"DET", som kan göra skillnad

Fick ett meddelande igår på messenger. Några meningar som gjorde skillnad och som värmde mitt hjärta. Ett mess som jag kom att tänka på flera gånger under min arbetsdag och som fick mig att le.

Underskatta aldrig vänlighet!

Att låta hjärtat tala, att förmedla uppskattning, kärlek och omtanke föder alltid gott.

Tänk om vi alla kunde slösa med positiv bekräftelse när vi tycker att något eller någon är bra. Sätta ord på sånt som gör oss glada och sånt som för oss gör skillnad. Eller som får en tuff situation att kännas lättare.

• Ge komplimanger 
• Säg tack
• Tala om när du saknar någon

De små orden kan göra stor skillnad, det behövs så lite för att du eller någon annan ska gå med ett stort leende resten av dagen. Sprid din positiva energi!

Kram!

 

Att tämja en djungel

                                                            

Idag stoppade jag sekatören i bakfickan innan jag tog min morgonpromenad i skogen. Tänkte att NU är det dags! 

Framför allt en passage i början av den stig jag oftast väljer är som en djungel och undertecknad har ledsnat på att hålla upp båda händerna som skydd för att slippa piskrapp när grenar svänger tillbaka.

En sekatör, några klipp och voila! Djungeln tämjdes och nu går det att röra sig fritt ... ett tag.

Är väl medveten om lyxen att få tillbringa så mycket tid i naturen, att ha den nära och kunna starta mina morgnar där. Ren glädje och livskvalitet att höra fåglarna sjunga och se ett eller två rådjur skutta förbi. Få vakna i skogen i den takt jag behöver och bara vara.

Tacksam.

Vad är rätt och vad är fel?

Dilemma ...

Planterade om min ananasväxt, det blev fyra nya krukor som fick flytta ut på altanen, alla utom en. Krukan ställdes tillbaka på sin ursprungliga plats och sen var det inte mer med det.

Eller?

Hörde en svag duns. Mannen påpekade att katterna hittat något att leka med. Vad kunde det vara? Troligtvis något som inte riktigt var tillåtet utan förbjudet.

Mycket riktigt. När jag kom upp hade någon dragit upp sticklingen ur jorden. Stanley lekte med sitt byte och jag hade inte mage att bråka.

Varför?

Stanley bör leka och när han väl gör det så hurrar vi. I detta fall var det ingen boll eller leksaksmus utan en planta. Trist för mig ... och för växten men friskt vad gäller Mr S. Jag torkade bort jord och skakade duken. Senare under kvällen tittade jag på plantan, den hade rötterna kvar. Planterade om och lät krukan stå på diskbänken över natten.

Resultat: uppdragen växt, liggandes på golvet. Misstänkta: två fyrbenta familjemedlemmar. Bevis: 0. Planterade om växten för tredje gången och lät den få flytta ut till sina kompisar.

Jag vet inte riktigt hur ...

Vad gör du när det är nationaldag? Firar du och i så fall på vilket sätt? Själv tycker jag att det är svårt, det är ingen tradition vi är uppvuxna med och jag vet inte riktigt hur ...

Självklart går det att vifta med flaggor och att baka jordgubbstårta men det är mer symboler än kärna. I vårt grannland Norge kan de fira men de var också ockuperade under andra världskriget - det var inte vi. Kanske har vi haft det för bra? För tryggt? För länge?

Vad som brukar förena svenskar är stora idrottsevenemang, då blir vi patriotiska och stolta, på samma sätt som de invandrare som får sina medborgarskap. Kan vi snegla på dessa lyckliga personer? De firar!

Hur kan vi smitta varandra till en festdag som känns äkta?

Kanske handlar allt om att träna sig, att göra fast det känns ovant och sen när vi vant oss så kommer äktheten? 

Jag testar, pryder bordet med flaggor och bjuder på svenska delikatesser.

Ett mysigt avslut på helgen

Igår fick vi närvara vid brorsans mellandotters examensmiddag. Nybakad djursjukvårdare vilket kan översättas till sjuksköterska för smådjur/hästar. Extra roligt var att Lejonkungen är "hemma" och kunde närvara.

En blåsig vecka avslutades utomhus på restaurang vid ån och eftersom dagen varit kallare än tidigare så var det lika bra att klä sig varmare eller åtminstone ha extra med sig. Hade dock inte behövt oroa mig. Vinden mojnade, solen värmde och kvällen blev fin.

Att se kusinerna tillsammans (minus Astronauten) är alltid mysigt. Det retas, skrattas och pratas både "högt och lågt". Mat och dryck provsmakas runt bordet och middagen blev ett minne att bära med sig.

Det var en gång ...

Ett "aj, aj" eller ett "åh nej ..."

Under tiden som Lejonkungen deltagit i examensfestande och Astronauten sprungit sitt första Stockholm maraton så beslöt jag och mannen att hänga i trädgården. Fixa det där sista så att sommaren känner sig välkommen.

När det senare var klart och jag tänkte att NU är det dags att chilla i solen så gick den i moln ...

Ja, ja så kan det vara. Hann istället rensa ogräs ur stora rabatten (läs kirskål) samt plantera om några växter.

Är sååå grymt imponerad över Astronauten som sprang extremt jämnt och kom i mål på plats nummer 4720 (av typ 17 000 löpare). Kompisen däremot fick släppa efter 25 km och kroknade strax före 40 km på grund av krampkänningar, vilket gjorde hans lopp betydligt jobbigare. Vilken fighter!

Jag har som längst sprungit 10 km (på lopp precis som mannen) och kan enbart tänka mig hur det är. Om eller när kroppen inte orkar längre så har du inte så många alternativ. Kanske orkar du kriga? Kanske måste du bryta? Kanske får du lida efteråt beroende på vilket val du gör?

Att höra en glad son efter målgången kändes underbart både för mamma- samt pappahjärtat. I morgon, det vill säga idag, kommer stelheten att ta över och kroppen kommer att protestera. Antagligen vaknar de med ett "aj, aj" eller ett "åh nej ..." men löparna är väl medvetna om detta och tycker att det är okey.

Längs minnets bakgator

För snart åtta år sedan kvaddade jag mitt högra lillfinger. Shit happens ...

Det var en dag i augusti, jag var ledig och det var varmt, med badkläder och lunchmatsäck satte jag mig på cykeln för personer som jag laddar batteriet med solenergi.

Den här dagen blev inte riktigt som jag tänkt mig. I byggstöket längst färden så hade någon, just denna morgon valt att lägga om cykelvägen utan att skylta. Jag som visste att kurvan längre fram var snäv saktade in men det hjälpte inte för plötsligt var allt jag såg ett järnstaket högt som ett plank. Bromsarna skrek och jag svängde om styret i sista sekund. Det tog stopp. Lite nöjd konstaterade jag att allt gått bra och bände loss cykeln ur staketet. Då såg jag mitt högra lillfinger, det var vinklat från leden och pekade åt sidan, dessutom gjorde det ont. Utan att tänka drog jag fingret rakt. Klick. En hårsnodd fick duga att spjälka ihop ringfingret med det skadade. Så där ja, tänkte jag och skickade en kärleksfull tanke till pappa i himlen. Tack, för allt du lärt mig - en klok kvinna reder sig själv.

På andra sidan gatan närmade sig en man med två hundar och undrade förfärat hur jag mådde? 

"Okey" svarade jag och satte mig på cykeln igen.  "Du bör nog ha koll på ditt finger" sa mannen och nickade mot mig. Jag lovade, sa hej då och cyklade iväg mot stranden. Det pulserade i fingret och någonstans inne i huvudet började en väckarklocka att ringa. Var det verkligen en god idé med sol och bad nu? Kanske är det smart att berätta vad som hänt? 

Mannen arbetade och skulle inte vara anträffbar men om jag hade tur så kanske brorsan arbetade hemifrån? Sagt och gjort jag ringde honom. "Drog du fingret rätt själv!?" sa han imponerat och jag kände hur jag växte några cm. "Men du borde nog låta någon titta på fingret, någon som kan. Var är du? Jag kommer."

Så världens schystaste brorsa körde både mig och cykeln till vårdcentral och senare ortoped röntgen. Inget brutet bara ett ligament av. Vila och tejpa fingret, läkningstid 2-3 veckor. En skadeanmälan till kommunen fylldes i (för hur de hanterat omläggningen av cykelvägen samma morgon) och jag fick högt betyg för mitt eget snabba agerande.

Jag tog bilen till badet, två timmar efter olyckan fullt medveten om att jag samma kväll skulle träffa en fotograf för att ta coola yogabilder i solnedgången...

För dig som undrar så kan jag berätta att mitt krokiga lillfinger idag är rakt och att det läkt. Själva helandet och återuppbyggnadsträningen tog längre tid än läkaren förutspådde. Yoga och envishet var vad som behövdes för att bli starkare än jag varit innan min krasch. 

Slutsats: med lite jävlar anamma kommer jag långt!