Sallad på villovägar

Det var en gång (för sju år sedan) ...   

                                   

Igår när jag var i affären och handlade inför helgen så ignorerades salladsdisken, vi hade fräsch och god salladsmix hemma.

Trodde jag ...

Väl hemma packades maten upp. Kyl och skafferi fylldes sen var det dags för frysvarorna. I brödlådan hittade jag något som kändes helt felplacerat, vår goda salladsmix!?!

Men hallå! Vad gör du där???

På spisen stod smörgåsjärnet, fortfarande inte bortstädat. Kvällen innan hade Lejonkungen fixat kvällsmackor. Mina misstankar gick oavkortat till sonen. Han måste varit den som slängt in salladen i frysen ... av misstag.

Jag skrattade högt. Äpplet faller inte långt ifrån trädet. Den sallad vi nyss hade var djupfryst och död. Ingen återupplivad i världen skulle kunna ändra detta faktum.

Kunde varken känna mig sur eller irriterad, shit happens. Slängde den ledsna salladen i komposten. Önskar vi ny så får vi gå till affären och handla.

... det gjorde ont!

Har en kropp som är både schysst och snäll, den ställer upp på de flesta av mina upptåg och DET är jag oerhört tacksam för. Så emellanåt protesterar den och i dessa lägen försöker jag (verkligen ... nu för tiden) att lyssna.

Efter helgen har undertecknad känt mig sliten i ryggslutet/höften på vänster sida. Kylan, de tidiga löpturerna och minimalt med stretching efteråt är en förklaring eller så kommer protesterna även från helgens yoga?

Har sagt till mannen att det vore skönt om han körde massageapparaten över den irriterade muskeln men vi kom aldrig så långt. Stretchade istället.

Så vaknade jag av väckarklockan för att än en gång göra mig redo att löpa i novembermörkret. Satte ner fötterna på golvet och grimaserade, det gjorde ont ... 

Hur skulle jag kunna springa?

Nu är inte jag den som ger mig så lätt, provade att röra mig, det fungerade. Klädde mig med tanken att går det inte så får jag återvända hem. Tog små lätta steg, kortare än vanligt och kroppen gav efter, okeyade mina rörelser. Ju varmare jag blev desto mjukare blev löpstegen, allt flöt och den vanliga rundan klarades av.

Ändå visste jag att det troligtvis skulle komma protester och eftersom det inte fanns tid för massagepistol så masserade jag in massor av tigerbalsam. Vetskapen att det ligger Ipren i min hurts på jobbet tryggade mig, önskade kroppen värktablett så var detta möjligt. Stretchade ordentligt och gick till arbetet. Mådde mycket, mycket bättre då  ... än när klockan ringde.

Tack kroppen!

I mörkret syns ljus ...

När jag tittar ut genom köksfönstret så påminns undertecknad om den tid som ännu inte är här men som snart anländer. I mörkret syns ljus ... 

Grannen har adventspyntat, kör hela kittet redan nu, det ser både mysigt och inbjudande ut men känns för oss som tjuvstart. 

Lagom till första advent är det dags (tycker vi) så i vårt hem står lådorna tryggt i förrådet ett par veckor till. Hur andra gör får de själva välja.

Erkänner gärna att det strålar värme ur grannens fönster, en hemtrevlig vibe som lyser upp det annars kompakta novembermörkret och skickar en tacksam tanke att vi får en gnutta feeling av det som snart kommer, då snön upplevs vara miltals bort..

Kanske är det dags att plocka in lite mossa, inte mycket utan precis lagom så det räcker till adventsljusstakarna. Kanske en skogspromenad nästa helg?

 

Novembernostalgi

Är sedan flera år med i en Facebookgrupp som heter Nostalgi från Kåge. Där kan vi (som av olika anledningar har intresse för bygden) bland annat få ta del av tidningsartiklar, historia, fotografier.  Minnen i form av återblickar vilka kan ge större förståelse för de egna, våra rötter.

Min mormor och morfar bodde i Kåge. Morfar startade och drev den första bensinstationen, han var med andra ord egenföretagare. Mormor roddade kök, hus, trädgård samt allt praktiskt (lättare och tyngre kroppsarbeten) plus deras stora sociala nätverk. Mamma och moster hade det bra i det stora huset. En borglig uppväxt i ett hem med trygg ekonomi.

Härom dagen låg en bild på deras hus, taget 1959 uppe på "nostalgi sidan". Det stora vita huset med den lika stora tomten. Det hus som blev mammas och som vi varje sommar flyttade till. Föräldrar som arbetade som lärare innebar att jag och mina syskon var priviligerade. Dagen efter skolavslutningen stuvade vi in vårt pick och pack i bilen och körde ut på landet, för att stanna hela lovet och först helgen innan skolstart flytta tillbaka till radhuset (inne i stan) igen.

Det finns så många minnen! Somrar då vi återupptog kontakten med kompisar som vi enbart hängde med samt kände under juni, juli och augusti.
Mörkerkurragömma på sensommaren med familjen där den enorma rabarbern var ett perfekt ställe att aldrig bli hittad i. Badmintonplanen. Brandstegen som vi inte fick men ändå klättrade upp och ner för, den satt så lägligt placerad vid balkongen och slutade ovanför stora stenrabatten.
Balkongen var som gjord för kräftskivor och annat kvällshäng. Favoritstället dit jag bar kudde och täcke  när sommarnatten var för het och jag hade svårt att sova.

Rummet jag delade med syrran, (det stora rummet på övervåningen). När vi blev osams drogs en osynlig linje igenom och överträdelse var lika med dödsstraff. Tur för oss att det fanns två dörrar. "I" kunde ta vägen ut och in genom övre hallen medan jag kunde gå via badrummet (som lyckligtvis också hade två dörrar).

"K"s skrubb, det rum som egentligen var förråd. Ett rum vi röjde och fick inreda som vi själva önskade (innan K övertog det). Där det var okey att rita på tapeten eller att dra bort den helt för att blotta husets vackra timmervägg. Vårt "klubbrum", vårt hemliga ställe där enbart våra regler gällde.

Finns så mycket att skriva och berätta om när det gäller vårt stora vita hus i Kåge. Hjärtat var ett stort lantkök med lucka i golvet (källarskafferi) samt ett skafferi vid sidan om (som var ett rum i sig). Här fanns en platsbyggd soffa (med förvaring under "sittbänken") som var magisk. Minns ett tillfälle när undertecknad låg i soffans trånga tomrum med locket på och systrar samt  bästa kompis lekte att jag var deras radio. 

Det köket fick långt senare inspirera mig och mannen när vi lät bygga vårt första hus med 30 kvm (kök) som blev vår hems själ och hjärta.

Tror jag stannar här. Skulle kunna skriva hur mycket som helst om vår barndoms hus och somrar men bjuder istället på en bild. Flygfoto: Högåsvägen i Kåge 1959. På denna bild 2/3 större trädgårdsland än vi hade.

Bussen som körde fel

 

Idag väljer jag att bjuda på ett inlägg från november 2019, då undertecknad arbetade som yogalärare och drev eget företag. Historien är sann utspelar sig i ottan, den handlar om en väldigt speciell busstur.

                                   

Igår morse stod det morgonklass på mitt schema. Mannen önskade bilen så jag beslöt att ta bussen in till stan. Kollade tidtabellen kvällen innan och förberedde allt, så att det enbart skulle vara att hoppa i kläderna och gå till bussen.

Jag kom ut några minuter för tidigt och hälsade på en kvinna med kabinväska, hon skulle med tåget. Så plötsligt dyker bussen upp tre minuter innan avgång! Okey, tänkte jag, bäst att notera detta och vara i tid så jag slipper missa bussen en annan gång för att den gått för tidigt.

Visar min biljett och kliver på. Kvinnan ber att få köpa en. Chauffören blir osäker och ber henne sätta sig för att lite senare betala med sitt kort. Så rullar bussen iväg och kör in i rondellen men istället för att köra trekvarts varv så kör den ett helt varv och åker i samma riktning som den kom ifrån.

Vad händer??? utbrister jag som inte fattar någonting och önskar svar då jag har en tid att passa. Kvinnan med väskan svarar. Chauffören har tydligen missat att stanna vid en tidigare hållplats så han svänger tillbaka. Har aldrig varit med om detta tidigare men det förklarar den tidiga ankomsten.

Utanför fönstret är det bäcksvart och när vi kommer fram så finns ingen väntande. Chauffören svänger runt och efter en stund är vi vid min hållplats, nu tre minuter försenade. Bussen stannar till och låter kvinnan betala sin biljett.

Så in i samma rondell och hör och häpna men även denna gång kör inte bussen som jag förväntat mig, den kör  ett kvarts varv = annan busslinjes rutt. What??? På monitorn i taket står dock ordinarie turs hållplatser.

Tänker att det är inte lätt att se i mörkret. Kanske är chauffören ny och osäker, det går dessutom ovanligt sakta. Tänker på kvinnan som ska med tåget, kommer hon att hinna? Själv blir jag försenad men i denna tidiga timma brukar ingen yogi stå och hänga på låset, så mitt lugn håller stressen borta.

Halvvägs in i det närliggande bostadsområdet svänger chauffören ut mot sin vanliga rutt igen. I korsningen hinner jag undra ifall han än en gång ska köra tillbaka för att åka till den hållplats som han faktiskt missat? Svar nej, han kör in mot city.

Vid sjukhuset fungerar jag på ifall jag ska hoppa av vid Svandammen och gå, borde ta lika lång tid som att sitta kvar. Väljer att stanna. När vi senare kommer till Centralstationen så frågar jag kvinnan om hon kommer att hinna med sitt tåg, hon nickar, det ska inte vara något problem. Skönt.

Jag är den ende som sitter kvar, ska av vid nästa hållplats. Chauffören vänder sig om.
Det här är slutstation, säger han till mig. Jag ska inte längre.
Men ... ska du inte till Klostergränd? säger jag överraskat.
Nej, ändhållplats.

Fattar ingenting och går tyst av bussen. En rask promenad senare är jag vid studion, hann innan någon annan dök upp, Femton minuter "sen" innebar noll frukost, (den fick jag äta efter klassen).

Spännande morgon. Intressant chaufför.
Valde att promenera hem efter klassen, det tog en timme.

Lycka kan vara ...

•  att få kvalitetstid (på stan) med ena sonen och tillsammans spåna över samt komma överens om vad och hur "pappan" i huset bör firas
• att bli väckt kl 03 av en mjuk nos som försiktigt kollar läget. Lite kel och sen helt okey att somna om
• få stäcka ut i skön yinyoga på min matta när kroppen upplevs seg och trött
• hitta perfekt outfit till julfesten
• få träffa vänner, hänga på konsert och dansa vilt
• en sovmorgon
• få tillägna hela denna söndag åt den man jag älskar

•                        

Plötsligt blir jag infångad och fasthållen

Mitt hår och naturen har ett alldeles eget förhållande. Kanske är det allt ostyrigt, vilt som lever sitt eget liv på mitt huvud som känner samhörighet med växterna? Kanske är det något annat?

Men varje gång jag har varit ute i trädgården och arbetat denna höst så har jag blivit infångad och hållen av träd och/eller buskar. Plötsligt sitter jag fast! Och helt ärligt är det knöligt att komma loss.

Det beror knappast på min längd, så lång år jag inte. Kanske hellre på fruktträdens grenar eller att jag har förmågan att tro att jag ryms och får plats lite överallt!?

Spelar ingen roll om mitt hår är utsläppt eller uppsatt, jag kommer in med grenar och löv oavsett. Förra helgen hade jag snört ihop mitt långa hår i en knut. Prydligt, allt var samlat och inget stack ut till dess att jag räfsade under ett av träden. Knuten var snart ett minne blott och håret över allt ...

Vad är det buskarna, träden och växterna försöker säga mig? Att mitt hår ska få härja fritt och knappt vara möjligt att borsta igenom? Eller att jag ska stanna upp och omfamna stammarna?

Tycker att jag är grundad och lugn. Känner ingen stress men vad vet jag? Annat än att mitt hår och vår tomt har en alldeles egen relation.

Mannen föreslår mössa. Tja, ju kallare det blir så är det ett självklart alternativ.