Mogna på ni ... jag väntar

                                   

Det var ett tag sedan jag skrev, allvarligt talat för länge ... och då menar jag inte blogginlägg, planeringar, mess, timrapporter, inköpslistor, mejl eller "att göra punkter".

Jag menar historier, berättelser, sagor. Du fattar,

Helt ärligt har jag så många som fyra stycken pausade. De syns som öppna flikar på min laptop men det är också allt. Periodvis kan det vara så här, vissa veckor mycket skrivande och andra i stort sätt nästan inget alls.

Att pausa kan vara bra för att få perspektiv och var sak har sin tid.

Låter allt vara som det är ett tag till. Berättelserna får mogna och jag fokuserar på annat. Min kropp viskar att den får tillräckligt med stillasittande framför datorn som det är. Både rätt och fel, enligt mig. De sista dagarna har jag tränat tufft så de stunder jag suttit har varit välförtjänt vila.

Ha en skön dag!

Tack kroppen, du är bäst!

Idag har jag äntligen tagit min första löptur detta år!

Trots att termometern visade minus 10 grader efter frukost så visste jag att det var dags, hade väntat länge nog. I december kom kylan och snön och när förhållandena var okey så var inte undertecknad det och när jag senare tänkte att NU så sa mannen "vänta". Då handlade det om viruset i bröstet och att vila var prio 1 och promenader prio 2.

I januari har jag tränat om än mindre än "vanligt" (av fler orsaker än ovan) men löpningen har fått vänta, tills igår. 

Lager på lager av funktionskläder, mössa, vantar och med en medvetenhet att kroppen måste få styra gav jag mig ut i vintermorgonen. Tack och lov hade det sandats över de partier som gömts under snön och för en dag sedan varit isiga. Jag kunde springa relativt avslappnat. Krispig hög, klar och kall luft samt en rofylld och stilla omgivning gjorde löpturen njutbar.

På hemvägen började knän och fötter viska att de längtade hem och ljumskarna bad om att få sträckas ut. De har haft semester från löpningen i två månader så jag är glad att de lät mig springa min favoritsträcka.

Tack kroppen, du är bäst!

Det som göms i "snö" kommer fram i "tö"

 

Hittade ett inlägg på Facebook, det dök upp i mitt flöde. Du vet ibland så tycker Facebook att vi ska dela gamla minnen ännu en gång. Oftast scrollar jag förbi men denna gång tänkte jag att inlägget kunde bli stoff till min blogg.

"Men alltså ... letade sport-bh innan bikramklassen (hot yoga), ville använda en favorit, kunde inte finna den någonstans inte ens i tvättkorgen. Efter klassen däremot flinade den åt mig, äckligt stinkande, när jag öppnade plastpåsen i träningsväskan för att lägga ned de genomsvettiga träningskläderna. Kvarglömd och tvärförbannad ... skärpning Mia!

Trots mitt ofräscha fynd så hade jag mer tur än en av de andra yogisarna, efter dusch så upptäckte hon att både strumpor och leggings var totalt veck!?? Vem snor andras kläder? Någon måste fått med sig dubbelt. Kul att stå i stringtrosor och linne i februari månad ... NOT!

Jag lyckades hitta lite kvarglömt så att tjejen kunde ta sig hem. Slutet gott, allting gott!?"

Puss & kram

Pusselbiten som omedvetet saknats

 

En pusselbit vilken (omedvetet) saknats är på plats igen ... om än tillfälligt. Astronauten är har varit hemma över helgen tillsammans med sin I och som grädden på moset även lillebror alias Lejonkungen.
Alla timmar kidsen vistas under vårt tak fyller mitt mammahjärta med kärlek, så är det bara.

Jag får plötsligt lust att tillbringa mer tid i köket, jag som aldrig varit speciellt huslig av mig. Mammagenen slår till (?!) och det känns skönt att upptäcka att jag har den kvar ;) för vissa dagar tänker jag att det är något fel på mig ...

Så nu har vi lyxat med bubbel, hemmagjord cheesecake och vegetariska måltider, vilka jag lagt ner extra mycket kärlek när de tillagades. Vi har byggt pussel, kollat fotboll, gjort quiz, vistats utomhus samt bara hängt. Livet är och har varit nice. Varje sekund är en gåva.

Ännu ett plus är att katterna accepterat situationen, de har inte legat gömda (hela tiden) och Stanley har till och lekt med ett stort torrt löv som mannen tog in (i present) åt honom.

Jag mår sååå bra! (Verkligen påfylld av energi för en ny arbetsvecka.) Vuxna kids som vill hänga hemma en hel helg (med oss och varandra) gör underverk för välbefinnandet och jag tror att mannen och jag gör skillnad även för dem.

Puss & kram

(Nu ska jag strax skjutsa A & I till tåget)

Ett alleles eget krypin

Att få ha huset fullt med båda våra söner, den enes sambo samt katter är en lycka! Vi leker familjeliv igen (även om "barnen" är vuxna och har egna liv), vilket är ett trevligt inslag i början av februari. Jag njuter (och förhoppningsvis även de andra).

Passar på att fira Astronautens jämna födelsedag, (fortsätter idag) samtidigt som vi skålar för Lejonkungens examen ... bara vi i den innersta och närmaste kretsen, för var sak har sin tid.

Som grädde på moset fick katterna (läs Audrey) en stor mjuk kattbädd som A och Is Pettson vägrat använda (han föredrar sin papplåda alla dagar i veckan). 

Audrey däremot bäddade ner sig direkt och la sig tillrätta, överlycklig. Kanske innebär detta att mannen slipper bygga kojor och grottor till henne att mysa i? Vi får se.

Önskar dig en skön dag!

Traumatisk händelse för en två-tre åring

 

                                    

Precis just nu minns jag en för mig jobbig dag när jag var mycket liten. Vi bodde fortfarande i lägenhet och eftersom eller kanske just för att jag var äldsta dottern hade jag fått massor av leksaker av alla möjliga vänner, släktingar och bekanta till mina föräldrar.

Med en pappa som älskade att överraska och som emellanåt inte brydde sig om ifall jag hade åldern inne så var jag redan som tvååring stolt ägare till allt ifrån Brio tåg till en barbie och ett rött dockskåp.

Ni minns hur jag lekte kommer antagligen också ihåg hur jag vände leksakskorgen uppochned samt rensade vägghyllorna på mjukisdjur. Lilla Mia var ett yrväder och drog fram som en virvelvind. Jag lekte sönder mina leksaker, kanske för att jag fick många av dessa innan jag hade vett att leka varsamt.

Hur som helst, dagen ifråga satt jag med pappa på golvet. Han hade en eller två stora ICA papperskassar. Vi gick igenom alla mina grejer, det som var för trasigt skulle bort. Jag minns hr jag grät när pappa stoppade mina obrukbara skatter i påsarna.

Allt var dock inte sönder, vissa grejer rensades ut för att skänkas bort till något annat barn. Jag protesterade och grät en skvätt till under tiden som pappa trollade bort. Så höll vi på tills dess att pappa kände sig nöjd och mina tårar sinat. Det gick en timme och så var händelsen blott ett minne. Jag glömde den traumatiska stunden och lekte med de saker som fanns kvar.

Efter det har jag aldrig haft samma överflöd och idag tänker jag att det egentligen inte är så mycket som jag verkligen behöver (materiellt sett).

Hej svejs!

Nöden har ingen lag

Här sitter jag med solbriller på inomhus och skriver blogg! Antagligen ser det inte klokt ut men solen skiner rakt in genom fönstret och bländar mig.

Är det över huvudtaget möjligt, kanske du frågar dig? Tja ... inget att rekommendera, lite mörkt bakom de mörka glasen när jag ska se vad jag skriver på tangentbordet men nöden har ingen lag. Borde kanske hämta en bok istället? Jag har ju några stycken (och pausa skrivandet för att läsa) eller så kan jag hämta min löparkeps alternativt någon av alla mina handgjorda hattar.

Ute är det underbart väder om än blåsigt! Helt allvarligt känns det som taket ska lyfta om jag kommer för nära köksfläkten. En långpromenad längs ån (då satt solbrillorna fint på näsan) och en stor te senare så mår jag som en prinsessa.

"Jag tror att det finns en hjälte i varenda liten flopp", sjunger Lars Winnerbäck och jag med honom.
Gillar meningen! Det är inte farligt att misslyckas, kanske kan man skratta åt det efteråt? I vilket fall som helst så har vi "provat" samt fått chansen att lära oss något, så tänker jag.

Så dyker mannen upp och pekar förvånat på mina solbrillor. Han undrar varför? "Solen bländar", svarar jag och ler: Han ser oförstående ut och skakar på huvudet. "Det går att dra ned rullgardinen", säger han. "Tänkte inte på det ... ", svarar jag och flinar. Han är smart min man!

Hej svejs!