Vi får se ...

Då jag glömt bort vår surdeg och den sakta men säkert lämnat oss för att tyna bort och dö så var det skonsammaste att se till att den (surdegen) fick en värdig begravning i vår kompost. 

Även om undertecknad är mindre bra på att planera brödbak och verkligen se till att dessa blir av så infann sig saknaden av en egen surdeg att pyssla om.

Visste att det finns ett grundrecept i en vacker presentbok, en som handlar om Italien, så förra helgen letades instruktionerna fram till jästvatten. Ingredienserna fanns i skafferiet, det var bara att sätta fart. Ett par dygn krävdes för att processen skulle komma igång och så igår kunde jag fortsätta med surdegsgrunden.

Nu uppstod dock ett problem, den blev för stabbig ... 

Visst, jag hade tänkt följa recepten ordagrant men en surdegsbas brukar vara blötare och kladdigare. Struntade i receptet och sköt från höften. Blandade på känn för att få den där konsistensen jag är van vid. Kanske var detta smart eller så blir mitt sista projekt en total katastrof???

Tänka utanför boxen är undertecknad bra på - hålla mig i det raka ledet blir svårare när förutsättningarna förändras och jag tror mig veta bättre än "vad det nu är" som förespråkar förhållningsreglerna.

Så vi får se ...

Troligt är att jag sumpade chansen att lyckas (eller så får jag till en variant av surdeg som faktiskt levererar) Vi får se ... 

Ljuset i mörkret

Just nu efter det att snön försvann så lever vi mer eller mindre i ett komplett mörker, i alla fall om du arbetar hela dagarna och om det regnar (vilket det gjorde igår).

En rullgardin som dragits ned och fastnats i sitt läge ...

Noterade härom dagen (läs morgon) att det är mer eller mindre nödvändigt att använda pann- eller ficklampa om undertecknad vill gå promenad innan arbetet (i områden som inte är belysta). Det becksvarta mörkret slukar både mig och allt annat och du behöver typ vara ett kattdjur för att se vad som befinner sig framför dina fötter.

Fattar inte hur vissa cyklister vågar cykla utan lyse ...

Har ställt fram ficklampan, den kommer att göra skillnad nu när rullgardinen är neddragen och novembermörkret ligger kompakt. Min plan är att "vara" ljuset 

 

Det fanns en gång

 

I vårt förråd stod tidigare (för flera år sedan innan vi flyttade till vårt nuvarande hus) en julkula i guld, modell större, typ enorm. Jag ärvde den från Desigual, butiken jag arbetade i och än idag suckar mannen över juldekorationen. 

Då fraktade jag hem kulan i bagageutrymmet på bilen (utan att linda in den i silkespapper). Överallt fanns tydliga spår efter julkulan i form av guldspår. Jag dammsög bilen och våttorkade men guldglittret bet sig fast som lim!

Vi var inte riktigt synkade då, mannen och jag. Kan säga att många stod högre i kurs än undertecknad. Hur tänkte jag? Hade jag över huvudtaget tänkt längre än näsan räckte? Svaret var att det hade jag inte. Måttot är: skjuter från höften och skiter det sig så tar jag det därifrån ...

Om någon vecka sitter girlanger och stjärnor uppe. Advent står inför dörren. Vi är förberedda och redo för dekoration. 

Mannen påminner mig om den stora, stora julkulan i guld? Den som inte finns längre, i alla fall inte i vårt förråd. Hur skulle vi gjort om den existerat? "Inte vet jag? Hade den fått vara med? , undrar jag lite försiktigt och ler. "Så klart", säger mannen och förklarar att det var transporten i bilen som störde honom för alla år sen ... inte själva kulan.

Okey förr men inte PK nu

           

Eftersom jag var oerhört trött efter min arbetsdag igår och faktiskt valde att lägga mig ovanligt tidigt så får du hålla till godo med "vett och ettikett a´la 30-tal"

                                         

Kan inte låta bli att bjuda på ett kapitel ur Husmoderns presentbok från 1933. Med ett leende på läpparna läser jag om dåtidens seder och bruk och tänker att vissa sociala normer lättats upp samt förbättrats medan andra kanske vore trevliga att hitta tillbaka till, det som var okey då är verkligen inte PK nu ...

En tretår

Med denna rubrik ha vi velat beteckna en av de roligaste, 

minst konventionella och mest traditionella bjudningar, 

som vi äga i Sverige: det mindre kafferepet. 

Man samlas några förtrogna vänner kring en kaffekopp, 

nej, förlåt, tre, och låter tungan arbeta i kapp med händerna, 

ty alla har sitt handarbete med. 

Och hatten tar man av i tamburen.

Välfägnaden är uppdukad på ett bord framför soffan

och i den taga de två förnämsta gästerna plats.

Doppet kan bestå av fem sorter:

Vetebröd

Gräddkransar

Korintkaka

Annas sockerkaka

Fina små skorpor

Om du som jag tycker att det lämnar en besk eftersmak att bedöma dina vänner efter hur "rika" de är så tycker jag att vi skiter i den regeln. Jag förordar fri placering.

Helt ärligt så platsar jag inte för fem öre. Fikabröd existerar knappt i vårt hem (om inte mannen varit förbi konditoriet och handlat). Vår frys och vårt skafferi innehåller ingredienser att baka godsaker av men det görs sällan ...

Jag platsar inte heller vad gäller intagandet av sötsaker, dricker hellre en stor latte som den är eller en espresso. Jag har inga problem att bjuda in och visst kan jag baka om det förväntas men fem sorters fikabröd!?

Så har vi handarbetet, där kan jag hålla. Jag skulle kunna ta med mig materialet till en ny hatt eller det virkprojekt som är igångsatt, problemet här är snarare mina vänner ...

Men om jag gör en grej av Tretåren som att allt handlar om lek då fungerar konceptet. Alla kan se det som en maskerad. På med hatt och medtag något att pilla med, att få tungorna att arbeta lär vara det minsta problemet.

Hej svejs!

Snön som regnade bort

Lite tråkigt är det (eller mycket) att snön kanske blir ett minne blott ... i alla fall då den i skrivande stund regnar bort och ersätts av blixthalka.

Efter snöovädret, allt skottande och plogande av vägar så har vi haft ett härligt vinterväder som gett oss både ljus och påminnelse om att det nu är mindre än en månad kvar till jul.

Jag hade gärna sett att snön fått ligga kvar, gnistrande vit till första advent, den som hägrar nästa helg men istället inser undertecknad att det aldrig spelar någon roll vad jag eller någon annan önskar, vädret går det inte att styra över ... så jag accepterar.

Planen är att som vanligt springa i ottan, kanske kommer det att gå, kanske inte?

Jag klär på mig och provar, i värsta fall kliver jag in genom dörren betydligt tidigare än beräknat. Kanske får motionscykeln arbeta under tiden som undertecknad svettas?

Tiden och framför allt vädret lär avgöra hur min måndagsmorgon inleds.

Det finns en sak jag är världsbäst på!

Inget du behöver vara avis på, skulle i alla fall inte jag vara, så det är helt okey att himla med ögonen och skaka lite roat på huvudet.

Vad är det, undrar du kanske?

Svar: städa bort saker, framför allt de prylar eller föremål som är hemliga, typ kalendergåvor eller presenter.

"Jag lägger det på ett smart och bra ställe", tänker undertecknad och är mycket nöjd med mig själv. Antecknar inte, skriver inte ens en liten notis i min mobil utan jag gömmer och tänker att DET kommer jag att komma ihåg. Eller inte?

Så jag gjorde det igen, la en liten, platt present till mannen på ett ytterst smart ställe (så att inte han skulle hitta) och glömde bort.

Som du säkert hört så får du ha det i benen som huvudet inte minns, vilket innebar en timmes letande. Fågel, fisk eller mittemellan??? Det var frågan. Kollade först på de troligaste ställena och därefter på de mindre troliga. Nitlott efter nitlott.

Att jag inte lär mig(!!!), att gömma hemlisar är något jag är bäst på men inte alltid att åter hitta dessa!

Återvände till det troligaste stället och Voilá, plötsligt fann jag skatten! Frågan är om detta gör någon skillnad? Knappast, jag litar nämligen på mitt huvud men som sagt: det du inte har i huvudet får du ha i benen, vilket för mig kommer att innebära fortsatt letande. 😂😂😂

 

En dröm är en dröm är en dröm

 

Jag har en dröm eller flera drömmar??? Återkommande. Skulle kunnat vara mardrömmar men är det inte, ut av den enkla anledning att jag aldrig känner mig rädd.

Så har du drömtydaregenskaper så var så god att tolka mig ... eller min dröm.

Tänker inte skriva ett helt scenario, snarare fragment, minns helt enkelt inte allt. Förstår att jag antagligen är i en utvecklingsfas, vilket jag ÄR och att drömmarna antagligen bearbetar min arbetssituation. 

I gårdagsnattens dröm var jag antingen på en stor utbildning alternativt på en audition. Det var mycket folk och jag hade vänner med mig. Det som ständigt upprepar sig i min dröm/mina drömmar är hinder jag ställs inför. Problem som verkar drabba enbart mig?

Igår under auditionen så skulle alla dansa och röra sig efter samma koreografi. Läraren står framför gruppen och jag tänker att min uppgift är att observera, minnas och därefter upprepa samma sekvens, vilket vi alla förväntas göra. Inser mitt i att jag inte får minsta handledning, ingen instruktion och att jag i brist på detta försöker göra mitt bästa genom att härma andra runt ikring. Viskar till en kompis och frågar hur hon, hur alla andra vet vad de ska göra? Vännen ser förvånat på mig och svarar att hon får tydliga instruktioner. Min tanke blir då: programmeras och överförs informationen direkt in i deras hjärnor ... men inte in i min???

Under klassen upptäcker jag dessutom att jag endast är iförd morgonrock och att jag är naken under. Det känns inte helt okey, vill inte gärna lyfta något ben högt och inte heller göra djupa framåt eller bakåtböjar. På något vis fixar jag auditionen trots att jag tycker att förutsättningarna inte varit desamma för mig som för de andra. Jag har gjort så gott jag kunnat men vet att resultatet blivit betydligt bättre om jag haft rätt klädsel och fått samma instruktioner som de andra. Beslutar att klä på mig. Viskar även detta till en kompis som snabbt hjälper mig att lösa mitt problem.

Så är det dags för lunch. Vi står i kö och maten ser väldigt god ut. När det blir min tur att få min tallrik så finns den inte där? Den är borta. Jag är jätte hungrig och vill inte ha något annat så jag börjar leta. Var är min tallrik? Klättrar högt, högt och sen lågt. Kryper i trånga utrymmen. Får med jämna mellanrum ledtrådar. Även nu får jag hjälp av de runt ikring i sökandet. Och återigen har ALLA andra fått sin mat, det är bara jag som måste söka.

Sammanfattningsvis så skulle jag kunna bli frustrerad, arg eller ledsen. Skulle också kunna känna mig utsatt eller generad. Ingen av dessa känslor finns i drömmen, enbart en motivation att hitta rätt, att lyckas med det jag så gärna vill. Finns inget tvivel hos mig, jag litar 100% på mina förmågor och tänker hela tiden att allt kommer att ordna sig.

Så återigen, om du har kunskaper att tyda drömmar. Var så god!