Öppna dörrar - stängda dörrar

Så länge vi kan ha regeln "en in - en ut" så fungerar det hemma hos oss.

Varför ska vi egentligen skaffa egna katter när grannskapets "tjejer" hänger hos oss? Mannen säger att det finns risk att vi kommer att få en protestlista från alla pälsbollar som bor på vår väg om/när vi utökar vår familj.

Har vi öppen altandörr så får vi besök, så är det. Oftast är det Pixie som vill gosa eller leka men det kan även vara andra typ Leia. Den damen följer sin egen lag. En soffa att sova på är fint, där ligger hon till powernapen är slut (vilken kan vara lååång) och sen tackar hon för sig.

"Ska det ligga en katt i soffan?", undrade Lejonkungen.
"Ja, hon tycker det"; svarade mannen.

Igår körde det ihop sig. Den ena sov på soffan när den andra kom på besök. Honorna undviker varandra och vi ville inte ha en catfight så vi stängde vår sovrumsdörr. Pixie fattade att något var annorlunda och satte sig vid dörren, hon som tidigare knappt vågat gå över tröskeln. Hennes bäste vän var på andra sidan och det brukar han aldrig vara???

Varför var dörren stängd???

Att gosa med mig gick för sig en liten stund men sen ledsnade Pixie, hon längtade efter sin kompis. Men dörren förblev stängd och till slut gav Pixie upp och tackade för sig.

Ett virrvarr av passerkort, dörrar, trappor och korridorer

Den här veckan har jag haft mindre energi än i vanliga fall vilket inneburit mer vila och chilltid, på gott och ont. Kroppen klappar i händerna medan huvudet (som vet att jag måste tjäna pengar) suckar. Helt ärligt har jag svajat och insett att jag kanske på allvar behöver söka annat arbete.

Det är sällan jag tvekar men svarta siffror på vit bakgrund går inte att blunda för, spelar ingen roll att magkänslan påstår att jag är där jag ska vara. "Fortsätt gå", säger den och menar att allt kommer att lösa sig.

Igår höll jag min första lunchföretagsklass för ett gäng som förlorar den lärare de haft under flera år. Jag är utsedd att kliva i de skor som lämnas kvar.

Har redan träffat personalen och hälsat, var med en gång för ungefär en månad sedan för att säga hej och visa upp mig, efterträdaren. Igår var det dags att leverera och själv undervisa. Fanns önskemål om höftfokus så jag sekvenserade ihop en klass med arbetsnamnet Månen tur och retur.

Allt flöt på och jag fick med beröm godkänt. Känner mig tacksam.

Den krångligaste delen kommer att vara att hitta till salen, vilken ligger långt inne i byggnaden, bakom ett virrvarr av passerkort, dörrar, trappor och korridorer men det bryr jag mig inte om nu. Efter sommaren startar jag på riktigt.

Om du tvivlar så sänk blicken

Det är vår, om du tvivlar så kan du se det på mina tånaglar. För oavsett om det är varannandags väder så närmar sig sommaren.

Vår = målade tånaglar. Dagen till ära är de djupt himmelsblå eller ska jag skriva mörk kobolt.

De gånger jag använder nagellack så hamnar det alltid som en färgklick på fötterna. Glada klara färger som rött, soligt grönt eller blått.

Fingrarnas naglar är och förblir kortklippta utan lack. Jag har lärt mig att det är omöjligt att försöka satsa på kvinnligt långa och välvårdade naglar. Min personlighet fungerar inte med dessa attribut. Tro mig jag har försökt ...

Efter fem minuter så är lacket skadat. Jag får smuts under nageln och min tid går åt till att försöka pilla bort någon smutsrand som vägrar släppa. Att bära linser underlättar inte. Kort sagt så känner jag mig handikappad.

Har svårt att använda handskar som skydd (vill inte) både i trädgård eller under annat "smutsigare" arbete. Vill kunna köra ned hela händerna och känna friheten av att ha full rörlighet. Detta gäller oavsett om uppgiften är att rensa filtret i duschen eller knåda en deg. Skydd ger sämre fingertoppskänsla på samma sätt som de långa målade naglar får mig att känna mig handikappad.

Kanske borde jag fötts som pojke? Är inte alltid så kvinnlig, det bara är så och det är okey.

Men maj månad kräver målade tånaglar, det klarar jag av.

Vad vill jag ... egentligen?

Kattungar eller adoption? Jag kan inte bestämma mig.
Ska vi bjuda in de som behöver nytt hem eller ska vi försöka få tag på ett par oslipade diamanter?

Två gånger har vi meddelat intresse att ta ett par av kullens ungar men av olika anledningar så har det blivit bakslag. Säljare som vill ha många tusen kronor styck för vanliga bondkatter (?!) och därefter var vi tyvärr steget efter, vilket innebar att andra hunnit tinga det syskonpar vi gärna välkomnat.

Vi är godkända vad gäller adoption, frågan är om det är svaret?
De katterna bor på ett kattkafe' i Stockholm (en stad vi helst undviker på grund av coronaviruset) men väljer vi att gå vidare med adoptionen så är jag tvungen att ta mig dit minst en gång.
Vill jag det?

Bollen ligger hos oss, mannen har placerat den vid mina fötter men jag vet inte åt vilket håll jag ska passa.

Ljudet av mitt eget andetag

Färdigklädd, i soffan upptäckte jag att mitt ordinarie träningspass, det jag går på varje söndag oväntat försvunnit från schemat? Vi kan säga att det var tur i oturen att jag överhuvudtaget loggade in och kollade.

Trist. Jag brukar längta efter den intensiva timmen  som får mig att ge allt och tömma de förråd av energi som finns lagrade. Men så är livet, oavsett anledning så fanns två alternativ: ingen träning eller ut i skogen med löparskor på.

Jag valde att ge mig ut på denna vårs premiärtur.

Solen sken och termometern visade +7 grader. Bytte både kläder och skor och sprang mot skogen. Där var det alldeles tyst och faktiskt torrt, trots allt regn som fallit. Mötte andra löpare och några som promenerade men oftast var det enbart naturen och jag, fåglar kvittrade, ljudet av min egen andning samt fötternas kontakt med marken.

Under den första löprundan varje år behöver jag vara uppmärksam på knän och fötter. Rulla från tå till häl så att steget blir smidigt och följsamt. Lyssna in kroppen, väcka löparmusklerna och helst undvika stum asfalt. Femtio minuters njutning. När huset vinkade åt mig och jag kunde se mannen klippa vår gräsmatta så passade det utmärkt att stretcha på altanen.

Kom aldrig upp i puls på det viset jag brukar (under intensivpassen)  men å andra sidan så var det inget jag eftersträvade, inte denna gång. Min kropp höll och till nästa runda så vet den vad som förväntas.

En konst att kunna pumpa sin cykel

Under gårdagens lediga dag så mindes jag en varm vårdag när jag var 16 år. På var sin cykel susade vi (en kompis och jag) nedför vår långa backe mot stan. Denna sträcka hade tidigare hört både vårskrik, sång, fnitter och frustrationsvrål från våra strupar.

På väg in mot stan så upptäckte jag eller kanske min vän att mitt ena cykeldäck behövde pumpas. Vi stannade till vid en mack och jag fick lära mig hur det gick till att pumpa med lufttryck. Eller?

Sanningen att säga så gick det inte så bra, INTE ALLS bra ...

Jag visste inte, det var första gången. Fascinerat satt jag på huk och tittade på däcket som fylldes.
"Det räcker nog nu", sa min kompis som fick en underlig min i ansiktet. Däcket började krackelera och plötsligt insåg jag att luften måste strypas. Jag slet bort pumpslangen men för sent.

PANG!

Däcket sprängdes, cykeln tippade över mig och jag föll baklänges. När jag satte mig upp igen ringde det i båda öronen. Det ena örats lock lyckades jag bli av med genom att tryckutjämna medan det andra vägrade släppa. Dessutom hade jag fått något i munnen som smakade gummi. Kanske en bit av däcket? Vred på huvudet och spottade.

Min obrukbara cykel parkerades och jag satte mig på kompisens pakethållare. Efter en stund så upptäckte jag att det inte bara var lock som drabbat mig, ena ögat såg suddigt?

Men vänta! Vad hade jag egentligen fått i munnen under explosionen? Cykeldäck eller??? Kunde det vara så att min ena lins hamnat helt fel av trycket? Hoppat ut från ögat och in i min mun???

Vi vände och cyklade tillbaka. På alla fyra kröp jag sedan omkring på asfalten runt ikring cykelpumpen i hopp om att hitta min tappade lins. Smart?

Nej, knappast men det tog ett par minuter innan jag insåg att loppet var kört, dels hittade jag inte linsen och dels så förstod jag att även om jag mot förmodan skulle hitta den lilla plastbiten så var den allt annat än användbar. Vem vill frivilligt sätta in en mjuk lins som tryckts ut av explosion, tuggats på, spottats ut och sen legat ensam och  övergiven på en bensinmack där den dött av uttorkning?

Vi cyklade till optikern och beställde en ny.

Det var då - inte som nu

Idag för två år sedan gick flyttlasset från innerstans lägenheten till vårt nuvarande lilla hus. Då var det 28 grader varmt (!!!) och Tiger flämtade för att inte få solsting inne i den heta bilen.

Den perioden, dagarna före vår flytt och veckorna efter trodde jag att sommaren anlänt och att juni, juli och augusti skulle bli både kalla och regniga. Högtrycket brukar vara begränsat precis som antalet soltimmar (i Sverige) men icke sa Nicke.

Vår första sommar i huset blev den varmaste jag varit med om ...

Idag och veckan som gått kan mer liknas vid mars än maj väder. Regn med inslag av snö, råkallt och blåsigt. Solen har emellanåt tittat fram men glömde ta med värmen.

Min kropp längtar efter att tina upp, att få lapa sol och bära lätta kläder. Jag behöver inte 28 grader i skuggan, minus 10 fungerar utmärkt. Kanske ska fokusera på extra många solhälsningar under dagens yogapraktik, vem vet, det kanske hjälper!?