Färdigklädd, i soffan upptäckte jag att mitt ordinarie träningspass, det jag går på varje söndag oväntat försvunnit från schemat? Vi kan säga att det var tur i oturen att jag överhuvudtaget loggade in och kollade.
Trist. Jag brukar längta efter den intensiva timmen som får mig att ge allt och tömma de förråd av energi som finns lagrade. Men så är livet, oavsett anledning så fanns två alternativ: ingen träning eller ut i skogen med löparskor på.
Jag valde att ge mig ut på denna vårs premiärtur.
Solen sken och termometern visade +7 grader. Bytte både kläder och skor och sprang mot skogen. Där var det alldeles tyst och faktiskt torrt, trots allt regn som fallit. Mötte andra löpare och några som promenerade men oftast var det enbart naturen och jag, fåglar kvittrade, ljudet av min egen andning samt fötternas kontakt med marken.
Under den första löprundan varje år behöver jag vara uppmärksam på knän och fötter. Rulla från tå till häl så att steget blir smidigt och följsamt. Lyssna in kroppen, väcka löparmusklerna och helst undvika stum asfalt. Femtio minuters njutning. När huset vinkade åt mig och jag kunde se mannen klippa vår gräsmatta så passade det utmärkt att stretcha på altanen.
Kom aldrig upp i puls på det viset jag brukar (under intensivpassen) men å andra sidan så var det inget jag eftersträvade, inte denna gång. Min kropp höll och till nästa runda så vet den vad som förväntas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar