"Bygga brygga"

Ny vecka, nya klassplaneringar och nya möjligheter.

En seg måndag med trötta ögon och huvudvärk botades med massor av yoga. Började med pyajamasvarianten i sängen när klockan ringde. Den har blivit en favorit, att inleda under täcket med slutna ögon ger mig chans att vakna långsamt. Låta kroppen bestämma och huvudet vila.

Efter lunch blev det dags att planera både yin och vinyasa (brukar göra det på söndagar men det kom en albumplåtning i vägen ...) Först i huvudet och på papper, för att senare köra igenom klassen två gånger. Förbereda kroppen och knoppen inför kvällsklassen.

Men allt är inte yoga, mellan varven utfördes annat arbete. Dessutom fanns tid att hänga med mannen, Lejonkungen och en av hans bästa vänner. I min värld älskar jag att förena nytta med nöje (men å andra sidan, vem gör inte det?!).

Idag är en ny dag. Stiger upp i ottan och skippar pyjamasyogan, bjuder istället på tidig morgonklass i studio.

Oavsett om jag är trött eller pigg så finns bara ett sätt för mig. När klockan ringer, klär jag på mig i mörkret, stoppar frukosten i väskan och kör iväg.

Önskar dig en skön tisdag!

Den arbetssamma leken

Igår var det lekdag. Dock inte fritt skapande utan mer en variant av uppstyrd aktivitet, arbete är en bättre benämning.

Jag debuterade, fick vara statist under en albumplåtning. Vara en del av något större, där alla hjälps åt med det de kan från smink och hår till att rikta ljuset och möblera om.

Jag är glad att ha min dansbakgrund samt förmågan att minnas alla de gånger jag repat på scen. Att ha varit med under TVinspelningar och större föreställningar. Allt tar tid och mycket handlar om att vänta. Den egna scenen kan ta fem minuter samtidigt som helheten kräver en dag.

Inte nog med att vi var sena, fotografen kom efter oss och först då kunde ljussättningen förberedas, riggas inför eftermiddagens första scenen. Jag fick äran att rikta ena spotlighten, vilket var både tungt och monotont ... men viktigt.

Jag älskar att vara bland kreativa människor, det är kaos och allt tar tid men är samtidigt fascinerande. Vad som gäller är att lyssna in och göra det som förväntas av mig, varken mer eller mindre. En marionettdocka om du så vill eller en pusselbit. Min roll är att delta utan att för den skull synas, att låta frontfigurerna glänsa.

Magkänslan är att det kommer att bli grymt coola bilder. Ska bli spännande att se dessa när de väl presenteras.

En tjejgrej ... eller?

Återigen hamnade jag i en värld där jag långtifrån känner mig bekväm. Visst jag är kvinna, check. Kan emellanåt vara fåfäng, absolut. Jag gillar färg, form, kreationer och design MEN har aldrig varit en shopoholic. Jag har inställningen, "det där kan jag göra billigare själv" 😂 haha

Så till blogginläggets tema ... en tjejgrej?

Igår skulle jag färga min utväxt alldeles själv (håret på huvudet). Av olika anledningar så har jag inte kommit iväg till min frisör, hon som kan och vet allt. Kvinnan som jag låter göra "vad hon har lust med" eftersom jag litar 100% på henne.

Hur som så skickade hon med mannen en mousseflaska med färg som jag själv skulle testa!?! Observera att JAG inte alls känner mig hemma när det gäller smink, hårtoning eller annat som de flesta av mitt kön roddar med vänsterhanden. En kam/borste och en hårsnodd runt handleden så är jag nöjd.

Skaka flaskan. Använd skyddshandskar. Massera från hårbotten på torrt, tvättat hår. Jaha?
Skyddshandskar hade vi inte så mannen föreslog en tunn plastpåse. Check. Så var det bara att sätta igång. Problemet är att jag har så MYCKET hår ...

Så jag gav upp 😂🤣😂

Tänker att jag gör ett nytt försök idag efter frukost. Kanske det blir någon skillnad? Vi får se. Jag är ute på hal is ...

Guldstofft att bära med sig i hjärtat

Lejonkungen/psykologen är hemma. Jippi!!! En vecka, det är många dagar att glädja sig åt.

Han har naturligtvis med sig plugg från London, uppgifter, böcker som ska läsas och uppsatser som ska färdigställas.

Efter inställt flyg och annat kaos så bokades sonen om, fick plats på nattplanet vilket innebar taxi hem ... pappa betalade.

Jag skulle ha hämtat. Vi hade planerat massor av "myssnack" i bilen men det sket sig och jag sov istället skönt när han trillade in på småtimmarna. Det var först efter min lunchklass som jag kunde krama om sonen. Dricka kaffe, prata, spela 500 (kortspel) och bara hänga.

Det är som att vinna högsta vinsten när kidsen kommer "hem". Vi har dem till låns och den tid som ges förvandlas till guldstofft att bära med sig till nästa gång.

Så vi sprättade en flaska fin champagne, (det var ändå Champagnens dag) och skålade.

Rörelsebegränsning som belöning

Så det kan bli! Under min svacka i måndags valde jag att gå ut till min studio/vårt gästhus/grabbhäng/poolhus för att aktivera kroppen och rensa huvudet. Beslöt att köra en crossfit inspirerad kort träning som på allvar skulle få upp min puls. Sammanfattningsvis 50 burpees, 40 armhävningar och 18 squat. På några minuter är den högintensiva träningen över.

Jag satte igång och upptäckte snabbt att mina armhävningar varit starkare och flåset under alla burpees tungt. Squaten som utfördes snabbt blev mina andningspauser. Avslutade med  1100 varv rockring och kände mig nöjd. Obehagskänslan var borta men valde ändå att posta blogginlägget, mycket av den anledning att oavsett hur vi ser ut så är det okey att känna sig för smal eller för tjock, det är enbart en känsla. Viktigare är att inte fastna i den.

Hur som så vaknade jag morgonen efter duktigt stel och med en begynnande ömhet runt överarmar och biceps. Träningsvärken checkade in. Att leda yogaklass med chaturanga (armhävningar) i flödet var skrattretande. Mina armar protesterade högljutt och bar knappt. Konstaterar att de få minuter jag tränat högintensivt verkligen gjort skillnad.

Igår var kroppen fortfarande öm och varje gång jag försökte sträcka armarna bakåt, utåt eller uppåt kändes det som att vikter limmats fast runt dem. Jösses! Vad kunde jag göra annat än skratta?!

Helt ärligt så älskar jag känslan av lagom träningsvärk, den checkar sällan in men när den gör det så förstår jag att kroppen fått en utmaning och att jag gjort något rätt. Haha

Heja alla er underbara människor som sprider värme!

Alltså vad jag älskar för- och eftersnack med de som kommer och yogar. Alla dessa underbara och härliga människor, de fyller mig med ny energi!

Det kan vara allt från seniorer, både män och kvinnor till yngre förmågor: små kids, äldre ungdomar och "vuxna" i ett stort åldersspann.

Vissa har undringar och frågor, andra är mest sällskapliga. Oavsett ämne så händer något, den där magiska kontakten, den IRL som är så viktig.

Jag studsar hemåt av glädje. Leende. Har återigen fått energiboost för att någon annan vill dela bitar av sina tankar och sitt liv med mig. Schyssta, bjussiga människor.

Seniorer som dyker upp är oftast prestigelösa. De lyssnar inåt och håller huvudet på avstånd vilket gör att deras egon sällan tar över. Efteråt är de flesta både tacksamma och glada, sätter ord på hur välgörande yogan är i deras liv. Hur den motverkar stelhet och muskelförtvivning och istället ger dem ökad livskvalitet.

En liten kvinna, 84 år berättade att hon lider av någon sjukdom som gör att muskler och senor under knät långsamt förtvinar och dör. Hon är kylskåpsstel när hon vaknar och har knappt förmåga att gå. Kroppen gör ont och hon tvingar sig att promenera för att mjuka upp. Ett steg i taget. Eftermiddagarna är lättare, då har hon fått igång sitt system. Så landar hon på mattan för ett yinpass och jag förundras över vad hon faktiskt klarar. Hade jag inte vetat vad hon berättat så hade jag heller inte haft någon kunskap. Hon är över 80 år och bara det är beundransvärt i mina ögon, att hon dessutom har ytterligare hinder i form av sjukdom gör att jag imponeras ännu mer. Här snackar vi riktig #TANTKRAFT.

Det är väl där skon klämmer ...

Igår hamnade jag i en känsla av obehag, av kroppsligt förfall. Vet att det är dumt och att jag duger precis som jag är men efter en veckas oförmåga att träna (samt det senaste 1,5 året då min träning inte alls varit vad den borde, vissa perioder typ obefintlig) så visar min kropp tydliga tecken på begynnande förfall.

Helt allvarligt inget att sucka eller gnälla om ... jag vet.

Saken är den att ifall undertecknad verkligen bestämmer sig för att ta tag i detta (som egentligen inte ÄR något problem) så löser sig situationen, alltså om JAG steppar upp och får till en ordentlig veckorutin med allsidig och bra träning.

De flesta dagar är jag helt tillfreds med mig själv och min kropp (typ 90 % av tiden) vilket är något bra, dilemmat uppstår de dagar jag vaknar på fel sida.

Mannen skakar på huvudet och undrar hur jag tänker? Säger att jag är perfekt och att våra kroppar åldras, att det är okey att acceptera naturens gång.

Det är väl där skon klämmer, jag tycker att åldrande är svårt. Min kropp är smidig och stark och jag vill att den ska förbli så, för att hålla länge. Alltså behöver jag göra vad jag kan för att må så bra som möjligt. Inte bli för bekväm utan fortsätta att utmana mig själv.

Absolut träna mig på att älska varje del av min kropp de där dagarna när jag muttrar över formen på mina överarmar, på gäddhänget jag inte vill se och de där extra kilona som checkat in. Förfallet eller är det extra mycket kärlek?