Mitt uppdrag är att göra "dubbel duva" varje dag samt att gärna krydda tillvaron med lite komule. What? Vad betyder det?
Yoga asanas och höftöppnare. Vi skulle kunna sammanfatta dessa poser som några av de mest nyttiga för mig i min praktik men också de som är ordentligt utmanande.
Första gången jag satte mig i komule under ett yinyogapass hemma så rann adrenalinet till ordentligt och jag kände hur förbannad jag blev! Posen triggade mig. Plötsligt ville jag svära högt, kasta grejer och skrika rakt ut! Impulserna skickade röda blinkande signaler från bäckenet upp till hjärnan. Det gjort ONT!
Gav jag upp? Nej jag blundade. Ståndaktig fokuserade jag på in och utandning samtidigt som ilskan rev och slet i mig. "Värken" flödade från sittbenen in i skelettet.
Jag medger att det finns ett visst mått av hatkärlek till dessa positioner. Att det strålar och känns hela vägen in i skelettet beror på att jag ännu inte är tillräckligt "öppen", detta gör att jag har svårare med asanas som lotus.
Men du kommer ju in i lotus nu!? Ja, det är sant dock är känslan långtifrån bekväm. Min utvecklingspotential säger att det är dags. Ta ett steg i taget, lite varje dag så vänjer sig kroppen. Mina höfter blir mer parallella men också mer öppna hur motsägelsefullt det än låter.
Så okei dokei, jag vill gå vidare till nästa nivå. Bara att ta ett djupt andetag och rulla ut mattan. Wish me luck!
Puss och kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar