvarv och ingen av oss har facit. Hur kommer det egentligen att bli?

Ute blåser det, en aktivitet som ökat under dagen med en vind som känns iskall. Snöflingorna dansar, inte många men ändå de första för denna höst/vinter. 

Det utlovas trafikkaos men just nu känner jag mig skeptisk, åh andra sidan kan stora mängder nederbörd falla på kort tid och med vinden i ryggen finns det risk att snön driver.

Nu idag, nu på morgonen när du kanske läser detta får vi svaret, hur mycket snö som faktiskt lagt sig och OM det går att ta sig till jobb/skola eller annat?

Undertecknad har krypavstånd, på mitt arbete har de konstaterat att om inte jag kan ta mig till jobbet så kan nog ingen annan det heller ...

Frågan kvarstår: är det höst eller vinter ute när rullgardinen dras upp?

Dagens fråga

Vad har du i din byrålåda?

Kanske kläder som strumpor, underkläder, t-shirts och annat smått och gott? Gissar att det är vad de flesta har, även vi.

Men ... vi har också annat, förutom sängkläder så har en mycket speciell liten dam sitt tillhåll inne på kontoret.

Vi har en katt i byrålådan!

Audrey älskar kojor och små mysiga utrymmen dessutom har hon en husse som gärna uppfinner och/eller bygger/presenterar nya favoritplatser. 

Vi konstaterar att byrålådor aldrig är att underskatta, de ska vara sparsamt öppnade typ med en glipa, lagom stor för katten att ta sig in samtidigt som det är enkelt att se ut. Mjukt underlag och tak över huvudet.

Nyanser av tillit

Det finns nyanser av det mesta och när det gäller våra "vilda" katter så måste vi erkänna att det trots allt inte är som förr. Skillnaderna är måhända minimala men det är annorlunda, tilliten byggs på millimeter för millimeter. Det som en gång var är inte längre.

Stanley som alltid tillåtit mer fysisk kontakt visar sin kompis att det är okey och Audrey ligger kvar, inte alltid men oftast. Vi får klappa och smeka men att köra ner hela ansiktet mot den lilla kroppen är fortfarande förbjudet - däremot tittar A storögt på när Stanley fläker upp hela magen och jag gosar in mig.

S håller koll på när undertecknad beslutar sig för att sova, då hoppar han upp i fotänden på sängen och lägger sig till rätta. Försiktigt viker jag undan överkastet och glider ner under täcket, vill inte skrämma utan istället visa att det är helt okey att han ligger på mitt täcke. Det är inte lätt att röra sig men vem bryr sig (inte jag i alla fall) då kattens vilja att söka kontakt finns. Vissa kvällar går S efter en stund, någon timme eller så stannar han fram till morgontimmarna.

A pratar och söker kontakt på annat sätt framför allt gentemot mannen, han som leker, som fixar mysiga bäddar och visar hemliga krypin. Hon kan följa honom som en skugga och mannen vet instinktivt vad hon önskar.

Så ett myrsteg i taget tar vi oss framåt när det gäller närhet och tillit och varje millimeter är guld värd!

 

Stå på huvudet när jag är över 70 år?

Då jag tagit ledigt och loggat ut så har undertecknat inte skrivit nytt utan bjuder på gammalt, idag från november 2019:

Även denna vecka har jag samma tema på min vinyasa klass, "Med sikte på huvudstående". Detta för att vi ska kunna nöta teknik och låta kroppen lära sig att hitta in i den variant av huvudstående som passar varje enskild yogi.

Normalt sätt brukar jag undvika just detta moment, då huvud och nacke är känsliga för belastning och jag vet att det alltid finns någon som lyssnar mer på egot än sin kropp.

MEN ...

Idag känner jag att det finns så många varianter och steg mot målet att jag känner mig trygg som lärare. I de sammanhang där jag vet vilka som kommer och ungefär hur många de är, finns möjlighet att utforska och testa (under handledning).

För att stå på huvudet så behöver du inte släppa golvet med fötterna. Att få samma känsla är möjligt samtidigt som du är trygg. Du slipper rädslan att "falla över". Du behöver heller inte oroa dig för nackens skörhet / ovilja mot för mycket belastning.

Små delmål. Kroppen får bestämma. Du anpassar dig efter dagsform och förutsättningar. Förhoppningsvis har du dessutom roligt på vägen samt får en känsla av att lyckas, oavsett nivå.

Igår kom en kvinna som inte var med förra veckan. Jag lovade henne att demonstrera och noggrant visa så att hon skulle kunna känna sig lika delaktig. Utan svårighet genomförde hon varianter av alla moment. Jag frågade henne efteråt hur hon upplevt klassen?

"Tja, stå på huvudet när jag är över 70 år? Det trodde jag inte", svarade hon.
"Ingenting är omöjligt", sa jag och imponerades över hennes ålder.

Hur coolt är inte det, att prova på något du aldrig gjort när du själv tänker att du är för gammal! Här och i detta fall snackar vi #tankkraft

 

Ålder har inget med beteende att göra

 

Det här att vara snäll, att visa hänsyn och att ha tålamod - hur har vi det med just de egenskaperna? Vissa dagar är det kanske enkelt och andra betydligt svårare ... eller?

Bjuder på en reflektion och iakttagelse från november 2013, alltså 11 år sedan, antagligen lika vanlig nu som då:

Svettig och naken i duschkön efter ett hett bikrampass och tänk de som står under det strilande vattnet gör sig ingen brådska (???) vi andra som köar får snällt stå där vi står. Det schamponeras och inpackas och njuts av att unna sig att stå läääänge. Själv hade jag blivit stressad och snabbduschat. Men jag är snäll, säger inget och väntar i godan ro (även om jag inte kan låta bli att tänka: har deras föräldrar inte lärt dem ta hänsyn? )

Till saken hör att den ena kvinnan var mellan 50 och 60 år och den yngre (hennes dotter) cirka 20 ... så ålder hade inget att göra med beteendet (i detta fall).

Önskar dig en bättre söndag!

HUR kom han in?

Igår under min löptur i mörkret, i bortre delen av campus när jag svänger för att springa uppför den sista långa backen skymtade jag en gestalt. En man. Han syntes knappt då kläderna var mörka. Jag suckade och muttrade att det vore bra om "somliga" använde reflexer. Precis när jag passerade ropade han på mig, såg dessutom att stegen styrdes i min riktning. I det kompakta mörkret hade undertecknad ingen lust att stanna, jag var svettig och ville hem till dusch och frukost. 

VAD ville mannen mig i ottan, den tid ingen annan vistades ute??? Jo, han frågade efter området och jag ropade tillbaka att han befann sig på rätt plats.

En timme senare anlände jag till jobbet, då visade det sig att samme man nästan skrämt livet av min kollega. Plötsligt hade han stått vid receptionsdisken och hon retirerade in back office där hon kallade på annan kollega via teams chatt.

Frågan var: hur kom mannen in? Det behövs både passerkort och kod så tidigt på morgonen. Kollegan messade säkerhetschefen och Securitas. Vår närmaste chef tittade förbi tillsammans med annan ansvarig.

Mannen är hemlös och har dykt upp på campus tidigare, för att kanske få kaffe, duscha eller hitta något vilrum att vila i (olovandes). 

Vad som hände sen och hur det gick, vet vi inte, bara att min kollega aldrig fick någon återkoppling på sitt samtal till Securitas trots att de lovat ringa tillbaka?

Vad vi vet är att det var samme man som jag mötte i mörkret. Han kan inte ha sovit på campus men dock på något vis lyckats ta sig in i huset ... hur nu det gick till???