Arvet efter pappa

När julen nalkas så kliver min pappa in i huset på ett helt annat sätt än under resten av året. Visserligen är han ständigt med mig men under december månad så blir känslan fysisk.

Alla de tomtar pappa målade, under min uppväxt och fram till sin död påminner mig. Jag har flera. Några som pappa målade direkt till mig, andra som jag ärvt efter farmor och/eller mamma.

Till jul kommer de fram och bidrar till den magiska känsla som min pappa spred kring sig denna högtid. Han var "det största barnet". Mannen som älskade överraskningar, både att ge och att få. Den ende pappan i kvarteret som byggde snöigloos till ALLA. Som skapade de största snögubbarna, fyllde huset med doften av knäck och designade annorlunda pepparkakshus.

Vår pappa hade kunnat vara tomten!

Hur som så fick jag äran att restaurera den tomte som varje år sattes upp på staketet. Den tomte som alla grannar längtade efter och som på långt håll visade var vi bodde. Att restaurera den var inte lätt, duken var skör och bar spår av fukt/mögel men på något vis lyckades jag rengöra och fylla i där oljefärgen bleknat. Idag vaktar denne tomte vår inomhus trapp.

Så finns den gamla målningen av mig och syrran när vi är små, i skogen med små djur runt ikring. Den bonad som farmor och farfar ägde och som jag och syrran senare beslöt att dela på. Idag är den min, tack vare att min godhjärtade syster lät mig få hela vårdnaden av tavlan.

Mammas tavla med två tomtar vid en lägereld, den hon tyckte var pappas sämsta ... det var hans första. Den andra tavlan han målade var till mig, den är till och med signerad pappa. Tomten i sin släde vilken dras av en ren.
Den sista av pappas tavlor (som pryder vårt hem) är något så ovanligt som en akvarell (alla andra tomtetavlor är målade i olja). Samma motiv som vi har i trappan, ett tomteansikte.

Tack älskade pappa för all magi du spred och för att du planterade julens själ i alla oss barn!

Ljus i vintermörkret

                                      

                                         

Tänkte att jag ska bjussa och frossa i Luciabilder dagen till ära, en del gamla och en del halvgamla för att ev avslutas med något nyare foto?

Under min uppväxt så lussades det varje år, först för den äldre generationen under ledning av mamma och moster sen tog vi systrar över och lussade främst för föräldrarna. I vuxen ålder har jag väglett och joinat sönerna, det fungerade till låg- mellanstadieålder sen satte de sig på tvären.

Jag, syster Ingrid och kusin Anna har tjafsat om vem som egentligen skulle vara Lucia, typ varje år när vi var små. Utfallet varierade.

När jag gick i sexan beslöt vi i klassen att överraska vår älskade magister Erik. För att maxa tåget bytte vi roller. Jag minns inte vem som var Lucia, bara att killarna var tärnor och tjejerna stjärngossar. Upp i ottan och ut i många minusgrader för att väcka majjen innan han hunnit stiga upp.

När jag senare arbetade på fritids i Mälarhöjden och skulle hålla i husets Luciatåg var det inte många killar som var så sugna på att vara med, de tyckte att allt var skämmigt och trist. Den stökigaste grabben kom med ett förslag, kunde en kille få vara Lucia? Nej, skrek tjejerna men jag sa: Vi röstar.
Alla skulle ha samma chans. Så det skrevs lappar och stoppades i en mössa. Någon läste upp varje kandidat och räknade antalet röster. Killen med förslaget som heter Mats vann, alla killar hade röstat på honom. Tjejerna tjurade men Luciatåget blev av och ALLA engagerade sig. Det blev en lyckad Lucia. För mig är alla varianter tillåtna, det ska vara lustfyllt och roligt att överraska.

Ha en härlig Luciadag!

Det här med att vänta och längta efter ...

... att själv orka (är mindre bra på att vila från allt när tid plötsligt finns och listan är lång men har hittills lyckats över förväntan. Min kropp håller på att hela sig själv och jag lyssnar, något litet eller ett par lättare och kortare uppgifter fungerar innan soffan åter kallar.) 

Idag bjuds du därför på ett äldre blogginlägg från en annan december. Under tiden du läser saknar jag att tvätta händer, kavla upp ärmarna och att äntligen få baka mina julfavoriter: saffransbiscotti med vitchoklad och mandel. 

Härom dagen knöt jag på mig farmors gamla förkläde i rött med broderat julmotiv i vitt, tomte med släde dragen av ren. Det finns två söta små fickor som också har broderade inslag: hjärtan och stjärnor. För mig är detta förkläde barndom och sprider enormt mycket julkänsla!

Dagen till ära hade jag själv kommit på att jag ville baka. Jag åkte till ICA och handlade sötmandel, vit choklad, saffran och ägg. "Vad ska du göra för gott?", frågade kassörskan. Det tog en stund innan jag fattade att det var mig hon tilltalade. Den unga tjejen hade jag inte sett förut och var därför mest inställd på att enbart säga hej. "Saffransbiscotti", svarade jag. "Tror att vi säljer sådana i butiken", svarade tjejen. "Ja det gör ni. Jag tänkte baka egna", svarade jag och log. Egentligen hade det varit mer lönsamt att köpa på plats även om skorporna kostade över 80 kr/påsen.

Hemma började jag hacka mandel och choklad. Mannen kikade in i köket och höjde på ögonbrynen samtidigt som han nickade gillande. Den stackarn är van att själv köpa hem fikabröd eftersom jag så sällan bakar och han typ aldrig gör det.

I köket spelades det julmusik, gamla klassiker och jag tänkte:

Mindes när kidsen var små och sen ännu längre tillbaka när jag själv växte upp, det har funnits tider då jag bakat mycket ... Så kom nästa tanke:

Styrkt av mitt goda självförtroende huserade jag i köket och sjöng med i julsångerna. Konstigt att jag aldrig bakar? Syrran säger att baka ger energi och glädje åt själen!? Tveksamt, fast just denna dag kunde jag nästan hålla med henne.

Passade på att baka en sats saffransbröd med lussekatter, bullar, "träd" och längder (när jag ändå var igång och smart då lusten att baka sällan infinner sig).

Så in i ugnen. Glömde sätta igång timern vilket nästan resulterade i en nästan övergräddad saffranslängd. Suck. Hamnade pladask tillbaka i mitt normaltillstånd vad gäller husmoderliga aktiviteter, inget för mig ...

Egentligen hade jag INTE misslyckats (då plåt efter plåt levererade gyllene bakverk) men för mig var denna sista plåt långt ifrån perfekt, saffranslängdens utseende matchade inte den inre bild jag målat upp, mitt goda självförtroende hade fått sig en törn. 

Ja ja så är livet, det går att köpa bröd också ... fast mannen säger att det är onödigt eftersom frysen är full med fikabröd.

Puss & kram

Så kan det gå

I slutet på förra veckan fick jag och en kollega i uppdrag av en arbetskamrat att gömma stora polkagrisstänger (den typen du hänger i en gran). Planen var att de skulle synas men samtidigt vara osynliga och att den personal, kollega eller student som gjorde ett fynd skulle få smaska julgodis.

Vi gömde och sen "hittade" min kollega alla stänger som jag gömt (undertecknad letade inte efter hennes eftersom polkagrisar står längst ner på min favoritlista). Vi skrattade och jag önskade de andra trevlig helg (detta var innan mina 14 timmar på akuten ...)

Dagen efter upptäckte jag en polkagris i min innerficka. Hmn ... fanns två misstänkta så ett mess skickades och samma kollega som hittat mitt gömda godis erkände. Eftersom polkagrisar inte lockar mig annat än som dekoration beslöt jag att återbruka. Slog in den lilla godisstången i julpapper och gav den till mannen i hans adventskalender.

Långt senare hördes ett duns och andra mystiska ljud. Visade sig att Audrey hittat mannens present. Nu var det inte längre godis utan en leksak som hamnat under bordet och som honkatten busade med.

Samma polkagrisstång har nu återbrukats och vandrat från person till person innan den hamnade på golvet och blev en kattleksak, så kan det gå!

Onda ögat

Igår skrev jag om mina 14 timmar på akuten. Vad du än gör, se till att du aldrig blir så sjuk så att du måste skriva in dig där. Sammanfattas med ett ord: kaos, men även om väntan blev onödigt lång så måste jag säga att de personer som mötte mig gjorde ett bra jobb. Läkarna och sköterskorna utredde mina symtom ordentligt och undertecknad fick den hjälp jag behövde. Tack för det. (Vet att många av de andra patienterna som satt många och långa timmar i väntrummet inte hade samma upplevelse, vilket är sorgligt på betydligt fler sätt än ett).

Igår när jag vaknade efter 4-5 timmars sömn mådde undertecknad mycket bättre men energin var fortfarande låg. Mannen meddelade att min uppgift var att ligga i soffan och kolla serier eller film - inget annat. Själv tänkte jag att köpa julklappar på nätet, lösa gåtor i kalendern samt eventuellt slå in ett par julklappar också kan vara vila. Då spändes det onda ögat i mig!

Handla var inte att tänka på eller baka och mina små harmlösa förslag vilka innebar sittande vid ett bord gillades icke. Ryggläge! Något underkänd fick jag krypa tillbaka till soffan och starta ny film.

Idag känner jag mig helt återställd men vet att så antagligen inte är fallet. Iprenkuren ska klaras av och träning kan jag glömma. Promenad i lugnt tempo kanske godtas i morrn men inte idag. Mannen har stämplat VILA i pannan på mig. Eftersom han bryr sig och dessutom har rätt så försöker jag lyssna (trots att det emellanåt ÄR svårt då mina infall och ideér poppar upp).

Det blir inte alltid som jag tänker

Vaknade på min lediga fredag och mådde skit. Hade legat med tennisboll under höger skulderblad hela natten för att mjuka upp krampande muskler. 

God natts sömn? Knappast …

Kroppen kändes svag även om den kvicknade till efter frukost. Beslöt att mitt tidiga möte borde vara möjligt. Tog bussen och en snabb promenad Avverkade mötet och tog mig hem. Tanken var att träna men då jag plötsligt upplevde ett tryck över bröstet så förstod undertecknad att det inte var ett av alternativt.

Mannen blev orolig sa: ring 1177, vilket jag gjorde och sköterskan i andra änden sa: åk in till akuten! Mitt allmäntillstånd var sänkt och mannen kände inte igen mig.

På akuten (kl 13) blev jag sittande och all planering föll. Mannen fick inte vara kvar. Så småningom togs covidtest, EKG samt blodprov. Tror de stack mig fyra ggr då blodet drog sig undan och vägrade samarbeta, hade förhöjd temp, huvudvärk och något svårt att djupandas

Ny väntan som skulle ta två timmar men blev fyra.

Fick träffa en kvinnlig läkare som lyssnade både på mig och hjärtat och sa att allt såg bra ut men att ytterligare blodprov behövdes för komplettering.

Suck ville hem, till mannen och inköpt sushi. Fick dock nöja mig med te och ostmacka. Läkaren tog mig på promenad genom korridoren för att kolla syresättning samt pust. Fick även göra squat. Blev godkänd. Hon hittade inget bakteriellt men ville ändå inte  släppa mig. Allt såg bra ut men trots det beslöt hon att be om nytt EKG.

Ny väntan och en fredagkväll i ett sterilt väntrum. En teve som kompis, många andra väntande patienter och en telefon att informera familjen med. Till slut kom nattpersonalen (en läkare och en sköterska!) och jag satt kvar. Längtade efter en bår att få lägga mig på, få vila och kanske slumra till men icke, behövde sova men på hårda stolar är detta svårt och golvet var iskallt …

Kl 01:30 när trycket över bröstet släppt och jag funderar på att skriva ut mig själv fick jag hastigt och lustigt lägga mig på en brits och vila i väntan på EKG. Kl 02 letade sköterskan läkare för att få ett utlåtande. Han kom tog ett ultraljud på hjärtat och lyssnade och sa att allt såg fint ut. Trodde att jag skulle bli utskriven men då ville läkaren hämta en kollega som också skulle titta på hjärtsäcken med ultraljud Suck, kände mig som en labbråtta och blev kladdig överallt. Till slut fick jag recept, en starkare Ipren kur, klädde mig och ringde taxi som körde mig hem, då var kl 03.

Idag säger mannen att min uppgift är att ligga på soffan och kolla på Netflix och eftersom energin är lägre än normalt så vet jag att han har rätt.

Lagom dos

Julmusik

I love it! Känns härligt att själv få bestämma när, var och hur. De år jag arbetade i butik  var detta omöjligt då julslingorna spelades om och om igen. Då kunde jag fråga mig själv exakt hur less jag borde att vara till jul (om undertecknad ständigt utsattes för bjällerklang)? Det gick inte styra och än mindre välja att stänga av eller byta kanal? Att inte lyssna/höra var aldrig ett alternativ.

Men NU är det annorlunda. Runt ikring oss ljuder ljuvliga, stämningsfulla och magiska dofter samt toner från radion/telefon/stereo ... när VI vill.  

Hemma är jag sparsam med alla intryck och varvar därför musiken för att slippa överdosering. Portionerar ut: advent, fix och pyssel så det räcker hela december. De juligaste låtarna får vänta till sista veckan före jul.

I min värld är det tid för adventljus, belysning, kalendrar, julklappsinköp, pepparkakor, glögg och saffransbröd. Lussekatter serveras runt Lucia och tomtarna anländer närmare jul. Var sak har sin tid, svensk tradition hos oss. Lagom mängder jul, överdos undviks i det längsta.

Vet de som redan i november fixat klart allt. Granen är klädd och alla julklappar är inköpta. Det passar inte mig. Hos oss njuts det hela december men utan stress. En sak i taget för lagom är bäst!