I luckorna mellan arbete, familjehäng och yoga (denna helg) så försöker jag designa en klänning, ja eller rättare sagt kjolsdelen till den festoutfit som jag skrivit om tidigare. Trodde att det bara var de randiga strumporna som saknades men mannen kom med idéer, bra tankar och nu är jag tillbaka i den kreativa snurriga världen.
Har inhandlat svart tyll och fått massor av vit.
Innan jag påbörjar projekt eller startar om så blir allt blankt, vakuum, det som oftast hjälper mig är att börja, i vilken ände som helst, så nystas trådarna upp och nya idéer växer fram. Men vakuum föder motstånd, jag behöver frilägga tid och igår fanns inte möjlighet. Jag dressade min " provdocka så långt det gick och började halvhjärtat med tyllen men gav upp. Hängde de vita och svarta tygerna över dockan och lämnade rummet.
Mycket senare innan vi skulle lägga oss så vinkade mannen att jag skulle följa med ut i köket. Alldeles framför kylskåpet i mörkret stod dockan. "Tänk när Lejonkungen ska hämta en vattenflaska!", sa mannen och log underfundigt "kunde inte låta bli ... hon ser ut som ett spöke."
Jag tänkte men sa inte att toaletten vore det absolut värsta stället att möta denna dam för köket var perfekt och mannen nöjd. Vi skojade om att vi borde rigga kameror för att få se reaktionen som vi visste skulle komma.
Av någon anledning flyttade mannen dockan och ställde henne utanför köket istället. Vi gick och la oss men innan någon av oss somnat kom Lejonkungen fnissande och spände ögonen i sin pappa "Det var du! Shit vad obehagligt ... jag var inte beredd på att någon skulle stå där. Hon ser ut som ett spöke!"
