Ett vardags äventyr

Tiger skriver dagens blogg, ur en katts perspektiv:

Är det mars snart? Jag är rastlös och vår lägenhet är för liten. Det finns dörrar och fönster ut till en annan värld, inte den jag kallar hemma men något som är större än detta. 

En dörr går ut till trapphuset, där fick vi vara innan min hemska natt på innergården, nu är dörren stängd. Eller den öppnas men vi motas bort, får inte gå ut längre ... Matte och husse litar inte på att vi stannar kvar i trapphuset.

Härom dagen när jag missnöjt jamade undrade matte om jag var sugen på ett litet vardagsäventyr? Klart jag är, alltid! Jag la mig ned på golvet och såg henne sätta på sig ytterkläder, lyckligt ovetandes om vad hon skulle plocka fram ur klädkammaren. Om jag vetat så hade jag dragit, längst in under sängen men godtrogen som jag kan vara låg jag kvar.

Jag såg inte kopplet förrän matte trädde det över mitt huvud och då var det försent. Matte knep ihop låren om min kropp och jag satt fast som i ett skruvstäd sen lyfte hon upp mig och jag placerades innanför hennes jacka. Hela kroppen låg mjukt och tryggt mot mattes och hon höll mig så att jag inte skulle glida ned, det enda som tittade ut var mitt huvud. 

Dörren öppnades och matte gick ut i trapphuset. Jag har aldrig sett välden från den här vinkeln och hur mycket jag än avskyr koppel så kände jag mig trygg under mattes jacka. När vi kom längst ned så öppnade hon "fel" dörr, inte den mot innergården utan den läskiga. Vi steg ut och jag hörde takdropp, bilar och någon hund skälla. Solen värme mitt ansikte och jag lät huvudet guppa upp och ned för att hinna se allt.

Matte gick runt huset, i alla fall sa hon att hon gjorde det sen kom vi till en dörr där hon slog en kod. Nu kände jag igen mig, innergården. Sist jag vistades här var jag vettskrämd men inte nu. Matte satte sig ned på huk och öppnad sin jacka. Jag satt kvar i tryggheten mot hennes kropp. 

Efter en stund vågade jag sätta ned ena tassen och sen nästa. Det var blött på marken och lite snö låg fläckvis kvar. Jag backade och ställde mig på gruset, hörde vatten rinna och droppa ur ett stuprör så jag gick dit för att undersöka. Matte hängde med. Så såg jag alla cyklar och började krypa in bakom men då sa matte att hon inte kunde gå där? Men jag kunde ... fast fick inte ... varför?

Jag nosade och undersökte, idag märkte jag knappt att matte höll i kopplet. När vi kom till vår port öppnade matte dörren och jag kände direkt igen trapphuset. Kopplet släpptes i golvet och jag fick röra mig fritt. Jag sprang uppför trappan, väntade lite och kollade så matte var med och sen sprang jag vidare. Utanför vår dörr väntade jag och när matte kom knäppte hon av mig kopplet. Vi gick in. Faktiskt blev det ett äventyr, precis som matte sa. Ja jag vet att jag var skeptisk men där och då,

på dörrmattan ville jag berätta för hela familjen vad vi gjort så jag jamade högt. 

Matte säger att nästa gång är det morsans tur ... 

om hon vill, annars ställer jag upp!

Please, nästa steg tack

I morse när jag fylld av förväntan skulle gå på dag ett i andra veckans meditationskurs så stötte jag på problem? Veckan var låst?

"Gör klart alla moment från föregående vecka så kan du gå vidare", läste jag och fattade ingenting. Kursen är fylld med olika textdokument och ett antal videosnuttar av varierande längd. Vad jag minns så har jag både läst samt tittat på filmerna.

Jag körde förra veckans meditations program ännu en gång och skickade därefter iväg ett mejl för att få support. Vad kunde jag rimligtvis ha missat?

För att ha mitt på det torra så läste jag återigen dokumenten och kollade igenom de filmer som jag inte mindes lika väl. Kanske handlar allt om vilken tid jag genomförde första meditationen? Blir det Sesam öppna dig när exakt rätt klockslag infaller?

Efter någon timme kommer supportsvaret. De skriver ungefär som jag funderat om klockslag samt undrar om jag sett alla filmer från början till slut? Lovar dock att hjälpa mig.

Så nu handlar allt om tiden ...

Jag kollar igenom alla filmer ännu en gång och väntar. Frustrationen lurar under ytan men jag försöker vara tålmodig. Det löser sig, snart ... hoppas jag.

Ha det!

Det som göms eller den som glöms bort i snön

Så här i sportlovstider fortsätter jag att fundera över episoder som inträffat i skidbackar under min tid som skidåkare. Här kommer fem händelser som precis nu fladdrar förbi.

Det första minnet är ifrån slalombacken i Kiruna med syskon och kusiner. "Lillasyster" kan ha varit sex år. Som en vildbatting susade hon och den jämnårige kusinen nedför backen och försökte slå någon form av hastighetsrekord. De swischade förbi, utan att svänga eftersom själva störtloppet gav adrenalinkick. Upp och ned hela dagen. Senare på e m kanske tröttheten slog till, syrran gjorde världens praktvurpa. Hel men arg reste hon sig, skidorna hade försvunnit! Det visade sig att de fortsatt glida under snön (den pistade backen) och vi stod alla som fån och funderade på var vi skulle börja leta? Det enda sätt vi kom att tänka på var att använda våra egna stavar och köra ned i snön för att se om vi fick träff. Till råga på allt närmade sig backens stängningstid och vi visste att om pistmaskinen hann först så skulle syrrans skidor bli kaffeved. Så vi punkterade det parti i backen som pekats ut och tro det eller ej men i sista sekund hittade vi på skidorna! Tror det var brorsan?

Minne två: Riksgränsen. Jag vurpade i Apelsinklyftan och tappade glasögonen. När jag väl konstaterat att kroppen var hel och jag sopat av mig det mesta av snön så hittade jag också mina brillor men utan ena linsen! Alltså ... hitta en bit glas/plast mitt i en brant, går det? Men skam den som ger sig, glasögon är dyra! Jag kröp på alla fyra och samma kusiner och syskon fick hjälpa mig att leta. Som genom ett under fann jag linsen och kunde trycka tillbaka den i bågen, änglavakt.

Minne nummer tre: som mannen skakar på huvudet åt och säger att det är bara jag som nästan lyckas med något sådant, är ifrån en backe i Dalarna. Vi åkte över dagen med jobbet. I stolsliften hamnade jag och en av mina manliga  arbetskamrater i en intressant diskussion. Vi glömde bort att vi satt i liften och plötsligt så ser vi hur vi missat att stiga av. Oops! Hur gör vi nu, hann vi säga? Och såg oss dingla med fötterna högt över marken hela vägen ned igen. Pistvakten i sin lilla hytt var uppmärksam, rusade ut och stannade liften precis vid branten. Vi skrattade lite generat och tackade.

Minne fyra: Idre. Detta var första gången kidsen var på skidsemester och skulle få prova på slalom. De fick detta år åka mellan våra ben. Vi tänkte att vi själva kunde agera skidlärare, varför sätta killarna i skidskola? Allt var frid och fröjd och det häftigaste var att åka den stora stolsliften upp på toppen, att se ned på den svarta pisten och alla som åkte i den. När vi svävar ovanför det brantaste partiet tappar ena sonen en eller båda sina skidhandskar. Shit! Det var inte den backen vi tänkt oss med varsin nybörjare mellan benen men så fick det bli.

Minne fem: Franska alperna. Tillsammans med brorsan och ett gammalt ex hade vi tagit oss över flera skidsystem för att nå en glasiärtopp, det hade tagit ett par timmar. Brorsan och exet ville åka puckelpist vilket jag avskydde så de stack iväg. Jag tog en paus och väntade, de skulle ju komma tillbaka. Jag väntade ännu lite till ... nu var klockan mycket. Var var de? Om jag skulle ha möjlighet att ta mig hela vägen tillbaka så måste jag ge mig av, annars skulle jag fastna någonstans halvvägs. Vet inte ens om jag hade en pistkarta på mig? Det var bara att gå på magkänsla och försöka hitta någon att fråga om snabbaste vägen tillbaka. Lite skraj men mest förbannad över att ha blivit lämnad startade jag min hemfärd. Det var bara att stå på och susa nedför de långa pisterna. När jag kom tillbaka till hotellet hittade jag mina reskamrater på rummet. Minns inte vilken deras ursäkt var? Tror de tänkte att jag åkt i förväg ...

Så alla ni som njuter av skidåkning under detta skollov, 

ta hand om er och om varandra!

Slumpen på gott och ont

Nu startar sportlovet för alla som bor i min stad och är skolelever. Sociala medier är fyllt med vänner som åker med familjen till sol eller vintersportort. Vi är hemma.

Med "vuxna" kids som har egna liv har vi hoppat av karusellen. Det bästa vi visste under många år var att fylla bilen med skid/snowboardkläder, mat och all annan packning som var bra att ha innan vi drog till fjällen. Vår familjs bästa semestrar eftersom alla älskade att glida nedför backen.

Av olika anledningar har resmålen bytts ut och det beror inte på att yngste sonen tyckte att vi var oerhört pinsamma när vi bokade sist. Utifrån kan man ha åsikter och efteråt har vi skrattat många gånger åt slumpen. Så här var det:

Son nummer två valde att konfirmera sig. Tillsammans med en kompis beslöt de att välja en inriktning som hette typ Vinterläger. En skidresa till Vemdalen ingick med helpension. De önskade förena nytta med nöje och vi sa ja.

Hemma tänkte vi att Vemdalen är stort om man räknar in Björnrike, Klövsjö och Storhogna som alla går under samma liftkort. Let´s go! Vi lät son nummer 1 bjuda med en kompis och bokade eget boende i Vemdalen. Det var visserligen en knölig historia eftersom det mesta redan var paxat. Till slut hittade jag en stuga i ett område jag hört talas om men inte kände igen.

När det var dags för avfärd skjutsade vi sonen till bussen som skulle föra konfirmanderna till det läger de längtat efter, plockade därefter upp polaren och styrde bilen mot vår skidstuga. Så här långt var det inga problem.

Det var när vi anlände till Vemdalen och skulle leta reda på vårt boende som ödet skrattade oss rakt i ansiktet. Vår stuga låg 50 meter ifrån lägergården ...

Pinsamt! Tack och lov så växte stora granar som en hög och ståtlig häck mellan stugorna men ändå. Ville man tro att vi hade kontrollbehov så var det inte svårt. Lillebror höll på att få spel när han insåg faktum. Hur hade vi missat att notera närheten när vi bokade? Med handen på hjärtat så hade jag dålig koll på lägergårdens adress. Jag tog det vi hittade och det var grannstugan.

När sonen stönat klart och tyckt att vi var pinsammast i världen så ändrade han och kompisen sig. De gled gärna in och spelade yatzy med oss på kvällarna. So shit happens men allt är inte av ondo,

det kan bli en rolig historia när lugnet lagt sig.

Lyckligt ovetande ... informerad och lika glad för det

Igår fick jag veta att jag hade vunnit restaurangbiljetter på den senaste stora nätverks frukosten jag deltog i. Den morgonen när jag för ovanlighetens skull gick tidigare, innan vinnare drogs.

Haha, jag som aldrig vinner ... vann den morgonen då när jag ovetande körde iväg till mitt dåvarande vikariat och eftersom jag lyste med min frånvaro drogs ett annat visitkort. Så är livet och det är okey.

Min träningskompis som nämnde detta härom kvällen sa att hon funderat på ifall hon skulle berätta eller inte?  Själv skrattade jag och hoppades att den som vunnit de åtråvärda restaurangbiljetterna är en person som verkligen uppskattar gåvan.

Så är livet, chanser och erbjudanden dyker upp när du minst anar det. Kanske vinner du på lotto, kanske gör du det inte? För mig är detta inte viktigt.

Däremot är det bra att se de eventuella möjligheter som vi emellanåt snubblar över. Någon kan vara en ny spännande dörr att kliva in igenom om vi bara är tillräckligt uppmärksamma.

Nästa nätverksmöte kommer jag att lägga ett visitkort i skålen igen. Kanske vinner jag aldrig mer, kanske dras mitt namn någon fler gång? De visar sig. Oavsett vad som händer så går jag dit för att bli inspirerad och knyta nya kontakter, det är det viktiga för mig.

Ha en bra dag!

Det handlar om andningen

Att konstruera en hatt och designa den är en världslig sak, att andas rätt är något helt annat. Precis i skrivande stund känner jag mig fullkomligt avslappnad och faktiskt lite dizzy. Ska försöka fokusera på bloggen :)

Jag har som vanligt startat morgonen med ett för dagen fysiskt tuffare yoga pass följt av den meditations kurs jag påbörjat. Fjärde dagen på första veckans grund kan bockas av.

Hittills är jag med i matchen, lyssnar noga, följer anvisningarna och tänker att jag verkligen har anlag för detta (har haft funderingar på hur mycket det ev skulle krypa i benen av att sitta stilla och mota bort fladdrande tanker).

När jag följer in och sedan utandningen, insluten i mig själv så undrar jag om min andning är korrekt? Kanske gör jag fel? Att tömma all luft är svårare än att fylla upp lungorna, bröstkorgen och diafragman med nytt syre.

Jag har en hangup när det gäller att hålla andan, den har jag utmanat vid några tillfällen. När det gäller meditation så ska jag inte hålla andan, enbart följa en lugn rytm och ta en minipaus mellan den långa inandningen och sen en efter den långa utandningen.

Hur som helst så är det väl exakt detta jag ska träna på: att andas, försvinna in i mig själv och fokusera på stillhet. Kroppen trycker på control out delite och startar om systemet. Kanske inte nu när jag är nybörjare? Men sen :)

Det sägs ta 18-20 minuter för kroppen att rensa ut slagg, fylla på, uppdatera (reparera) för att sedan starta om systemet! Tänk dig att du laddar ett batteri, en mobil eller en dator ... det tar inte 20 minuter.

Så jag fortsätter att känna in andningen och lyssna till både min egen kropp samt hur jag ska göra, andningen kommer att falla på plats om inte i morgon så någon annan dag ... om jag nu gör fel? Skam den som ger sig!

Namasté

En ny hatt till samlingen

Äntligen! 

Idag har jag ägnat all den kärlek jag kunde uppbringa 

till den hatt som dagligen påmint mig om sin existens.

Denna hatts historia började med sammetstyg och en flaska stärkelse spray.

Därefter kopplades nål och tråd in samt ett brätte av färgat strå

En påse färgade fjädrar fick också att vara med.

Allt behöver inte täckas, 

sammet och färgat strå har sin plats 

Voila´

Hatten är färdig att användas.

Ha det bra