Tre fel under middagsdate

I helgen hade jag date med min man!
Vi ses visserligen varje dag, både morgon och kväll men det är inte ofta vi unnar oss "extra allt".
Så därför bokade jag bord ute.

Jag gillar lyxen att få ögna igenom en meny och välja de rätter som jag själv hoppar över att laga hemma, att bli serverad och att slippa diska. Nice!

Så vi duschade och klädde upp oss så där lite lagom. Tonårssonen applåderade, äntligen skulle han få vräka ut sig och äta pizza framför teven. En lugn lördagskväll hemma efter en sen konsertnatt i Stockholm kvällen innan. Sen tidig uppstigning söndagmorgon för att arbeta.

Vi lämnade sonen och promenerade iväg. Jag sa till mannen att han kunde låtsas att vi precis träffats så blev det ännu mer datingkänsla.
Vi hade valt en mysig restaurang med rustik inredning. Redan hemma hade vi kollat menyn så jag visste vad jag ville ha och mannen bestämde sig snabbt. Fel 1!

Tog inte lång stund så stod våra förrätter framför oss på bordet. Maten var god och vi försökte äta långsamt. Då märkte vi hur det stora sällskapet framför oss blev påskyndade av personalen att avsluta sin måltid?! Fel 2

Vi vet att i stort sätt alla restauranger har olika sittningstider. Just den vi valt hade enligt nätet 2,5 timme. Så vi visste att senast kl 21 måste vi vara klara. Nu kunde vi inte låta bli att fundera över hur länge de stora sällskapet, vilka uppenbarligen egentligen inte var klara, hade suttit?
De fick snabbt avsluta och flytta till en sittgrupp en bit bort vid baren.

Känslan av löpande band infann sig hos oss. Vill restaurangen verkligen att gästen ska få en allt igenom positiv matupplevelse? Tveksamt.

Fel 3. Vi hade beställt våra varmrätter samtidigt som förrätterna och så fort vi var klara med rätt nummer ett serverades rätt nummer två. Jag har aldrig varit med om så snabba puckar.
Hur god maten än var så insåg vi att vår middag ute snart skulle vara avklarad.

Vi åt så sakta vi kunde vilket blev en balansgång eftersom vi inte ville ha kall mat.
När en timme gått var våra tallrikar tomma och glasen urdruckna. Menyn erbjöd inga desserter vi var sugna på så vi beslöt att avrunda.

Smått snuvade på vår middag ute beslöt vi att ta en promenad och sen äta efterrätt hemma.
Vi kom halvvägs innan vi insåg att vi var för tunt klädda. Vi gick hem.

"Det är inte vårt fel att vi är hemma så här tidigt!" sa jag och mannen med en mun när sonen stirrade på oss. "Vi gömmer oss i spelrummet så kan du låtsas att vi inte kommit hem än."

Sagt och gjort. Vi fixade efterrätt och kollade film på popcorntime.
Blev trots allt en mysig lördagsdate.
Bäst av allt, jag somnade inte!

Mias sidor: Till kanelbullens ära

Mias sidor: Till kanelbullens ära: Igår vad det Kanelbullens dag. Jag har världens bäste man, han överraskade med  bageribakade bullar! För jag är inte någon huslig fru. Vi ...

Till kanelbullens ära

Igår vad det Kanelbullens dag.
Jag har världens bäste man, han överraskade med  bageribakade bullar!
För jag är inte någon huslig fru. Vi har inte någon frysbox som är fylld med hembakade kakor, bröd eller just bullar.

Visst har det inträffat att jag bakat, för tro det eller inte men jag kan...har bara ingen lust.
Så de gånger miraklet faktiskt sker så hävdar mannen att han måste rita ett kors i taket.
I helgen slapp han och istället blev jag den som fick se fram emot att mumsa på makens inköpta bullar.

Det fanns en tid när jag älskade att både laga mat och baka, under min uppväxt och sen när kidsen var små och vi hade vårt stora lantkök men det var då.

För något år sen när jag arbetade mycket och tänkte att det var synd om mina tonårsgrabbar som inte hade en traditionellt huslig svensk mamma som gjorde kanelbullens dag till fest så inträffade just detta:

Jag kommer hem sent, är trött och det första jag möts av är en underbar doft av nybakat. Äldsta sonen hade tillsammans med en kompis kommit på att de skulle baka bullar.
Wow, vilken stolt mamma jag var då (och fortfarande är)! Killar kan, framför allt när de inser att om något ska hända så måste de själva se till att fixa festen.

Jag växte upp i ett väldigt jämställt hem. Mina föräldrar var lärare och hjälptes åt. Pappa som arbetade på gymnasiet brukade försöka fixa så han fick lektionsfria fredagar under ett par år när vi gick i låg och mellanstadiet.

Det var magiskt att komma hem ifrån skolan under den här perioden. Pappa kunde allt. Emellanåt fick han för sig att baka bullar, då var hela köket överfullt av kaneldoftande godsaker. Han nöjde sig inte med en sats utan gjorde flera när han ändå var på G.

Mamma bakade också; grahamsfranska, formbröd och saftigt smarriga kanellängder. Mindre lustbetonat bakande, mer för att det behövdes och aldrig mer än en sats i taget.

Händer dock att sönerna hintar om vad de önskar. För något år sen fick jag denna bok:

Inte alltid helt lätt att ha en mamma som är "annorlunda" och helt olik sina systrar när det gäller bak. 

Så här och nu lovar jag familjen att till jul kommer jag att fylla frysen med diverse bakverk, för i år firar vi hemma. Så den som väntar på något gott... 

Pinsam nybörjare i slalombacken

När jag började åka slalom var jag tretton, min minst attraktiva ålder. Osäker inuti men med ett tuffare skal. Om jag inte var bäst på en gång slutade jag, med en gnagande känsla av värdelöst misslyckade. Jag gick aldrig i någon skidskola utan det var mina bästa kompisar som lärde mig i backen. Jag som dansade balett skulle lära mig snabbt, sa andra. I mitt huvud så behövde jag nog knappt öva. Så fel jag hade.

Då när allt var pinsamt gjorde jag bort mig konstant.
Jag ramlade ur ankarliften på alla tänkbara sätt, åkte in i människor och kunde inte kontrollera vare sig isfläckar, svängar eller åkhastighet.

Backen i min hemstad var inte den bästa nybörjarbacken, inte för mig. Den gick i etapper som terrasser. Översta partiet var brant eller flackt, det gick att välja så  mina schyssta kompisar valde den snälla varianten för min skull.
Mittenpartiet blev brantare och här var jag tvungen att öva in plogsvängar ordentligt för att ta mig ned utan brutna ben.
Sista backen var brantast. Jag minns fortfarande hur rädd jag blev när jag tittade över branten. Aldrig att jag tänkte åka där!
Men efter en stunds övertalning förstod jag att det inte fanns något val. Alternativet att ta av skidorna och gå fladdrade aldrig förbi. Så jag satte mig ner i hukande ställning med bakvikt, händer och stavar fick bli mina stödbromsar. Jag kom ner. Pinsamt!

Nästa åk  var det enda alternativet i störtlopp.

Trots min pinsamma åkstil så hade jag roligt. Mina kompisar var inte heller några proffs, de hade börjat året innan. För att dölja våra bristande skidkunskaper så bredde vi på lite extra. I liften sjöng vi med skränande skrikröster alla löjliga svensktoppslåtar vi kunde komma på. I vår värld gillade ingen vettig människa sån musik, ändå kunde vi texterna utantill?!

Bättre att de coola killarna trodde att vi fjantade än att de förstod hur oerfarna och dåliga vi faktiskt var som nybörjare. Men skam den som ger sig! Övning ger färdighet och vi lärde oss alla att åka med precision och kontroll.

När mina grabbar debuterade i slalombacken så gjorde de det mellan mina och mannens ben, på egna skidor. Jag som är utbildad pedagog och lärt nybörjarelever åka tänkte att det här fixar jag och mannen. Visst men vi insåg att våra grabbar lyssnade bättre på skidlärare än på oss.
Dessutom fick vi någon timme för oss själva i backen när kidsen hade roligt på sitt håll.

Mias sidor: Konsten att välta med överfull kundvagn i rulltrap...

Mias sidor: Konsten att välta med överfull kundvagn i rulltrap...: När jag arbetade som visual merchandiser (VM) i modebutik så fick vi en dag i uppdrag att skicka en del kläder vidare till de större butiker...

Konsten att välta med överfull kundvagn i rulltrappa

När jag arbetade som visual merchandiser (VM) i modebutik så fick vi en dag i uppdrag att skicka en del kläder vidare till de större butikerna i Stockholm och i Göteborg. Jag hade på telefonen pratat med min Sverigechef och blev eld och lågor.

Vårt gigantiskt stora lager var överfullt och det kändes som en vinstlott att bli av med några av kapporna. Jag tog rulltrappan upp till övervåningen, gick igenom vår outlet och öppnade sen dörren in till lagret. I ett hörn stod en traditionell kundvagn som jag raskt började fylla. Eftersom jag är lat så öste jag på. Vagnen blev snabbt rågad och ett berg av vita kappor var allt som syntes.

Det knöliga i systemet var att jag behövde ta vagnen ner till kassan för att där scanna in varje plagg och på så vis registrera min överföring mellan butikerna.
Butikshissen litade jag inte på, den fungerade när den ville och hade många gånger fastnat mellan våningarna. Jag tar rulltrappan, tänkte jag.

Att köra en överfull kundvagn genom butiken var en sak men att ta den i rulltrappan en helt annan.
Jag glömde bort fysikens lagar. När både vagnen och jag hamnat på plats så insåg jag att det är bra att tänka efter innan. Glömde det...

Hur skulle jag fungera som motvikt till den tunga vagnen? Jag parerade för långsamt och halvvägs ner började kapporna glida av och färdas en och en för att sen stanna vid rullbandets slut.
Inte slutade eländet här heller. Vagnen kom i obalans och krängde. Jag försökte hålla emot men misslyckades och när hjulen körde in i kapporna som låg som ett stopp så välte vagnen!
Shit happens!!!

Flera av de vita kapporna var förstörda, de hade fått svart oljesot från rulltrappan. Bara att reklamera.
Suck.

När jag senare stod i vår ena kassa och scannade in kappor för brinnande livet så kom min butikschef. Han undrade om jag var 100% säker på att det verkligen var outletkapporna vi skulle skicka?

Enkronan trillade ner. Jag ringde min VMchef och berättade hela episoden. "Nej, för sjutton!" sa hon mellan sina skrattattacker, "Du måste skicka de nya"

Jag gav min butikschef en vänlig blick och tackade för att han tänkt. Dags att börja om och göra rätt.

Fiskedrag i örat och kastspö som försvann

Min pappa älskade att fiska, framför allt i Nordnorge. Han tog med oss ut i båt, lärde oss sätta mask på på kroken och ro drag. När vi var redo sattes ett kastspö i vår hand. Det blev också dags att själv lära sig döda och rensa fisken. Fångsten var alltid röding och en viktig regel var att aldrig dra upp mer fisk än vi planerade att äta.

Att fiska är rofyllt, tyst och vilande. Du blir ett med naturen och laddar enkelt ny energi om du har det tålamod som behövs.

När jag var tretton år var hela familjen ute en eftermiddag. Vi hade gått upp efter älven till en av våra favoritplatser. Vattnet och isen hade under årens lopp gröpt ur berg och stora stenar. Små bassänger och grottliknande rum gör denna plats magisk. Jag stod vid älvfårans kant och kastade.

Tror jag var irriterad på mamma, den här sommaren var vi ofta i otakt. Jag var känslig och taggig, tyckte att mamma inte förstod. En tjurig tonåring som mest tyckte synd om mig själv.
Mamma tjatade hela tiden tänkte jag. Säkert tyckte hon mer om mina syskon!

Mamma ville alltid väl, hon ville aldrig vara osams. Hon ville förstå, så hon smög upp bakom mig och försökte ställa allt tillrätta. Med mjuka, vänliga händer började hon fläta mitt långa hår som ostyrigt fladdrade i vinden.

Jag blev störd, fräste åt henne och hon backade undan. Jag vände mig aldrig om, lät blicken vila på vattenytan och snärtade till med handleden och kastade ut linan för att kanske få napp. Här kunde det finnas öring.

Jag fick napp...
men inte det jag önskade. Mamma skrek till. Jag snurrade runt och såg hur hon höll sig om ena örat.
Jag hade kastat fast mitt älsklingsdrag i mammas örsnibb!

Pappa erbjöd sig att operera bort draget. Han konstaterade att hullingen hamnat inne i örsnibben, det gick varken att dra ut det på fram eller baksidan av örsnibben, som ett stort örhänge dinglade det.
Pappa knipsade av draget med en tång men när han kom med sin fiskekniv skrek mamma STOPP!

Vår familjeutflykt fick ett abrupt slut. Mamma morrade åt mig och jag fräste tillbaka.
Det är farligt att gå bakom ryggen på någon som kastar. Hur skulle jag kunna veta?

Syskonen stirrade tyst på den underliga scen som utspelade sig framför ögonen på dem.Mamma var rädd, orolig och hade ont. Hon beordrade pappa att köra henne till den militärläkare  som fanns inom några mils avstånd. Pappa sa att han kunde fixa örat men mamma var vägrade, hans kniv fick inte komma i närheten av henne.
Vi barn skjutsades till farmor och farmor och jag mådde skit.
Allt ordande sig så klart. Mamma blev av med hullingen i örat och vi blev sams.

Många år senare gjorde jag nästan om samma sak, eller egentligen inte. 

Jag varit på många läger med skolelever. Både höst och vår har jag satt mask på krok, fixat kastrullar och trasslat upp fiskelinor, ofta ute i båt. Vid ett tillfälle hade vi ett kastspö med haspelrulle som fungerade mindre bra. Emellanåt hakade linan upp sig och trasslade, ofta räckte det med att en vuxen lånade spöt och kastade en gång. Eleven fick tillbaka sitt spö och allt var frid och fröjd till nästa trassel.

Denna gång hade jag vid ett flertal tillfällen kastat ut linan och vevat in för att sen återlämna spöet. Mina elever var frustrerade och på väg att bli osams. Båda grabbarna önskade självklart att få använda det fungerande kastspöet, inte det som trilskades. Jag lät dem turas om. Så för sjuttioelfte gången strejkade linan och jag fick spöet för att göra det magiska kastet.

Med en handledssnärt kastar jag men inte bara ut drag och lina. Hela spöet går i en båge efter och vi stirrar alla tre. Några sekunder ligger det och flyter på ytan och jag försöker förtvivlat hinna fram för att fånga upp det. Precis när jag sträcker ut handen så sjunker rulle, drag, lina och spö som en sten rakt ned i den djupa farleden,,,

Mina elever kunde knappt hålla sig till vi kom iland. De var oskyldiga! Jag Mia hade kastat bort ett av skolans värdefulla fiskespön.

Det tog flera år innan mina kollegor slutade att reta mig för det.