Shit happens ... again

Fram med adventsstjärnor och pynt för NU är det tillåtet!

Första advent, detta år helt utan snö ... trist men ändå vackert med alla ljusslingor som glittrar och lyser upp vår annars så mörka tid.

Igår hängde jag med Astronauten ett par timmar. Vi letade soffbord och matta, hittade det ena men inte det andra (till hans lägenhet). Alltid lika mysigt med mor - son tid, passar därför på så länge han erbjuder och vill.

Därefter bakade jag, inredde samt fixade hemma. Beslöt att göra hemmagjord pizza på den surdegsgrund som sattes tidigare. Degen såg frisk och levande ut men på något vis lyckades jag döda den, antagligen för att den fick 30 minuter och inte hela dagen på sig att leverera en mumsig pizzabotten.

Mannen är alltid lika snäll och tacksam, han klagar aldrig men denna gång gav jag honom tillåtelse att skrapa av toppingen och skippa underredet. Det blev ingen traditionell pizza, snarare varianter på andra rätter när vi väl åt vår middag ...

Shit happens

... nästan 50 år

Tänk att ha vigt sitt liv åt samma arbetsplats: 49,5 år ... alltså nästan 50! Att besitta all den kunskap, historia och kompetens detta innebär samt fått vara en del av den tekniska utveckling som skett under samma tid.

Igår tackade vi av en mycket kär kollega, en som undertecknad arbetat kortare tid tillsammans med men som ändå lämnar ett stort tomrum efter sig, någon jag verkligen kommer att sakna.

Dagen till ära var temat svart (detta visste inte kollegan som klädde sig lika färgsprakande som vanligt). Anledningen hade kunnat vara Black Friday (då det faktiskt var just detta kommersiella datum) men för alla de närmaste stod den svarta klädseln för sorg.

Faktiskt oerhört effektfullt, stilrent och snyggt och det coolaste var att precis alla följde vår dress code den som jag och min närmaste kollega föreslagit!

Bubbel, smörgåstårta och känslosamma tal högst uppe i "vår byggnad", den där campus kan stoltsera med en häftig utsikt.

En dag att minnas och bevara i hjärtat.

Vi får se ...

Då jag glömt bort vår surdeg och den sakta men säkert lämnat oss för att tyna bort och dö så var det skonsammaste att se till att den (surdegen) fick en värdig begravning i vår kompost. 

Även om undertecknad är mindre bra på att planera brödbak och verkligen se till att dessa blir av så infann sig saknaden av en egen surdeg att pyssla om.

Visste att det finns ett grundrecept i en vacker presentbok, en som handlar om Italien, så förra helgen letades instruktionerna fram till jästvatten. Ingredienserna fanns i skafferiet, det var bara att sätta fart. Ett par dygn krävdes för att processen skulle komma igång och så igår kunde jag fortsätta med surdegsgrunden.

Nu uppstod dock ett problem, den blev för stabbig ... 

Visst, jag hade tänkt följa recepten ordagrant men en surdegsbas brukar vara blötare och kladdigare. Struntade i receptet och sköt från höften. Blandade på känn för att få den där konsistensen jag är van vid. Kanske var detta smart eller så blir mitt sista projekt en total katastrof???

Tänka utanför boxen är undertecknad bra på - hålla mig i det raka ledet blir svårare när förutsättningarna förändras och jag tror mig veta bättre än "vad det nu är" som förespråkar förhållningsreglerna.

Så vi får se ...

Troligt är att jag sumpade chansen att lyckas (eller så får jag till en variant av surdeg som faktiskt levererar) Vi får se ... 

Ljuset i mörkret

Just nu efter det att snön försvann så lever vi mer eller mindre i ett komplett mörker, i alla fall om du arbetar hela dagarna och om det regnar (vilket det gjorde igår).

En rullgardin som dragits ned och fastnats i sitt läge ...

Noterade härom dagen (läs morgon) att det är mer eller mindre nödvändigt att använda pann- eller ficklampa om undertecknad vill gå promenad innan arbetet (i områden som inte är belysta). Det becksvarta mörkret slukar både mig och allt annat och du behöver typ vara ett kattdjur för att se vad som befinner sig framför dina fötter.

Fattar inte hur vissa cyklister vågar cykla utan lyse ...

Har ställt fram ficklampan, den kommer att göra skillnad nu när rullgardinen är neddragen och novembermörkret ligger kompakt. Min plan är att "vara" ljuset 

 

Det fanns en gång

 

I vårt förråd stod tidigare (för flera år sedan innan vi flyttade till vårt nuvarande hus) en julkula i guld, modell större, typ enorm. Jag ärvde den från Desigual, butiken jag arbetade i och än idag suckar mannen över juldekorationen. 

Då fraktade jag hem kulan i bagageutrymmet på bilen (utan att linda in den i silkespapper). Överallt fanns tydliga spår efter julkulan i form av guldspår. Jag dammsög bilen och våttorkade men guldglittret bet sig fast som lim!

Vi var inte riktigt synkade då, mannen och jag. Kan säga att många stod högre i kurs än undertecknad. Hur tänkte jag? Hade jag över huvudtaget tänkt längre än näsan räckte? Svaret var att det hade jag inte. Måttot är: skjuter från höften och skiter det sig så tar jag det därifrån ...

Om någon vecka sitter girlanger och stjärnor uppe. Advent står inför dörren. Vi är förberedda och redo för dekoration. 

Mannen påminner mig om den stora, stora julkulan i guld? Den som inte finns längre, i alla fall inte i vårt förråd. Hur skulle vi gjort om den existerat? "Inte vet jag? Hade den fått vara med? , undrar jag lite försiktigt och ler. "Så klart", säger mannen och förklarar att det var transporten i bilen som störde honom för alla år sen ... inte själva kulan.

Okey förr men inte PK nu

           

Eftersom jag var oerhört trött efter min arbetsdag igår och faktiskt valde att lägga mig ovanligt tidigt så får du hålla till godo med "vett och ettikett a´la 30-tal"

                                         

Kan inte låta bli att bjuda på ett kapitel ur Husmoderns presentbok från 1933. Med ett leende på läpparna läser jag om dåtidens seder och bruk och tänker att vissa sociala normer lättats upp samt förbättrats medan andra kanske vore trevliga att hitta tillbaka till, det som var okey då är verkligen inte PK nu ...

En tretår

Med denna rubrik ha vi velat beteckna en av de roligaste, 

minst konventionella och mest traditionella bjudningar, 

som vi äga i Sverige: det mindre kafferepet. 

Man samlas några förtrogna vänner kring en kaffekopp, 

nej, förlåt, tre, och låter tungan arbeta i kapp med händerna, 

ty alla har sitt handarbete med. 

Och hatten tar man av i tamburen.

Välfägnaden är uppdukad på ett bord framför soffan

och i den taga de två förnämsta gästerna plats.

Doppet kan bestå av fem sorter:

Vetebröd

Gräddkransar

Korintkaka

Annas sockerkaka

Fina små skorpor

Om du som jag tycker att det lämnar en besk eftersmak att bedöma dina vänner efter hur "rika" de är så tycker jag att vi skiter i den regeln. Jag förordar fri placering.

Helt ärligt så platsar jag inte för fem öre. Fikabröd existerar knappt i vårt hem (om inte mannen varit förbi konditoriet och handlat). Vår frys och vårt skafferi innehåller ingredienser att baka godsaker av men det görs sällan ...

Jag platsar inte heller vad gäller intagandet av sötsaker, dricker hellre en stor latte som den är eller en espresso. Jag har inga problem att bjuda in och visst kan jag baka om det förväntas men fem sorters fikabröd!?

Så har vi handarbetet, där kan jag hålla. Jag skulle kunna ta med mig materialet till en ny hatt eller det virkprojekt som är igångsatt, problemet här är snarare mina vänner ...

Men om jag gör en grej av Tretåren som att allt handlar om lek då fungerar konceptet. Alla kan se det som en maskerad. På med hatt och medtag något att pilla med, att få tungorna att arbeta lär vara det minsta problemet.

Hej svejs!

Snön som regnade bort

Lite tråkigt är det (eller mycket) att snön kanske blir ett minne blott ... i alla fall då den i skrivande stund regnar bort och ersätts av blixthalka.

Efter snöovädret, allt skottande och plogande av vägar så har vi haft ett härligt vinterväder som gett oss både ljus och påminnelse om att det nu är mindre än en månad kvar till jul.

Jag hade gärna sett att snön fått ligga kvar, gnistrande vit till första advent, den som hägrar nästa helg men istället inser undertecknad att det aldrig spelar någon roll vad jag eller någon annan önskar, vädret går det inte att styra över ... så jag accepterar.

Planen är att som vanligt springa i ottan, kanske kommer det att gå, kanske inte?

Jag klär på mig och provar, i värsta fall kliver jag in genom dörren betydligt tidigare än beräknat. Kanske får motionscykeln arbeta under tiden som undertecknad svettas?

Tiden och framför allt vädret lär avgöra hur min måndagsmorgon inleds.