Härom kvällen såg jag årets premiär av Snövit. Unga dansare fyllde scenen och jag drogs bakåt i tiden till "stenåldern" och min egen dansperiod, den som varade över 20 år.
Föreställningen igår var både magisk och nyskapande. Ett stort plus var känslan att alla dansare var lika viktiga, från de små snöflingorna till Snövit och den elaka drottningen.
Vi i publiken sveptes in i sagans värld och hade inga problem att hänga med berättelsen fram till det nyskapande slutet. Unga dansare varvades med äldre och yngre tonåringar och det som var mest traditionellt i uppsättningen var att enbart två av dansarna var killar.
Jag njöt av att äntligen få se min kompis dotter dansa, kunde stilla konstatera att hon idag är mer komplett än jag någonsin blev. Kändes fint att efteråt ha möjlighet att säga det åt henne. En spröd rosa ros till en vacker, ung och begåvad flicka.
Minns min egen balettlärare och de stora föreställningar hon satte upp med hela dansskolan på scenen i stort sett samtidigt, varje jul och varje Pingstafton. Både gångerna dansade vi till Vivaldis årstider.
I uppsättningen av Våren var min roll Tussilagomamma. Första gången var jag 8 år och sista 18, från början knappt äldre än mina "barn" och knappast någon riktig mammaförebild.
Att ro iland ett komplext projekt är beundransvärt. Ledningen och ensemblen bakom Snövit har lyckats igen. Tack för att jag fick bli uppfylld av magin!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar