Möhippa utan kobror men med ett kärt återseende

Igår var det dags för ny premiär, mitt uppdraget var att hålla yogaklass för en möhippa. Superkul! Fick ärva klassen av en annan lärare på studion (som fått förhinder), så jag tackar och bockar för chansen att yoga tillsammans med ett gäng glada kvinnor. Möhippa, ordet betyder glädje för mig så "jobbet" kändes allt igenom positivt.

Den blivande bruden hade önskat en lugnare klass. Absolut, inget problem. Check. Notis nummer två: hon är gravid och ville slippa positioner liggande på mage. Här fick jag tänka igenom min planering en extra sväng. Alla kobror (finns med i solhälsningar) ströks, istället valde jag att sekvensera på annat sätt.

Min förhoppning var att sällskapet skulle få en genomtänkt klass som passade alla, oavsett förkunskaper samt att samtliga lämnade studion nöjda.

Mina drömmar uppfylldes och vi hade en skön timme på våra mattor. Eftersnacket skedde i soffan, det dracks te och jag agerade fotograf.

Det häftigaste var dock att återse en tidigare granne! Vet inte vem av oss som blev gladast? Min energimätare åkte i topp och jag skuttade ut till bilen när vi alla gick åt skilda håll.

Önskar dig en härlig söndag!

Tänk, tänk, tänk!!!

Hur gjorde vi innan mobilen fanns? Med allt ...

Jag skulle iväg och undervisa. Telefonen låg på laddning, den var nästan klar så tanken var att plocka på mig den det sista jag gjorde innan jag lämnade hemmet och satte mig i bilen för att köra in till stan.

Hittade en ledig parkeringsplats, inte alls långt ifrån studion och stoppade handen i fickan för att ta upp mobilen. Jackfickan var tom!?

Åh nej! Min iPhone kom aldrig med ...

Inget bankort, inget körkort och ingen telefon att ringa från.
Tankarna gick på högvarv. Hur skulle jag betala parkeringen?
Tidsmässigt fanns ingen möjlighet att hinna hem, hämta telefonen och köra tillbaka.

Tänk, tänk, tänk!!! Var finns det gratis parkeringsplatser?
Svar: ingenstans om du befinner dig inne i city.

Min enda lösning var att köra bilen till studion, in på den trånga (och förbjudna) innergården. "Tjuvparkera" för att få möjlighet att rådgöra. Kanske kunde jag få låna pengar?

En klok person undrade om någon fanns hemma hos oss? Ja. Fick en telefon placerad i min hand och kunde ringa mannen som betalade parkeringen från min mobil. Iväg med bilen, parkerade på nytt och promenerade tillbaka till studion där jag återigen fick låna samma mobil (att använda som både klocka och tidtagare). Musikfrågan löstes genom den bandspelare som står stationerad i salen (normalt spelar jag även musik från min mobil).

Att glömma telefonen är inget jag rekommenderar, speciellt inte om du har ALLT (annat) i den. För mig löste sig dock situationen både smidigt och enkelt. Tack för det!

Långvarig "tålamods träning" ger mig huvudvärk

Vissa dagar är segare än andra, de kräver mer tålamod och tid. Igår hade jag en sådan. Nätverket strulade och den uppladdning som brukar gå relativt fort hängde sig och stampade på samma ställe. Ingenting jag då gjorde spelade någon roll så det enda som i slutänden fungerade var att gilla läget. Acceptera nuet.

Jag steg upp i ottan och höll en företagsklass, en trevlig och mysig timme med eftersnack över en kopp te. När sen disken var fixad och jag städat undan efter oss så åkte jag hem ... utan väska!?
Har aldrig hänt tidigare.

Så istället för att börja arbeta med ny planering så fick jag vända om, åka tillbaka till studion och leta reda på väskan som var ordentligt inlåst i förrådet.

Kanske lärde jag mig något? Eller inte.
"Det du inte har i huvudet får du ta ut i benen" Japp, stämde bra in på gårdagen.

Nu ligger i alla fall veckans video upplagd på Youtube. Check! Och vill du kika på sköna (?) samt välgörande stretch för nacke, axlar, skuldror, bröstrygg samt höfter så klicka på länken nedan.

https://youtu.be/cLwrShgskg4

Ha en bra fredag!

När du gör alla rätt men det ändå blir fel

Jag är med i flera bokklubbar eller det är inte sant ... jag var.

Böcker är något som ligger mig varmt om hjärtat och helst ska de läsas (enligt mig) på hederligt traditionellt sätt, fysiskt genom att hålla i boken och vända blad.

Fram till nu har jag fått medlemstidningar med bokförslag varje månad men efter strul med posten så slutade allt med att jag bad om utträde. Bonniers förlag har inte gjort något fel, det är posthanteringen jag inte litar på.

Efter att ha avbeställt månadens bok i rimlig tid och på rätt sätt så damp två bokpaket ändå ned i brevlådan??? Men hallå! Nej tack.

Gissningsvis har lapparna kommit bort någonstans på vägen mellan postens brevlåda och mottagaren men det är inte mitt problem, däremot blev de stora paketen det.

Jag försökte returnera genom att posta om men kartongerna var för stora och gick inte att trycka in i postens brevlåda (jag provade).

Hade ingen lust att betala dyra pengar för något som var avbeställt så jag mejlade de båda förlagen och bad om att få säga upp mitt medlemskap. Fick snabba svar och möjlighet att slippa den dyra returkostnaden. Tack för det. Ibland lönar det sig att sätta ned foten.

Mysteriet med klockan

När jag yogar så landar jag i mig själv, i min egen bubbla, en plats som är skön att befinna sig i. När jag undervisar är min önskan och förhoppning att jag ska kunna erbjuda förutsättningar för mina elever att hitta eget space, sitt andningshål att bara vara och tanka energi.

Hur tokigt blir det inte då om den klocka som finns i salen, vid min matta för att jag ska kunna hålla tiden, börjar ringa!?!

Två tisdagar i rad har detta inträffat. Förra veckan fattade ingen i salen varför det började låta? Hade någon sin mobil i närheten?

Ganska snart stod det dock klart att ljuden kom från studions klocka och att det var en väcknings signal. Jag snoozade apparaten och fick sen med jämna mellanrum vara snabb på knappen så vi slapp bli störda. Sammanfattningsvis så kan jag skriva under på att alla vaknade till och att den där bubblan blev svårare att befinna sig i.

Igår ringde klockan igen. Denna gång agerade jag på en gång och stängde in den i förrådet. Min mobil (på flygplansläge) fick vara vår tidshållare. Efter klassen var vi flera som undersökte klockan. Tittade igenom inställningarna och försökte ta bort "väcknings läget" men det gick inte?

Alternativet var att ta ut batterierna vilket kändes fel, eftersom det innebar att hela klockan skulle behöva ställas om. Istället meddelade jag läget till studions ägare som lovat lösa vårt lilla "tisdags problem".

Känns skönt att veta att vi nästa vecka slipper väcknings signalen och 100% kan få vara där vi önskar vara, på våra mattor och i oss själva.

Nystart, omstart eller "play knappen" nedtryckt igen?

Mina måndagar består ofta av hela veckans planering, bokföring och administrativt arbete. Sedan ett par veckor tillbaka arbetar jag hemifrån, vilket har både för och nackdelar. Faktiskt är det inte så att jag tappar fokus, snarare kan baksidan vara att jag arbetar för mycket ... från morgon till kväll.

Loggar in i sängen. Flyttar mig senare till köksbordet (efter det att mannen åkt iväg och vi ätit frukost). Här kan jag sprida ut alla mina papper, böcker, kalender och laptop och grotta ner mig i mina uppgifter.

Det som tar mycket av min tid är planeringen inför veckans PT-kund. Material ska sammanställas och skrivas ihop, allt för att hen ska få så mycket matnyttigt med sig hem som möjligt när vi skiljs åt.

Igår var det en vanlig måndag och lagom till lunch såg jag i kors. Mitt huvud var mättat och kroppen längtade efter att få röra på sig. Så efter att jag fyllt på mina depåer välkomnade mattan mig. Tid för egen yogapraktik med möjlighet att rensa huvud och landa i mig själv.

Att kunna varva rörelse med stillasittande arbete är perfekt, min kropp älskar variationen. Ofta tar jag en promenad på eftermiddagen som paus (om jag har tid) men inte igår, det var för mycket som strulade och allt tog längre tid än jag planerat.

Måndagar innebär även en tidig middag innan det är dags att åka iväg för att hålla veckans första vinyasa yogaklass och få dagens dos av social samvaro.

När jag senare kommer hem är jag glad men ganska seg så att nattsudda är inte att tänka på, har tidig morgonklass varje tisdag ... alltså idag!

Heja, heja

Vasaloppet i riktig snö och med systersöner samt deras pappa i spåren. Själv såg jag allt på teve (med undantag för längre paus för egen träning).

Häftigt med känslan av stolthet över de unga män som inte är mina egna söner men som just idag upplevs vara det, syskonblod är starkt och deras prestation imponerande.

Själv fick jag en fråga när jag kom till träningsanläggningen:
"Åker inte du Vasaloppet???
Va? Nä, aldrig.

Har inte en kilometer skidspår i kroppen den här säsongen och helt ärligt vet jag inte om jag någonsin tänkt tanken att ens åka öppet spår? Det är för många år sedan jag bodde i en mer snösäker ort, typ mer än ett halvt liv.

För mig är alla som genomför loppet grymma förebilder och riktiga hjältar, det är ingen lek att åka 9 mil på skidor och ingenting du gör otränad. Wow, heja alla er som gjort detta någon gång!!!