Mannen på taket

Det är en gnistrande vacker höstdag. Solen skiner och bladen som fortfarande sitter kvar på trädets grenar skimrar i allt från gulgrönt till orange eller vinrött.

Om Nasse och Nalle Puh varit här hos mig så skulle de benämnt denna dag som en blåsdag, för grenarna vajar ordentligt och löv singlar till marken.

Det står en man på taket mitt emot mitt fönster. Han är många meter upp, ett antal våningar och jag blir fascinerad. Ser mäktigt ut. Inga säkerhetslinor, ingenting ... han bara står där. Med tanke på hans hoodie  så tror jag att han är fastighetsskötare.

Plötsligt är de två, män på taket alltså. De har långa slangar eller vad det är? Svårt att se. Kanske ska de spola ur hängrännor?

En del människor skulle säga att männens position är livsfarlig, inga säkerhetslinor!

För mig som sitter tryggt inomhus så tänker jag att männen är ute på äventyr. De borde ha en häftig utsikt och kan troligtvis se ut över innerstan. Jag skulle gärna stå bredvid dem.

Härlig blåsdag på er!

(Bild nummer tre är vårt eget tak, inte det mitt emot med männen på.

Vårt tak patrulleras mest av vår Tiger)

Danshjärta

Igår skrev jag om min barndans/balettdebut. Den träning som blev en del av min identitet under min uppväxt och som jag älskade.

Jag var inget ämne för Operans balettskola, långt ifrån men det spelade aldrig någon roll. Jag dansade för att det var roligt, det var där jag hade en del av mina vänner och vi blev som en stor familj.

Tidigt fick vi dansa på någon form av scen.
Att stå i kulissen och vänta på tecken är en speciell känsla.
Att sen dansa inför stor eller liten publik är magiskt, jag kan inte jämföra den med någonting annat.

Vår balettlärare sa: "Vad som än händer, låtsas som att det ingår i showen. Tappar du byxorna, fortsätt le och dansa vidare ... då tror alla att det ska vara så."

Lilla Mia hade ingen balettkropp, jag var mullig men vig. Min bästa kompis pappa kallade oss skämtsamt för Ardennerbaletten och andra vuxna drog på munnen. Jag fattade aldrig vad han menade.

Arbetshästar är muskulösa, inte finlemmade.

Jag och mina två kompisar såg ut som vilka "normala" tjejer som helst men var mer bastanta än finlemmade. Helt ärligt så tror jag inte att jag blivit stött även om jag förstått, kompisens pappa satte ord på verkligheten.

Flera av mina danskompisar utbildade sig till danspedagoger eller dansare. Inte jag men det var heller aldrig mitt mål.

Jag är tacksam för allt jag fick lära mig. De hårda träningarna, den långa väntan vid större repetitioner och stressen bakom scenen innan föreställningen börjat. Vi lärde oss att vår lärare blev stressad och att det ibland var närmast livsfarligt att ställa frågor innan ridån gick upp. Bättre att i god tid kolla upp och ha ordning både på sig själv, tider och kläder.

Tjusningen av att få stå i rampljuset, att få vara med på radio- eller TVinspelningar och att få åka på små turnéer är minnen vilka alltid finns kvar. Dessutom fick vi prova på alla dansstilar som finns utom fridans. En dansare är som en skådespelare som använder kroppen istället för orden.

Nu för tiden dansar jag oftast i köket när jag förbereder någon helgmiddag. Jag behöver ingen publik, känslan är allt!

Ha en underbar Fredag!

Balettskolad Pippi

 För säkert 25 år sedan hittade jag en underbar barnbok hos en av Stockholms bokhandlare,  "I balettskolan" skriven och illustrerad av Helen Oxenbury. Jag tänkte direkt att just denna skulle jag köpa i födelsedagspresent till min dansbästis Anna.

Jag måste erkänna att hon aldrig fick boken, det fanns ett exemplar kvar och jag blev förälskad, fick flashbacks för det kändes som om boken handlade om mig, då när jag var 3,5 år.

Efter att jag varit med mamma och sett en föreställning av Svansjön så ville jag också dansa i vit tyllkjol. Mamma lovade att sy en till mig, de fanns inga att få tag på i min hemstad. Sen anmäldes jag till barndans.

Jag som presenterade mig som Pippi och ville göra allt som min stora förebild gjorde. Kanske tänkte mamma att lite ordning och fason vore bra för hennes vilda dotter?

En ny era startade och barndansen som senare skulle bli balett hängde med mig länge, länge. Men då på den tiden handlade det mycket om glada fötter och ledsna fötter (första och sjätte position) samt att hoppa över stora bäckar och åar. Vi lekte balett och jag älskade det.

Bolidens barnbalett och min älskade balettlärare Eva. Henne som jag under min första dansresa (till Finland) sov med då jag på natten fick hemlängtan. Jag var sex år gammal och mamma och pappa var kvar hemma.

Så denna lilla barnbok med en mening per sida och underbara illustrationer är en skatt av minnen för mig. I love it!

Mias sidor: EASI test

Mias sidor: EASI test: Idag har jag precis testat någonting nytt, gjort ett utvecklingstest (EASI) för att skapa en "fokuserad bild" på mina styrko...

EASI test

Idag har jag precis testat någonting nytt, gjort ett utvecklingstest (EASI) för att skapa en "fokuserad bild" på mina styrkor, utvecklingsområden och fallgropar.

Min spretighet som arbetssökande och min ovilja mot att nischa mig i något fack sägs vara ett problem för rekryterare!? Sen har vi faktorn att jag inte riktigt vet vad jag vill bli när jag blir stor ;)

Så nu har jag gjort testet, svarat på massor av frågor och väntar redan ivrigt på att få se vilken feedback jag får? Ganska spännande faktiskt :)

Känns som att vad som helst kan hända. Dörrar öppnas kors och tvärs och jag kikar in lite överallt. För frågan kvarstår, vad vill jag i långa loppet?

Har ny intervju på fredag.

Alfred Nobels Fredspris 1988

Ny arbetsvecka och jag börjar som vanligt med ett tidigt yogapass för att därefter gå till ICA och handla. I bröddisken plockas det upp fräscht bröd och mannen (inte att förväxla men "min" man) hälsar god morgon. Jag får tips om "gott nybakat" och nappar.

"Du var här förra måndagen också, handlar du till jobbet?", frågar mannen.
"Nej till familjen men det stämmer jag var här förra måndagen också" svarar jag och ler.
"Fast då var du tidigare ... idag är klockan mer", säger brödmannen.
"Vilken koll du har", svarar jag och skrattar.

Så är det att vara stamkund på vårt ICA, de har koll på mina rutiner.

Jag gillar den personliga kontakten, bli hälsad på för att vi känner igen varandra och därifrån bygga någon form av platsrelaterad relation. Personligare möten i offentlig miljö.

Nu tänker jag släppa en bomb! Alltså inte en fysisk utan så klart ett scoop.
I vår lägenhet så har vi bevis på denna nyhet. På en vägg längre in hänger det jag alldeles strax ska komma till.

Jag är gift med en man som fått Alfred Nobels fredspris!!! Året var 1988. Det ni  :)

Mannen hittade sitt "diplom" när han rensade förrådet i somras, ramade in det och hängde upp det.
För att kunna hitta utmärkelsen måste du gå nästan längst in i vår lägenhet. Inte nog med det, han har en medalj också men den hänger inte på väggen.

Mannen ingick i FNs fredsbevarande styrkor som fick Nobelpriset 1988.
Att han sen ansvarade för materialförrådet spelar ingen roll.

Min förkylning kryper undan och de vita blodkropparna ska få dubbel lön, precis som jag lovade här om dagen. Lite trötthet hänger dock kvar i kölvattnet. Så min dag blir lugn. Jag ska bocka av min
to-do-lista i lagom tempo.

Hej svejs!

Middag utan hembiträde á la 30-tal

I min sega förkylningsskalle så väljer jag att bjuda på ytterligare ett recept med både vett och etikett från min mormors presentbok för husmödrar.

Middag utan hembiträde

Att i vardagslag reda sig utan hembiträde

går i regel rätt bra,

i moderna lägenheter åtminstone,

men när det blir fråga om att ha främmande,

ställer sig saken lite mer komplicerad.

Det är ju inte så roligt för värdinnan 

att echaufferad komma in till sina gäster

och sprida en doft av matos omkring sig.

Därför har min erfarenhet som husmor lärt mig att hitta på rätter som kan beredas i förväg så mycket som möjligt.

Och mina gäster har förefallit belåtna,

när jag låtit nubben och cocktailen beledsagas av några goda sandwiches,

nätt upplagda på en assiett

och sedan som en substantiell föda serverat oxfilé i sky

som inte blivit sämre för att den stått i skafferiet sedan föregående dag.

Inte heller har jag själv blivit utschasad

av att breda smörgåsar,

koka potatisen i smör

och att göra bearnaisesåsen samma dag.

När sedan efterrätten står fix färdig på den lilla tevagnen eller serveringsbordet,

som placerats bredvid mig,

så att jag mitt i bordskonversationen slipper springa ut i köket upprepade gånger.

Den lilla matsedel

som jag föreslår när några av edra vänner 

kommer hem på middag ter sig sålunda:

3 olika sorters sandwiches

Oxfilé i sky med ugnsstekt potatis, hemlagad bearnaise och sallad

Rysk tårta

Oavsett att tiderna har förändrats och de flesta av oss aldrig haft ett hembiträde så gillar jag tanken att middagen ska vara enkel att fixa och att värdinnan/värden ska kunna vara närvarande. Fram för mindre stress och mer närvaro!