Skyltar och fönster

Denna vecka är mitt fokus på jobbet (förutom alla kunder) att sätta upp nya planscher och skyltar inför fest och julhandel (det är ganska många) samt att styla nytt fönster.

I måndags när jag kom till arbetet hade inte allt material kommit ...

Svårt att veta på vilket ben jag skulle stå? Gjorde klart annat fix och hade sen turen att posten levererade skyltmaterialet. Så check på den uppgiften!

Så har vi fönstret, vilket innebär en massa roligt arbete. Tyvärr saknas dockornas kläder men jag hoppas på dagens leverans. Har börjat med golv, väggar och dekor. Allt tar den tid det tar. Jag har till fredag på mig så det löser sig.

Att sätta upp nya skyltar är inte alltid lätt, framför allt inte när jag är kort. Stege som är lagom hög är ett måste samt förmågan att klättra som en apa.

Härom dagen då dubbelt så stora skyltar skulle hängas ovanför kassorna fick vi tänka till. För att nå innebar det att jag fick sitta ovanpå skåp. Kände mig som Emil i Lönneberga, förvisad till snickerboa.

Hårda skåp gav ömma knän. Förvånande eftersom jag inte har knäproblem? Är nog inte meningen att personal ska sitta på skåp som levande skyltdockor.

Hej svejs

Ett uns frustration

Måste träna mitt tålamod igen ...

Tror att jag sträckt eller övertänjt en sena på baksidan av höger knä? Vet inte annat än att den ömmar. Det hände förra veckan och läkningen går åt rätt håll. Idag känner jag endast det onda i vissa yoga positioner, de mer komprimerande när jag ska lotusträna.

Vila, låt bli vissa övningar och gör de som kroppen okeyar fullt ut. Visst, jag gör så samtidigt som huvudet vill mer. Har ju läxa ...

Tålamod. Ett fint ord. Var sak har sin tid, ingen ide att skynda. Kroppen bestämmer, inte jag. Men åh vad svårt det är att vänta när jag vill längre!

Så kroppen drar i nödbromsen. Stopp. Ta det lugnare ...

Okey, okey. Jag backar och lyssnar. Känner efter inåt. Vad fungerar idag? I morgon? Vinner ingenting på att pusha. Tålamodsträning på hög nivå ;)

Kram

Superpower: love and empathy

Jag älskar superhjältar, speciellt kvinnliga. Tjejer som tänker själva, som inte tar någon skit och som med stort hjärta hjälper de som hamnar i trångmål. Kvinnor som räddar och förändrar världen.

Tror vi behöver massor av sånt nu, i alla fall jag. Krypa upp i soffan med en bok och grotta ned mig. Tända lite ljus. Dricka en stor kopp te eller latte och njuta av andra världar som ger mig massor av inspiration och kraft, som ger mig styrka att vara mitt bästa jag i min vardag.

Girlpower och Tantkraft i en salig blandning. Mod, list, vänskap över alla gränser, empati och kärlek.

Mina egna förebilder har varit få: Pippi, Modesty Blaise och George (sista i Enid Blytons "Femböcker"). Idag får jag ständigt nya som Tant Skateboard, Cinder, Scarlet (de två sista från The Lunar cronicles). Kvinnor i Games of Thrownes, Star Wars och Harry Potter ...

Tänker att det är viktigt att tjejer uppfostras att tro att de duger precis som de är, att de har samma chanser förutsättningar som killar bara de vill, försöker och kämpar.

Nu menar jag inte att tjejer är bättre än grabbar ... förstå mig rätt. Alla är lika bra och lika viktiga. Det är bara det att det finns och funnits så många fler manliga förebilder (vilket är super för alla grabbar).

Jag är så tacksam över att jag/vi hade en pappa som visade mig/oss vägen. En bra råmodell för döttrar. En pappa som trodde och såg vår kraft, som talade om att allt var möjligt och som uppmuntrade oss att testa våra gränser. En pappa som lät mig tro att jag var lika stark som Pippi Långstrump och som drog mig på min gunghäst (Lilla Gubben) genom halva Skellefteå bara för att han kunde.

Så heja alla pappor och alla mammor som låter era barn växa upp i kärleksfulla hem, som lär era döttrar och söner att de duger precis som de är, som lär era barn vidden av respektfullt beteende, att lyssna, att det är okey att säga nej och att om du gjort allt du kunnat så är det "goodenought".

Följ ditt hjärta men trampa inte på någon annan. Säg ifrån om det krävs men snacka inte skit bakom ryggen. Lyssna på magkänslan och följ ditt hjärta. Alla ni vuxna som lever så är moderna superhjältar i vardagen!

Puss och kram!

Ibland gör det ont i själen

Idag såg jag något nytt, en hund iklädd täckoverall! Någon form av jakthund inne stan, fråga mig inte om ras det är inte min starka sida. Den finlemmade hunden mådde säkert som en prins i sin varma outfit.

Så korsade jag järnvägen och kom upp på gågatan. Passerade de romerska kvinnorna som sitter på "sina" ställen utanför citykärnans butiker. Normalt sätt så pratar de med alla som passerar och ber om ett tillskott i sina muggar. Inte idag.

Det högg till i magen på mig. Fullt påpälsad promenerade jag i den kyliga förmiddagen och trots alla mina kläder så bet minusgraderna mig.

Hur klarade kvinnorna av att sitta i iskylan? Typ direkt på marken, på betongtrappsteg? Ingen extrafilt, inga vinterkläder och inte ens en mugg med hett te ...

De borde befinna sig inomhus, slippa frysa och på det viset undvika frostskador och Gud vet vilka följdsjukdomar?

Att frysa är bland det värsta som finns och nu handlade det om många minusgrader. Jag kände hur FEL allt var, ur led och det gjorde ont in i själen.

Nedkylda och apatiska satt kvinnorna helt stilla, de höjde inte ens blicken när jag passerade  några meter ifrån.

Önskade att jag hade ett magiskt trollspö som åtminstone kunde få dem varma, ge möjlighet at ta ledigt från kylan och få chansen till ett annat liv.

Hair

Nästan ett år sedan sist, i alla fall nio, tio månader. Okey jag har "fuskat" en gång men nu är ordningen återställd. I like it.

Om jag hade haft ett annat hår eller en annan frisyr så hade vardagen sett annorlunda ut, då hade jag troligtvis varit så illa tvungen att göra något åt situationen. Tack vare eller kanske på grund av detta så har jag stått ut. En gummisnodd och några hårklämmor så löser sig det mesta.

Som sagt ÄNTLIGEN bokade jag klipptid och fick den kärleksfulla behandling håret suktade efter. Lite färg och en rejäl genomklippning. Tack finaste Lollo!

När jag kom hem undrade mannen om jag även krullat håret?
"Nä, bara klippt"

Mitt hår är humörsstyrt. Om jag är trött eller sjuk så sloknar det, blir plattare och tråkigare. När jag mår bra och det är lagom hög luftfuktighet så krullar det sig. Olika hår för olika dagar, det är bara att hänga med.

Vissa stunder måste jag tygla håret, andra får det vara stort och vilt. Vågigt, lockigt, spretigt, stort, platt, tråkigt, rakare ... kort sagt en del av mig.

Kram!

Duvor, duvor och duvor

Dag två efter min hemläxa med dubbelduva så känner jag mig TRÖTT och lite sliten. Ska det vara så? Svar: ja.

Att lära gamla hundar sitta är inte lätt och att lära "gamla tanter" öppna upp sina höfter är heller ingen enkel uppgift. Bend ... don't break. Allt för en hållbarare framtid :) så koppla in en stor dos tålamod.

Idag är jag alltså enormt trött i höger ben, från höften hela vägen ned till tårna, detta trots att dagen knappt börjat och jag ska vara på gående fot fram till sent ikväll.

Bindväven stärks och muskler som aldrig arbetat så mycket får plötsligt stå i främre led. De är skeptiska och motsträviga, har under så lång tid accepterat sin statiststatus och kanske tappat tron på sina egna drömmar.

Allt är möjligt. Jag kan förändra men samtidigt är det oerhört viktigt att jag lyssnar inåt så kroppen får den tid den behöver. Jag är ju trots allt inte femton - tjugo år längre.

Så jag kämpar på.

Jag har fått hemläxa!

Mitt uppdrag är att göra "dubbel duva" varje dag samt att gärna krydda tillvaron med lite komule. What? Vad betyder det?

Yoga asanas och höftöppnare. Vi skulle kunna sammanfatta dessa poser som några av de mest nyttiga för mig i min praktik men också de som är ordentligt utmanande.

Första gången jag satte mig i komule under ett yinyogapass hemma så rann adrenalinet till ordentligt och jag kände hur förbannad jag blev! Posen triggade mig. Plötsligt ville jag svära högt, kasta grejer och skrika rakt ut! Impulserna skickade röda blinkande signaler från bäckenet upp till hjärnan. Det gjort ONT!

Gav jag upp? Nej jag blundade. Ståndaktig fokuserade jag på in och utandning samtidigt som ilskan rev och slet i mig. "Värken" flödade från sittbenen in i skelettet.

Jag medger att det finns ett visst mått av hatkärlek till dessa positioner. Att det strålar och känns hela vägen in i skelettet beror på att jag ännu inte är tillräckligt "öppen", detta gör att jag har svårare med asanas som lotus.

Men du kommer ju in i lotus nu!? Ja, det är sant dock är känslan långtifrån bekväm. Min utvecklingspotential säger att det är dags. Ta ett steg i taget, lite varje dag så vänjer sig kroppen. Mina höfter blir mer parallella men också mer öppna hur motsägelsefullt det än låter.

Så okei dokei, jag vill gå vidare till nästa nivå.  Bara att ta ett djupt andetag och rulla ut mattan. Wish me luck!

Puss och kram