Jag var inget ämne för Operans balettskola, långt ifrån men det spelade aldrig någon roll. Jag dansade för att det var roligt, det var där jag hade en del av mina vänner och vi blev som en stor familj.
Tidigt fick vi dansa på någon form av scen.
Att stå i kulissen och vänta på tecken är en speciell känsla.
Att sen dansa inför stor eller liten publik är magiskt, jag kan inte jämföra den med någonting annat.
Vår balettlärare sa: "Vad som än händer, låtsas som att det ingår i showen. Tappar du byxorna, fortsätt le och dansa vidare ... då tror alla att det ska vara så."
Lilla Mia hade ingen balettkropp, jag var mullig men vig. Min bästa kompis pappa kallade oss skämtsamt för Ardennerbaletten och andra vuxna drog på munnen. Jag fattade aldrig vad han menade.
Arbetshästar är muskulösa, inte finlemmade.
Jag och mina två kompisar såg ut som vilka "normala" tjejer som helst men var mer bastanta än finlemmade. Helt ärligt så tror jag inte att jag blivit stött även om jag förstått, kompisens pappa satte ord på verkligheten.
Flera av mina danskompisar utbildade sig till danspedagoger eller dansare. Inte jag men det var heller aldrig mitt mål.
Jag är tacksam för allt jag fick lära mig. De hårda träningarna, den långa väntan vid större repetitioner och stressen bakom scenen innan föreställningen börjat. Vi lärde oss att vår lärare blev stressad och att det ibland var närmast livsfarligt att ställa frågor innan ridån gick upp. Bättre att i god tid kolla upp och ha ordning både på sig själv, tider och kläder.
Tjusningen av att få stå i rampljuset, att få vara med på radio- eller TVinspelningar och att få åka på små turnéer är minnen vilka alltid finns kvar. Dessutom fick vi prova på alla dansstilar som finns utom fridans. En dansare är som en skådespelare som använder kroppen istället för orden.
Nu för tiden dansar jag oftast i köket när jag förbereder någon helgmiddag. Jag behöver ingen publik, känslan är allt!
Ha en underbar Fredag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar