I vårt förråd stod tidigare (för flera år sedan innan vi flyttade till vårt nuvarande hus) en julkula i guld, modell större, typ enorm. Jag ärvde den från Desigual, butiken jag arbetade i och än idag suckar mannen över juldekorationen.
Då fraktade jag hem kulan i bagageutrymmet på bilen (utan att linda in den i silkespapper). Överallt fanns tydliga spår efter julkulan i form av guldspår. Jag dammsög bilen och våttorkade men guldglittret bet sig fast som lim!
Vi var inte riktigt synkade då, mannen och jag. Kan säga att många stod högre i kurs än undertecknad. Hur tänkte jag? Hade jag över huvudtaget tänkt längre än näsan räckte? Svaret var att det hade jag inte. Måttot är: skjuter från höften och skiter det sig så tar jag det därifrån ...
Om någon vecka sitter girlanger och stjärnor uppe. Advent står inför dörren. Vi är förberedda och redo för dekoration.
Om någon vecka sitter girlanger och stjärnor uppe. Advent står inför dörren. Vi är förberedda och redo för dekoration.
Mannen påminner mig om den stora, stora julkulan i guld? Den som inte finns längre, i alla fall inte i vårt förråd. Hur skulle vi gjort om den existerat? "Inte vet jag? Hade den fått vara med? , undrar jag lite försiktigt och ler. "Så klart", säger mannen och förklarar att det var transporten i bilen som störde honom för alla år sen ... inte själva kulan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar