På väg hem ifrån jobbet kunde jag på långt håll se att järnvägsbommarna var fällda, vilket är ett för mig vanligt scenario. Ju närmare bommarna jag kom så kunde jag även höra att något inte var okey.
Cyklister och gångtrafikanter trängdes framför järnvägsspåret i väntan på att tåget skulle passera så att vi alla kunde ta oss vidare. I korsningen hördes ilskna röster och det var stökigt. Två till fyra ynglingar (unga män) var helt klart oense och visade tydliga tecken på att vilja slåss.
Jag hann tänka: undrar om någon av alla som väntar kommer att göra något? Förslagsvis gå emellan, och sätta stopp för eventuell misshandel. Visa att det inte är okey att ge sig på någon annan?
Folk tittade och frågan kvarstod. Skulle vi alla låta "vad det nu var som skulle hända" verkligen hända?
Nej, ropade hela mitt inre. Om ingen annan gör något så måste i alla fall jag försöka stoppa bråket. Då trädde en ung kvinna in. Hon ställde sig emellan och pratade med männen. De flög på varandra och hon gick fysiskt emellan. Nu reagerade andra (kvinnor!) och närmade sig. Vid det här laget hade jag hunnit fram. En av männen vaknade till och drog bort sin polare från den andre så att det blev avstånd. Fighten dog och männen avlägsnade sig ... åt olika håll.
Tåget passerade och bommarna gick upp. Jag gick fram till den unga kvinnan och tackade henne, la handen på hennes axel och sa "bra gjort". Hennes agerande gjorde skillnad och hon borde hyllas för sitt civilkurage. Det minsta jag kunde göra var att bekräfta.
Coolt att det var just en ung kvinna. Det finns hopp för mänskligheten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar