Börja i tid!

Berättade tidigare om det stora och hemlighetsfulla paketet som mannen gav mig i slutet av november, det som innehöll en adventskalender. Då jag reste norrut beslöt undertecknad att vänta med lucköppnandet till denna vecka.

Smart? Tveksamt, känns som jag är steget efter och en lång uppförsbacke är allt som syns. Ett steg i taget och det går visserligen framåt men problemlösningen tar tid. Även om en lucka per dag känns rimlig så borde jag öppna flera ... vill att kalendern kommer ikapp med dagens datum. Planen är (därför) att lösa flera gåtor i helgen.

Kort beskrivning:

Betyget är högt, det är roligt att klura och leta ledtrådar. Med kalendern följer en "sagobok" (läs häfte) samt ett annat med instruktioner, vägledning, kodnyckel och ledtrådar. I kalenderluckorna hittas mysteriekort samt annat matnyttigt. Gillar du gåtor så är detta ett bra alternativ till choklad, te/kaffe, godis eller andra typer av presentkalendrar.

Gammal synd fortfarande skämmig

  

Nu ska jag berätta en hemlis, något som jag fortfarande skäms över men som jag har lärt mig att leva med t o m lärt mig att använda för den goda sakens skull.

När jag arbetade med elever i specialundervisningen älskade de när jag berättade om mina egna erfarenheter, speciellt de som blev fel. Så jag bjussade på mina klavertramp, om och om igen. Här är ett av dessa.

Hemma hos oss var julen alltid magisk. Hela december var en spännande månad och både mamma och pappa förgyllde den på så många sätt de kunde.

Men det fanns en sak vi aldrig fick: en chokladkalender.

Hemma hos oss hängdes mammas egentillverkade paketkalender upp och varje morgon skyndade vi dit för att se vad som fanns att hitta, kunde vara allt från mandariner och pepparkakor till någon liten, liten grej.

Så har vi historien om när chokladkalendern kom in i mitt liv, tror att jag kan ha varit ungefär 7 år. Det var en av mina vänner som fått en sådan och stolt visade upp den för mig. En kalender med chokladbitar bakom varje lucka. Wow! Jag frågade om hon hade lust att bjuda men eftersom det bara serverades en om dagen och hon redan tagit för sig ur dagens lucka så var svaret nej. Jag tittade storögt på härligheten.

Kompisens mamma ropade att middagen var klar och jag blev ensam kvar i rummet. Nyfikenheten tog som vanligt, jag kunde inte låta bli att undersöka kalendern och vips hade jag stoppat en bit i munnen. Hur gick det till? Jag skulle ju bara kolla lite ... Plötsligt slank ytterligare en bit ner.

Nu blev jag rädd, fick ont i magen eftersom jag visste att jag gjort något otillåtet, något förbjudet. Så gått jag kunde stängde jag luckorna så att det inte skulle synas vad jag haft för mig. Med lätt panik inväntade jag min vän. Hur många bitar hade jag egentligen hunnit äta?

Inte vet jag hur hon visste? Kanske luktade jag choklad eller så stod det skyldig över hela mitt ansikte när hon kom inspringande? Kompisen rusade direkt fram till sin kalender och upptäckte katastrofen. Hon ropade på sin mamma och kallade mig tjuv. I dörröppningen uppenbarade sig vännens mamma, hon sa inget, skällde inte på mig men blicken av besvikelse kommer jag aldrig att glömma. Kanske är det därför jag fortfarande tycker att det jag gjorde är skämmigt?

Med huvudet sänkt sa jag förlåt och släpade fötterna efter mig när jag gick hem. Ingen hade bråkat på mig och telefonen förblev tyst. Mamma och pappa fick aldrig veta vad jag gjort. Men oj vad jag skämdes!

Aldrig någonsin har jag tagit ur någon annans kalender efter det och mina pojkar får fortfarande chokladkalendrar (när/om de befinner sig "hemma") trots att de är vuxna.

Allt finns där ... under ytan

Tillbaka i vardagen efter en helt underbar helg hos mina systrar och alla andra som är så oerhört värdefulla och viktiga för mig (missade tyvärr en person men vi tar igen det nästa gång). Tar med mig alla skratt, samtal, lekar, middagar, promenader och sång som vi hunnit med. 

Ett kärt minne kommer att vara adventsfikat med kusin samt vår moster (plus den egna klanen).

Alla jular under vår uppväxt sjungs det mycket. Mamma spelade piano och moster stod bredvid, de sjöng i stämmor. Så snart vi kunde prata involverade de oss och kören blev större. När vi sedan fick egna familjer och barn så inkluderades de med.

I söndags sjöng vi sång efter sång, egentligen utan tillgång till textark, allt fanns där väl dolt och bevarat men när första meningen sjungits så rann resten av texten ur oss, det var som att cykla. Har du en gång lärt dig så gäller det att hitta rätt dörr att öppna och vi lyckades.

Moster som närmar sig 90 sken som en sol och hennes åldrande stämma var klar och stark, inte skör som den hade kunnat vara på grund av ålder. Hon njöt och vi likaså. En fin stund att bevara i hjärtat.

Äntligen!

Nu är det dags för paus

Tar ett par dagar ledigt och reser norrut till mina systrar. Blir inga blogginlägg.

Vi hörs efter helgen

Hurra för mannen, han är bäst på överraskningar!

Har fått en adventskalender av mannen (JA vi ger varandra sånna, hemmafixade eller inköpta). Mitt paket var stort som ett större brädspel och inslaget i julpapper, det gavs med orden att det var någon dag för tidigt men bättre igår än senare.

Både jag och mannnen vet att min kalenderstart inte kommer att ske förrän den 4e , vilket innebär att den (undertecknad) som väntar på något roligt får koppla på tålamodet och härda ut.

Jag uppmanades att öppna, inuti hittades: Jakten på den gyllene boken - med 24 spännande gåtor. Wow! Vilken häftig gåva. Jag som älskar mysterier och just gåtor får använda samtliga hjärnceller hela vägen fram till jul, ska bli riktigt spännande att se vad kalendern bjuder på för utmaningar.

Hurra för mannen, han är bäst på överraskningar!

En stämpel hit eller dit - är en världslig sak

Mannen visade mig ett handgjort presentkort på massage. Vi kan kalla det ett klippkort då det är tio rutor att stämpla.

Ja, det är jag som gett honom detta i gåva någon gång. Ja, mannen blev glad eftersom han älskar massage. Vad som är lustigt är att inte en enda ruta "stämplats" ???

Periodvis bjussar jag frikostigt på längre eller kortare behandlingar (vad gäller mannen), kan ibland vara en (eller till och med två) massage per dag. Det där tiokortet borde vara förbrukat för länge sedan!

Mannen ler lite snett och säger att han har ett oanvänt presentkort och helt tydligt har han rätt, så länge jag inte stämplar så är det precis så.

Det finns en sak jag är världsbäst på!

Inget du behöver vara avis på, skulle i alla fall inte jag vara, så det är helt okey att himla med ögonen och skaka lite roat på huvudet.

Vad är det, undrar du kanske?

Svar: städa bort saker, framför allt de prylar eller föremål som är hemliga, typ kalendergåvor eller julklappar.

"Jag lägger det på ett smart och bra ställe", tänker undertecknad och är mycket nöjd med mig själv. Antecknar inte, skriver inte ens en liten notis i min mobil utan jag gömmer och tänker att DET kommer jag att komma ihåg. Eller inte?

Så jag gjorde det igen, la en liten, platt present till mannen på ett ytterst smart ställe (så att inte han skulle hitta) och glömde bort.

Som du säkert hört så får du ha det i benen som huvudet inte minns, vilket innebar en timmes letande. Fågel, fisk eller mittemellan??? Det var frågan. Kollade först på de troligaste ställena och därefter på de mindre troliga. Nitlott efter nitlott.

Att jag inte lär mig(!!!), att gömma hemlisar är något jag är bäst på men inte alltid att åter hitta dessa!

Återvände till det troligaste stället och Voilá, plötsligt fann jag skatten! Frågan är om detta gör någon skillnad? Knappast, jag litar nämligen på mitt huvud men som sagt: det du inte har i huvudet får du ha i benen, vilket för mig kommer att innebära fortsatt letande. 😂😂😂