Gammal synd, fortfarande skämmig

Nu ska jag berätta en hemlis, något som jag fortfarande skäms över men som jag har lärt mig att leva med t o m lärt mig att använda för den goda sakens skull.

När jag arbetade med elever i specialundervisningen älskade de när jag berättade om mina egna erfarenheter, speciellt de som blev fel. Så jag bjussade på mina klavertramp, om och om igen. Här är ett av dessa.

Hemma hos oss var julen alltid magisk. Hela december var en spännande månad och både mamma och pappa förgyllde den på så många sätt de kunde.

Men det fanns en sak vi aldrig fick: en chokladkalender.

Hemma hos oss hängdes mammas egentillverkade paketkalender upp och varje morgon skyndade vi dit för att se vad som fanns att hitta, kunde vara allt från mandariner och pepparkakor till någon liten, liten grej.

Så har vi historien om när chokladkalendern kom in i mitt liv, tror att jag kan ha varit ungefär 7 år. Det var en av mina vänner som fått en sådan och stolt visade upp den för mig. En kalender med chokladbitar bakom varje lucka. Wow! Jag frågade om hon hade lust att bjuda men eftersom det bara serverades en om dagen och hon redan tagit för sig ur dagens lucka så var svaret nej. Jag tittade storögt på härligheten.

Kompisens mamma ropade att middagen var klar och jag blev ensam kvar i rummet. Nyfikenheten tog som vanligt, jag kunde inte låta bli att undersöka kalendern och vips hade jag stoppat en bit i munnen. Hur gick det till? Jag skulle ju bara kolla lite ... Plötsligt slank ytterligare en bit ner.

Nu blev jag rädd, fick ont i magen eftersom jag visste att jag gjort något otillåtet, något förbjudet. Så gått jag kunde stängde jag luckorna så att det inte skulle synas vad jag haft för mig. Med lätt panik inväntade jag min vän. Hur många bitar hade jag egentligen hunnit äta?

Inte vet jag hur hon visste? Kanske luktade jag choklad eller så stod det skyldig över hela mitt ansikte när hon kom inspringande? Kompisen rusade direkt fram till sin kalender och upptäckte katastrofen. Hon ropade på sin mamma och kallade mig tjuv. I dörröppningen uppenbarade sig vännens mamma, hon sa inget, skällde inte på mig men blicken av besvikelse kommer jag aldrig att glömma. Kanske är det därför jag fortfarande tycker att det jag gjorde är skämmigt?

Med huvudet sänkt sa jag förlåt och släpade fötterna efter mig när jag gick hem. Ingen hade bråkat på mig och telefonen förblev tyst. Mamma och pappa fick aldrig veta vad jag gjort. Men oj vad jag skämdes!

Aldrig någonsin har jag tagit ur någon annans kalender efter det och mina pojkar får fortfarande chokladkalendrar trots att de i stort sätt är vuxna.

Alternativ hårtvätt

Ingen dusch på tre veckor, hur kul är det? Hittills har vi tvättat av oss i handfatet varje dag. Allt går om man vill. I morse gick dock mannen iväg till jobbet för att låta vattnet strila ned längs kroppen och göra honom ren.

För mig är det värre med håret. Jag har både mycket och långt, vilket försvårar hela aktiviteten. Det är inget alternativ att trycka in huvudet under handfatskranen inne på lilla toalett, hårsvallet är för stort. Mannen fixar men inte jag.

Min snälla man erbjöd sig att hjälpa till, sa att jag kunde gnugga in schampo i håret och sen stoppa ned huvudet i toaletten så kunde han spola!  När han såg min skeptiska blick föreslog han istället att jag skulle springa ut i regnet och låta det skölja bort schampot. Mannen står för kreativa idéer när han har lust men idag föredrar jag att sköta hårtvätten på mitt sätt.

Alternativet är diskhon i köket. En högre kran och ett djupare handfat. Jag förbereder med 45 gradigt sköljvatten i stor kanna och handduk bredvid, upptäcker snabbt att det är enklast att använda kranen rakt av. Hur smidig hårtvätt som helst :)

Plötsligt minns jag de veckor varje sommar vilka vi tillbringade i Nordnorge, långt uppe i fjällen utan vare sig el eller rinnande varmvatten. På vedspisen i köket stod alltid kopparkittlar med vatten som värmdes i spisens kamin. Bra att ha när det var dags att diska.

Önskade vi att duscha så fick vi gå ut till bastun som ligger i ett hus bredvid. Där finns en dusch men att rengöra sig innebar ofta en hel del panikartad sång. Vattnet i kranen är iskallt, fyragradigt och ingen förälder kunde säga att vi tog lång tid på oss.

När vi ville tvätta håret så värmde vi vatten och använde handfat och kannor, mycket knöligare än den kökskran jag nyss bekantat mig med. Men allt går, behövs bara lite jävlar anamma!

Snövit, inte marken utan balett

Härom kvällen såg jag årets premiär av Snövit. Unga dansare fyllde scenen och jag drogs bakåt i tiden till "stenåldern" och min egen dansperiod, den som varade över 20 år.

Föreställningen igår var både magisk och nyskapande. Ett stort plus var känslan att alla dansare var lika viktiga, från de små snöflingorna till Snövit och den elaka drottningen.

Vi i publiken sveptes in i sagans värld och hade inga problem att hänga med berättelsen fram till det nyskapande slutet. Unga dansare varvades med äldre och yngre tonåringar och det som var mest traditionellt i uppsättningen var att enbart två av dansarna var killar.

Jag njöt av att äntligen få se min kompis dotter dansa, kunde stilla konstatera att hon idag är mer komplett än jag någonsin blev. Kändes fint att efteråt ha möjlighet att säga det åt henne. En spröd rosa ros till en vacker, ung och begåvad flicka.

Minns min egen balettlärare och de stora föreställningar hon satte upp med hela dansskolan på scenen i stort sett samtidigt, varje jul och varje Pingstafton. Både gångerna dansade vi till Vivaldis årstider.
I uppsättningen av Våren var min roll Tussilagomamma. Första gången var jag 8 år och sista 18, från början knappt äldre än mina "barn" och knappast någon riktig mammaförebild.

Att ro iland ett komplext projekt är beundransvärt. Ledningen och ensemblen bakom Snövit har lyckats igen. Tack för att jag fick bli uppfylld av magin!

Mörkret omsluter rymdkapseln

På väg hem ifrån jobbet ringer grannen och undrar om jag vet varför hela huset är strömlöst? Kommer snart säger jag och kan på håll se att vårt hus är det enda i omgivningen som är alldeles mörkt. Det är råkallt. Regnet har upphört men det blåser och jag  fastnar vid järnvägsbommen. Finns inget annat att göra än att vänta på att tåg ska passera innan jag kan gå de sista 100 meterna till vår port.

Öppnar dörren till porten och möts av ficklampor. Mannen och grannen bländar mig med flit och ber mig hämta huvudnyckeln. En ficklampa lånas ut och jag går de 66 trappstegen upp till oss, hämtar nycklarna och tar mig hela vägen tillbaka.

Vrålhungrig som jag är i den sena timmen överlämnar jag knippan till mannen och säger att jag måste få äta! Försvinner upp genom mörkret och glider in i vår rymdkapsel. Plastskynkena med sina tältöppningar fladdrar och katterna rör sig mellan luftslussarna. Jag omsluts av värme och sätter mig vid köksbordet för att njuta av sushin mannen köpt hem. Häller upp ett glas vin och läser lite mess ifrån andra grannar som undrar: vad är det som hänt?

Tänker att det knappast kan vara våra hantverkare som orsakat strömavbrottet, de tog helg för flera timmar sedan. Mörkret infann sig alldeles nyss. Tänder ljus i lägenheten och ringer mannen. Han har fått sällskap i sitt undersökande och meddelar att felet kan ligga hos Vattenfall, "problemet" kan ta tid att lösa. Jourhavande elektriker är på väg.

Jag svarar de undrande grannarna (som messat mig) och tänker att det är skönt att mannen är den som fixar och ordnar, att jag slipper, speciellt ikväll när jag är både trött och frusen.

Så lika plötsligt som strömmen försvann kom den tillbaka. Varde ljus!

Men mannen dröjer? När han kommer tillbaka berättar han att hela strömavbrottet är mystiskt. Det är som att någon tagit sig in i "elrummen", stängt av huvudströmbrytaren för hand och sen rivit ut alla kretskort som innehåller koder till våra lägenheter! Spooky ... Har någon enbart velat förstöra? Skrämmas? Eller finns det planer på inbrott?

Så från rymdkapsel till detektivbyrå. Vad händer?

Julmusik

I love it men exakt hur less kommer jag att vara lagom till jul? Eller väljer jag att stänga av och inte höra? I butiken ljuder ljuvliga, stämningsfulla och magiska toner från radion. Denna vecka har känts okey. Fråga mig om tre veckor?!

Normalt sätt är jag sparsam med intrycken, varvar musiken för att slippa överdosering. Portionerar ut advent, fix och pyssel så det räcker hela december. De juligaste låtarna får vänta till sista veckan före jul.

I min värld är det tid för adventljus, belysning, kalendrar, pepparkakor, glögg och saffransbröd. Lussekatter serveras runt Lucia och tomtarna anländer närmare jul. Var sak har sin tid, svensk tradition hos oss. Lagom mängder jul, överdos undviks i det längsta.

Vet de som redan i november fixat klart allt. Granen är klädd och alla julklappar är inköpta. Det passar inte mig. Här ska det njutas hela december men utan att stressa. En sak i taget, lagom är bäst!

Happy Friday!

Rymdskepp eller infektionsklinik?

Hemma skulle vi kunna leka att vi befinner oss på ett rymdskepp som är ute på viktigt uppdrag. En rymdfarkost med luftslussar. Eller så kan vi låtsas att vi arbetar på någon infektionsklinik i ett område där elakartade virus härjar.

Vi rör oss in och ut genom våra plastavspärrningar, de med dragkedjsdörrar. Vår mysiga och hemtrevliga lägenhet har förvandlats till något annat, spännande kanske men knappast magiskt. Lusten att julpynta försvann med plasten och den vita långa pappersmattan.

För att hålla humöret uppe så leker vi med tanken att vi förflyttats någon annanstans. Familjen röstar på rymdskepp, de tycker att infektionsklinik låter deprimerande. Så nu är frågan om vi ska införa enhetlig klädsel? Smälta in och ihop med vårt nya space:ade hem.

På Månbas Alpha hade de enhetlig klädsel, precis som i Star Trek och Alien filmerna. I Star Wars är det mer fritt spelrum för egen personlig stil om du inte är typ en stormtrooper. Som du märker har vi lite att prata igenom.

Pax för att vara Yoda!

Annorlunda decemberstart

De är här, gubbarna och grabbarna som ska renovera vårt badrum. Vi har fått en vit gångmatta genom hela lägenheten och platsväggar med dragkedjsdörr för att om möjligt förhindra slipdammets spridning (lite grann).

Katterna och jag har stängt in oss i äldre sonens rum. Jag jobbar och de fyrfota vännerna undrar varför de plötsligt fått både matskålar, vatten och sin låda innanför dessa väggar? Deras värld har krympt ordentligt. Tack och lov har de ett fönster att sitta och spana från och leksaker att fördriva tiden med.

Morgonen började med att vattnet inte alls stängs av där vi trott. Jag fick ringa vår fastighetsskötare som snällt anslöt sig. Då kunde vattnet stängas av men inte bara för vår trappuppgång utan för hela huset! Vi som enbart aviserat och pratat med de närmaste grannarna, inte de i porten bredvid. För tillfället hoppas alla att ingen precis tvålat in sig ...

Nu börjar vårt liv i organiserat kaos.

Från det ena till det andra så fick jag en egen adventskalender av mannen i morse, en med choklad. Tidigare år har han numrerat godsakerna, nu får jag själv göra det. Kärlek!