Tandvärk, förkylning och för få kakelplattor

I vårt hem är det jag och katterna som klarat oss från förkylning, de andra två av manligt kön har båda varit tvungna att sjukanmäla sig och vila hemma en eller eller två. Mannen har dessutom brottats med tandvärk ... så helgen har varit lugn.

Smärta i käken är inte att leka med. I morse var jag beredd att skjutsa min älskling till akuttandvården men utryckningen blåstes dock av. Han tyckte att det kändes något bättre och beslöt att avvakta till morgondagen då det är vardag igen. Att gå till tandläkaren är dyrt, att söka hjälp en söndag innebär dubbel kostnad. Så nu är det värktabletter, smärttröskel och ett jävlar anamma som hjälper mannen att orka.

Vår badrumsrenovering går framåt även om projektledaren var märkbart stressad i fredags då det visade sig att ett flertal av de kakel och klinkersplattor vi beställt hade gått sönder i leveransen. Hinner de efterbeställda komma i tid? Hinner badrummet bli klart innan jul? Vi lever utan dusch, behöver jag säga mer?!

Igår kom mannen med kreativa idéer, alternativa lösningar på vårt designade badrum. Jag blir imponerad av hans problemlösande tankar. Frågan är om de är genomförbara? I mina öron borde de vara det men vad vet vi? Vi är lekmän och beställare inte proffs på badrumsrenovering. I morgon tar mannen de konstruktiva tankarna med projektledaren och jag håller tummarna. Kanske vi är tillräckligt innovativa för att föra renoveringen framåt?

Hej svejs!

Lucia

Tänkte att jag ska bjussa och frossa i Luciabilder dagen till ära, en del gamla och en del halvgamla för att ev avslutas med något nyare foto?

Under min uppväxt så lussades det varje år, först för den äldre generationen under ledning av mamma och moster sen tog vi systrar över och lussade främst för föräldrarna. I vuxen ålder har jag väglett och joinat sönerna, det fungerade till låg- mellanstadieålder sen satte de sig på tvären.

Jag, syster Ingrid och kusin Anna har tjafsat om vem som egentligen skulle vara Lucia, typ varje år när vi var små. Utfallet varierade.

När jag gick i sexan beslöt vi i klassen att överraska vår älskade magister Erik. För att maxa tåget bytte vi roller. Jag minns inte vem som fick äran att vara Lucia, bara att killarna var tärnor och tjejerna stjärngossar. Upp i ottan och ut i många minusgrader för att glädja majjen innan han hunnit stiga upp.

När jag senare arbetade på fritids i Mälarhöjden och skulle hålla i husets Luciatåg var det inte många killar som var så sugna på att vara med, de tyckte att allt var skämmigt och trist. Den stökigaste grabben kom med ett förslag, kunde en kille få vara Lucia? Nej, skrek tjejerna men jag sa: Vi röstar.
Alla skulle ha samma chans. Så det skrevs lappar och stoppades i en mössa. Någon läste upp varje kandidat och räknade antalet röster. Killen med förslaget som heter Mats vann, alla killar hade röstat på honom. Tjejerna tjurade men Luciatåget blev av och ALLA engagerade sig. Det blev en lyckad Lucia. För mig är alla varianter tillåtna, det ska vara lustfyllt och roligt att överraska.

Ha en härlig Luciadag!

Pepparkakshus?!

Så här i Luciatider kan vi fundera över frågan om vi är den som bakar pepparkakshus eller om vi är av den sorten som inte gör det? Min pappa gjorde det, mina systrar likaså och min bror. Pappa avsatte en decemberkväll för pepparkakshus. Ett år när jag var liten gjorde han skapelsen som jag provsmakar på bilden.

Mina syskon går i pappas fotspår, de designar ett nytt hus varje jul. Jag bakar inget hus, inte nu längre, vissa år när kidsen var yngre skapade vi tillsammans men efter att ha bränt mig på det smälta sockret och svurit över husdelar som vägrar fästa så är jag skeptisk. Ett år bytte jag sockret mot Karlssons klister för att slippa brännskador, det fungerade bara sådär och kanske var det då jag gav upp? Jag som egentligen älskar att formge, bygga och utmana mig själv.

Vår bror är den mest experimenterande och tidigare när barnen var yngre så var det en happening att kolla in årets skapelse. Han gjorde aldrig ett traditionellt hus, han lekte med arkitektur och design. Något år var det The lost world med massor av dinosaurier, ett annat år en enorm borg med riddare, hästar och prinsessor. Den kanske häftigaste av hans skapelser var  Jack Sparrows Black Pearl. Brorsan sa att det svåraste och mest frustrerande i det bygget var monteringen. Masterna skulle orka att bära upp seglen ...

Jag har enbart byggt traditionella hus, en gång en egenritad kopia av vårt stora hus på landet. Samtidigt gjorde sönerna ett kartonghus av samma malldelar som de målade i härliga färger.

Kanske är jag för lat? Kanske vill jag formge skapelser som är överkurs för mig och då är det lätt att ev misslyckas? Motivationen och lusten är inte tillräckligt stor för att utmana mitt tålamod.

I år får vi se men jag tror att vi skippar pepparkakshuset. Jag äter hellre upp kakorna direkt. Vill kidsen fixa så var så goda. Tror syrrornas hus redan pryder deras juliga hem. De kan och de ordnar, tror t o m att de äter upp de dammiga husen i början av januari.

Dagens höjdare, det oväntade Luciatåget ute på gatan

Jag lyfter upp vänsterfoten i handfatet och vrider den så att jag kan ta ut den pyttelilla sticka som letat sig in på undersidan av stortån. Med en tunn säkerhetsnål lyckas jag operera ut den minimala elakingen som bråkat med mig och skickat ilningar av smärta när jag rört mig. Så ja nu kan jag gå som vanligt igen!

Just nu lever vi i det stora mörkret, andra gäspar ... jag gäspar. Tröttheten lurar runt hörnet och jag tror att jag klurat ut varför. Det sägs att solen aldrig visar sig i Kiruna under december månad. Jag tillbringade många jular och nyårshelger i nordligaste Sverige under min uppväxt. Det finns en skillnad, Kiruna får snö och den ligger kvar så här års. Snön sprider ljus. Jag tänker att just nu är det mörkare hos oss än de har långt uppe i norr. De låga molnen och den svarta asfalten gör vårt mörker kompakt. Svart när vi vaknar och mörkt när vi tar oss hem på kvällen. Är det konstigt att vi gäspar? Knappast.

Inte heller underligt att jag sätter på mig träningsbyxorna bakochfram innan passet. Märker ingenting annat än att jag flera gånger drar i tightsen för att jag tycker att de sitter obekvämt, ännu värre blir det när jag gör situps. Någonting gör ont under ländryggen, det trycker mot ryggen och jag förstår fortfarande inte? Så reser jag mig, låter fingrarna löpa längs ryggslutet och upptäcker dragskon med snöre och knut. Nu trillar enkronan ned!

En rolig sak som inträffade idag på jobbet var det tidiga Luciatåg som passerade utanför butiksfönstret. Alla ingredienser fanns med: Lucian, tärnor, stjärngossar och tomtar. Vi hörde musiken innan vi såg tåget. Här slutade det traditionella. Vad vi såg var en rullande procession, nyskapande och innovativ. Stora leenden spred sig och dagens Luciatåg blev också dagens snackis, en riktig glädjespridare och stämningshöjare så här i det becksvarta decembermörkret.

Tack för all julbelysning som lättar upp och tack ni som körde bilarna i Luciatåget!  Nu väntar jag på snön som jag önskat mig i någon vecka, hoppas att den anländer i lagom tid före jul.

Plus - minus, bra - dåligt

Härom dagen tänkte att nu blir jag avskedad, får sparken. Det hade varit bättre att låsa och stänga butiken när chefen gick hem än att betala lön till mig.

Returerna drösade in och vi gick mer och mer minus i kassan. Vad gjorde jag där annat än såg till att alla kunder lämnade butiken tillfredsställda? Med andra ord ingen bra kväll för vår buisness förutom att jag är en hejare på returkvitton.

Dagen efter hann jag knappt öppna innan jag tagit igen minusposten. Kunderna var på strålande humör och nöjda när de lämnade butiken.

Vissa dagar är bättre än andra, precis som i det riktiga livet, det bara är så. Tror att jag får behålla jobbet trots allt. But who knows? Plus - minus, bra - dåligt, det mesta jämnar ut sig i långa loppet. Gäller bara att ha tålamod.

Julmusiken då, hur går det med den? Står jag ut eller kräks jag av överdosering? Svaret är att jag njuter. Faktiskt står den för julkänsla i allt gråsvart och snöfritt. Allt som ger decemberfeeling är bra.

Må gott!

Oops, vad händer?!

Nu är det nästan panik i hemmet men bara nästan.
I helgen slängde jag iväg ett mejl till stenfirman som ska göra i ordning den stenskiva (som vi beställt till det nya badrummet. Skivan ska fästas på kommoden med ett skålhandfat på) ville kolla om den var klar för hämtning?

För en månad sedan åkte jag flera svängar ut till industriområdet med fristående handfat, blandare och ritningar. Jag valde stenskiva på plats och hade en bra kommunikation med alla parter. Så när jag fick svar ifrån stenfirman igår fick vi smått panik. Skivan är inte alls iordningställd och nu kanske de inte hinner göra jobbet innan deras julledighet.

De säger att de inte har något mått på kommoden??? Va!? De har haft massor av tid på sig. Om något saknas så hör man väl av sig, eller?

Jag och mannen letar fram alla skisser och ritningar vi har och mejlar ännu en gång. Jag vidarebefordrar dessutom stenfirmans mejl till vår kontakt på Höganäs kakel där vi gjort den stora arbets- och materialbeställningen. Gårdagskvällen avslutas med att jag lovar mannen att ringa vår kontakt och kolla läget innan jobbet.

Så upp tidigt, frukost, yoga och sen nya mejl. Vår Höganäskontakt svarar snabbt och tillsammans gör vi upp en plan via telefon.

I skrivande stund kan jag slappna av. Vi har precis hörts igen, hon fixar kommunikationen med stenfirman.

Nu sägs det att skivan behöver en dag på sig att bli klar. De kommer att hinna leverera  den i slutet av denna vecka, så bra. Kommoden står på Höganäs kakel så de kan åka dit och kolla på den, måtta och sen förhoppningsvis leverera den klara skivan till butiken.

Sån tur att vi bara nästan fick panik. Så härligt att det finns säljare som är hjälpsamma. Nu kan jag släppa stenskivan, pusta ut och gå till jobbet.

Ha en bra dag!

Gammal synd, fortfarande skämmig

Nu ska jag berätta en hemlis, något som jag fortfarande skäms över men som jag har lärt mig att leva med t o m lärt mig att använda för den goda sakens skull.

När jag arbetade med elever i specialundervisningen älskade de när jag berättade om mina egna erfarenheter, speciellt de som blev fel. Så jag bjussade på mina klavertramp, om och om igen. Här är ett av dessa.

Hemma hos oss var julen alltid magisk. Hela december var en spännande månad och både mamma och pappa förgyllde den på så många sätt de kunde.

Men det fanns en sak vi aldrig fick: en chokladkalender.

Hemma hos oss hängdes mammas egentillverkade paketkalender upp och varje morgon skyndade vi dit för att se vad som fanns att hitta, kunde vara allt från mandariner och pepparkakor till någon liten, liten grej.

Så har vi historien om när chokladkalendern kom in i mitt liv, tror att jag kan ha varit ungefär 7 år. Det var en av mina vänner som fått en sådan och stolt visade upp den för mig. En kalender med chokladbitar bakom varje lucka. Wow! Jag frågade om hon hade lust att bjuda men eftersom det bara serverades en om dagen och hon redan tagit för sig ur dagens lucka så var svaret nej. Jag tittade storögt på härligheten.

Kompisens mamma ropade att middagen var klar och jag blev ensam kvar i rummet. Nyfikenheten tog som vanligt, jag kunde inte låta bli att undersöka kalendern och vips hade jag stoppat en bit i munnen. Hur gick det till? Jag skulle ju bara kolla lite ... Plötsligt slank ytterligare en bit ner.

Nu blev jag rädd, fick ont i magen eftersom jag visste att jag gjort något otillåtet, något förbjudet. Så gått jag kunde stängde jag luckorna så att det inte skulle synas vad jag haft för mig. Med lätt panik inväntade jag min vän. Hur många bitar hade jag egentligen hunnit äta?

Inte vet jag hur hon visste? Kanske luktade jag choklad eller så stod det skyldig över hela mitt ansikte när hon kom inspringande? Kompisen rusade direkt fram till sin kalender och upptäckte katastrofen. Hon ropade på sin mamma och kallade mig tjuv. I dörröppningen uppenbarade sig vännens mamma, hon sa inget, skällde inte på mig men blicken av besvikelse kommer jag aldrig att glömma. Kanske är det därför jag fortfarande tycker att det jag gjorde är skämmigt?

Med huvudet sänkt sa jag förlåt och släpade fötterna efter mig när jag gick hem. Ingen hade bråkat på mig och telefonen förblev tyst. Mamma och pappa fick aldrig veta vad jag gjort. Men oj vad jag skämdes!

Aldrig någonsin har jag tagit ur någon annans kalender efter det och mina pojkar får fortfarande chokladkalendrar trots att de i stort sätt är vuxna.