Så det kan bli! Under min svacka i måndags valde jag att gå ut till min studio/vårt gästhus/grabbhäng/poolhus för att aktivera kroppen och rensa huvudet. Beslöt att köra en crossfit inspirerad kort träning som på allvar skulle få upp min puls. Sammanfattningsvis 50 burpees, 40 armhävningar och 18 squat. På några minuter är den högintensiva träningen över.
Jag satte igång och upptäckte snabbt att mina armhävningar varit starkare och flåset under alla burpees tungt. Squaten som utfördes snabbt blev mina andningspauser. Avslutade med 1100 varv rockring och kände mig nöjd. Obehagskänslan var borta men valde ändå att posta blogginlägget, mycket av den anledning att oavsett hur vi ser ut så är det okey att känna sig för smal eller för tjock, det är enbart en känsla. Viktigare är att inte fastna i den.
Hur som så vaknade jag morgonen efter duktigt stel och med en begynnande ömhet runt överarmar och biceps. Träningsvärken checkade in. Att leda yogaklass med chaturanga (armhävningar) i flödet var skrattretande. Mina armar protesterade högljutt och bar knappt. Konstaterar att de få minuter jag tränat högintensivt verkligen gjort skillnad.
Igår var kroppen fortfarande öm och varje gång jag försökte sträcka armarna bakåt, utåt eller uppåt kändes det som att vikter limmats fast runt dem. Jösses! Vad kunde jag göra annat än skratta?!
Helt ärligt så älskar jag känslan av lagom träningsvärk, den checkar sällan in men när den gör det så förstår jag att kroppen fått en utmaning och att jag gjort något rätt. Haha
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar