Tack kroppen, du är bäst!

Idag har jag äntligen tagit min första löptur detta år!

Trots att termometern visade minus 10 grader efter frukost så visste jag att det var dags, hade väntat länge nog. I december kom kylan och snön och när förhållandena var okey så var inte undertecknad det och när jag senare tänkte att NU så sa mannen "vänta". Då handlade det om viruset i bröstet och att vila var prio 1 och promenader prio 2.

I januari har jag tränat om än mindre än "vanligt" (av fler orsaker än ovan) men löpningen har fått vänta, tills igår. 

Lager på lager av funktionskläder, mössa, vantar och med en medvetenhet att kroppen måste få styra gav jag mig ut i vintermorgonen. Tack och lov hade det sandats över de partier som gömts under snön och för en dag sedan varit isiga. Jag kunde springa relativt avslappnat. Krispig hög, klar och kall luft samt en rofylld och stilla omgivning gjorde löpturen njutbar.

På hemvägen började knän och fötter viska att de längtade hem och ljumskarna bad om att få sträckas ut. De har haft semester från löpningen i två månader så jag är glad att de lät mig springa min favoritsträcka.

Tack kroppen, du är bäst!