När jag började åka slalom var jag tretton, min minst attraktiva ålder. Osäker inuti men med ett tuffare skal. Om jag inte var bäst på en gång slutade jag, med en gnagande känsla av värdelöst misslyckade. Jag gick aldrig i någon skidskola utan det var mina bästa kompisar som lärde mig i backen. Jag som dansade balett skulle lära mig snabbt, sa andra. I mitt huvud så behövde jag nog knappt öva. Så fel jag hade.
Då när allt var pinsamt gjorde jag bort mig konstant.
Jag ramlade ur ankarliften på alla tänkbara sätt, åkte in i människor och kunde inte kontrollera vare sig isfläckar, svängar eller åkhastighet.
Backen i min hemstad var inte den bästa nybörjarbacken, inte för mig. Den gick i etapper som terrasser. Översta partiet var brant eller flackt, det gick att välja så mina schyssta kompisar valde den snälla varianten för min skull.
Mittenpartiet blev brantare och här var jag tvungen att öva in plogsvängar ordentligt för att ta mig ned utan brutna ben.
Sista backen var brantast. Jag minns fortfarande hur rädd jag blev när jag tittade över branten. Aldrig att jag tänkte åka där!
Men efter en stunds övertalning förstod jag att det inte fanns något val. Alternativet att ta av skidorna och gå fladdrade aldrig förbi. Så jag satte mig ner i hukande ställning med bakvikt, händer och stavar fick bli mina stödbromsar. Jag kom ner. Pinsamt!
Nästa åk var det enda alternativet i störtlopp.
Trots min pinsamma åkstil så hade jag roligt. Mina kompisar var inte heller några proffs, de hade börjat året innan. För att dölja våra bristande skidkunskaper så bredde vi på lite extra. I liften sjöng vi med skränande skrikröster alla löjliga svensktoppslåtar vi kunde komma på. I vår värld gillade ingen vettig människa sån musik, ändå kunde vi texterna utantill?!
Bättre att de coola killarna trodde att vi fjantade än att de förstod hur oerfarna och dåliga vi faktiskt var som nybörjare. Men skam den som ger sig! Övning ger färdighet och vi lärde oss alla att åka med precision och kontroll.
När mina grabbar debuterade i slalombacken så gjorde de det mellan mina och mannens ben, på egna skidor. Jag som är utbildad pedagog och lärt nybörjarelever åka tänkte att det här fixar jag och mannen. Visst men vi insåg att våra grabbar lyssnade bättre på skidlärare än på oss.
Dessutom fick vi någon timme för oss själva i backen när kidsen hade roligt på sitt håll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar