Ett "aj, aj" eller ett "åh nej ..."

Under tiden som Lejonkungen deltagit i examensfestande och Astronauten sprungit sitt första Stockholm maraton så beslöt jag och mannen att hänga i trädgården. Fixa det där sista så att sommaren känner sig välkommen.

När det senare var klart och jag tänkte att NU är det dags att chilla i solen så gick den i moln ...

Ja, ja så kan det vara. Hann istället rensa ogräs ur stora rabatten (läs kirskål) samt plantera om några växter.

Är sååå grymt imponerad över Astronauten som sprang extremt jämnt och kom i mål på plats nummer 4720 (av typ 17 000 löpare). Kompisen däremot fick släppa efter 25 km och kroknade strax före 40 km på grund av krampkänningar, vilket gjorde hans lopp betydligt jobbigare. Vilken fighter!

Jag har som längst sprungit 10 km (på lopp precis som mannen) och kan enbart tänka mig hur det är. Om eller när kroppen inte orkar längre så har du inte så många alternativ. Kanske orkar du kriga? Kanske måste du bryta? Kanske får du lida efteråt beroende på vilket val du gör?

Att höra en glad son efter målgången kändes underbart både för mamma- samt pappahjärtat. I morgon, det vill säga idag, kommer stelheten att ta över och kroppen kommer att protestera. Antagligen vaknar de med ett "aj, aj" eller ett "åh nej ..." men löparna är väl medvetna om detta och tycker att det är okey.