Kopian vi inte hade en aning om

Mannen påkallade min uppmärksamhet och bad mig komma till fönstret. "Kolla, ser ut som att Stanley är ute och går!"

Jag ställer mig bredvid och tittar på den svarta katten som nosar på vår altan. Samma storlek men det kan ju omöjligt vara vår katt för hur skulle han ha kommit ut?

"Oj, han ser likadan ut!", svarar jag.

"Har till och med den vita fläcken på bröstet", fortsätter mannen. Så tittar vi på varandra.

"Det kan väl inte vara Stanley?", säger mannen och försvinner. 

Tänk om vi glömt ett fönster!? Själv funderar jag på det i badrummet, det som jag öppnade efter duschen ... men det är litet och ingen av våra pälsklingar har någonsin ens försökt ta sig dit. Vi som är ytterst noggranna, hade vi missat något?

Det visar sig att Mr Stanley, vår svarta hankatt ligger tyst ovetande och sover på min säng. Han har ingen aning om den dubbelgångare som smyger runt huset och skapar oreda i sina människors huvuden. Den svarta katt som är en kopia av honom och som vi aldrig tidigare sett. Var kom den ifrån? Och vad gjorde den på vår tomt??? 

Ett vackert elände

Mitt skrivande är idag inte vad det var för fyra, fem eller sex år sedan då jag mer fokuserat koncentrerade mig på egna texter, som noveller samt manus för barn- och ungdomar. Det fanns ett driv som inte är detsamma nu, ett mål och en vision. Den låga som brann är svagare och mitt fokus har hamnat på annat.

Det glädjande och lustfyllda NU är samarbetet med mina författarvänner och det ska bli oerhört spännande att se vad vi ror i land med.   

                             

Härom dagen fastnade jag i mina egna gamla blogginlägg från hösten 2018, den tid som jag kallat livet.nu och som för mig och mannen var turbulent. Då kämpade vi tillsammans samt var och en för sig. Månader som tyngdes av mörker men som samtidigt stärkte oss.

Det var med tårar i ögonen jag avslutade läsningen. Så mycket smärta men ändå oerhört med kärlek. Det finns något vackert i eländet och jag frågar mig själv om det kanske vore en bra idé att lyfta upp och väcka liv i mina texter? 

Alla blogginlägg, de stycken som är relevanta, orden och känslorna som berörde och fortfarande berör? Ska jag samla dessa någon annanstans? Bearbeta texten till ett bokmanus? Kanske? Vet inte. 

Om inte så för min egen skull, mannens och familjens. Allt är en del av vår gemensamma historia och något som jag tror att grabbarna längre fram kan uppskatta att ha kvar.

Låter tankarna vila. Sover på saken och sen får jag se vad magkänslan viskar.

Den hemliga gömman

                                   

Under morgonens yogaklass när jag stod i neråttittande hunden fick jag syn på mitt högra ben. Eller jag såg såklart båda underbenen men det var det högra som såg konstigt ut, liksom kantigare?

Konstigt? Mina tights kändes som vanligt. Varför såg mitt underben så underligt ut?

Så nästa gång vi stod i en framåtfällning drog jag med ena handen över kantigheten, det var inte tyget i byxan som vridit sig. Något låg gömt mellan byxan och huden.

Så fort tillfälle gavs smög jag in handen i benslutet och drog ut ... en trosa. Faktiskt gårdagens trosa som tydligen hängt sig kvar efter mitt förra yogapass???

Ja jag återanvände min tights (men inte mina trosor) gör det ibland då de inte blivit svettiga. Hade ingen lust att skylta med mitt fynd, så jag smusslade in trosan under filten som låg bredvid min matta och fortsatta med nästa asana.

När sen den svettiga och något annorlunda klassen var över såg jag till att diskret smuggla ned trosan i min väska, för shit happens!

Have fun!

Olika världar

(Karriärskvinnor a´la 60-tal)

I vår bokhylla står en av mormors presentböcker, den är en skatt för eftervärlden.
Boken är publicerad tidigt 30-tal och skulle fastna i censuren om den granskades idag.
Trots det är det med ett leende på läpparna jag läser kapitlen.

En bok för svenska husmödrar i de övre samhällsklasserna för här snackar vi knappast arbetarklass.
"100 bjudningar, matsedlar och recept för få och många gäster".
En studie i vett och etikett och får mig att associera mer till Downton Abby än svenska hem 2021 . 

Allt du inte vet kan du läsa om här.

Du hittar kapitel som:

• Middag utan hembiträde
• Tretår
• Weekend på egendom
• Första middagen för svärföräldrarna
• Sportlunch
• Dammiddag för åtta
• Ungkarlsmiddag 
• Kräftsupé med charader
• Middag a´95 öre
• Den självförsörjande bjuder på middag
• Kavajskutt
• Brasafton
• Oss flickor emellan

Idag koncentrerar jag mig på Kapitel 80: 

 

Ateljéskiva

I konstnärskretsar ger man ofta en ateljéskiva.

Främsta tillgången är då ateljén,

det behövs faktiskt inte mycket mera -

folk tycker nu en gång om att gå bort i ateljéer,

och de tar det gärna som det är.

Våtvaror: O.P. eller Överste, vichyvatten och vermouth

Mat: Hyr hem en "korvgubbe" för en kväll

och låt honom sköta förplädningen

(gästerna bör givetvis inte betala sina korvar själva!)

Sittplatser beredes genom kuddar,

var och en av gästerna tar med sin egen.

Man får naturligtvis bjuda med urskillning,

när man bjuder på en sådan skiva -

alltför konventionellt betonade människor böra naturligtvis ej komma i åtanke -

de skulle enbart tycka det vara underligt 

och känna sig illa till mods.

Helt ärligt tänker jag att denna typ av bjudning fungerar även idag, att den är enkel och smidig så länge du har tillgång till just en ateljé, om inte kan du alltid döpa om tillställningen. Gillar du inte korv så går det säkert att hyra in en pizzabagare eller sushikock! Kom ihåg att det (kanske) enbart är fantasin som begränsar? 

Kan det vara så att denna typ av tillställning är mindre uppseendeväckande och konstig 2021 än för nästan hundra år sedan då boken trycktes?

En för alla - alla för en

Äntligen, äntligen och äntligen fick vi till det! Mina käraste och bästaste författarvänner (och jag) träffades under helgen för att damma av ideer och manus. Det projekt vi sparkade igång tidigare under året har legat i "byrålådan" och väntat i månader, för att annat i "livet" kom emellan.

Nu är vi igång igen och det känns både spännande, inspirerande och härligt! En röd tråd har vävts och även om vi har ett stort och gediget arbete framför oss så känns det roligt att kavla upp ärmarna.

Vi kompletterar varandra, är bra på olika saker och har förmågan att plocka fram oanade resurser hos varandra. Det skrattas mycket och diskuteras. Det är högt i tak.

Emellanåt drar någon i handbromsen, för att pausa och backa tillbaka ett steg. Vi behöver vara med på samma tåg och helst i samma vagn om projektet ska ha möjlighet att utvecklas. En för alla - alla för en.

Just nu är det stora penseldrag som målas. Tankar och förslag som bollas och en slutscen som redan är tydlig (precis som inledningen). 

Lämnade mötet lycklig och full av hopp, det här kommer att bli bra! 

Löparskor passar tydligen överallt!?

Så hur gick det i fredags, då när jag skulle testa nytt extraarbete? Jo tack bra. Inga konstigheter över huvudtaget, stundtals intensivt men annars ungefär enligt förväntan.

100 begravningsgäster. Vi dukade för sittning och förberedde med dryck, rosor, tända ljus och en välkomnande tallrik med västerbottenspaj, sallad, vispad créme fraiche, stenbitsrom samt hackad rödlök. När alla hittat en sittplats och de med specialmat blivit serverade lämnade vi rummet i 10-15 minuter. Sen var det dags att fylla på dryck och plocka flaskor. En lång stund senare dukades tallrikar av och in kom istället tårtan, kaffe och te.  

Allt gick ut på att alla skulle få det de önskade samt att själv vara så osynlig som möjligt. Liksom trolla fram nytt samtidigt som det gamla och förbrukade försvann. Helt ärligt så fantiserade jag om Downton Abby, framför allt under momentet när servisen placerades på bordet. Såg Mr Carson eller möjligtvis Thomas Barrow framför mig mäta avståndet mellan tallrikarna med linjal.

Många steg blev det! Den kortare löprundan, promenaden in till stan och alla turer runt borden samt in och ut ur köket satte sig i mina fötter. Under städningen (efteråt) bytte jag tillbaka till löparskor för att visa fötterna omtanke. 

Propert klädd betyder inte bekväma löparskor (enligt mig) utan snarare snyggare varianter som passar den svart/vita outfiten. Trodde jag valt bekväma skor men där hade jag fel! Mina kollegor berättade att det enda som fungerar är typ löparskor.

På plats innan vi skiljdes åt fick jag veta att de var mycket nöjda vilket innebar att undertecknad anställdes där och då. Fick även förfråga hur mycket arbete som önskas, kanske mer i restaurangen?

Mitt trötta huvud och kropp svarade "Kan vi ta en dag i sänder?" Hade just då ingen förmåga att ta djupare beslut, längtade efter middag, vila och fredagsmys med mannen. 

Så vi tar en dag i sänder och jag kan nöjd konstatera att lite extrainkomst är möjlig. Hurra! 

I sprakande fästkläder

Oktober är en av mina favoritmånader tack vare den explosion av färger som (emellanåt) dyker upp över en natt. Naturen klär sig i sprakande festkläder och jag förundras ... varje år. Färgskalan från grönt till gul/orange/rött är vissa år mer självlysande än andra.

Oktober med vind, sol och regn. Löv som singlar ner och som bitvis lägger sig som stora filtar över den nakna marken. Löv som behöver krattas, först är det en fröjd och ett roligt trädgårdsarbete men efter någon vecka infinner sig samma känsla som när vintern är snörik, det tar liksom aldrig slut och blir mer eller mindre ett nödvändigt ont.

Lövhögar som jag kan hoppa i! Slänga mig raklång, landa på rygg och kasta upp löv i luften. Göra allt det där jag älskade som barn och som jag fortfarande finner njutning i.

Välkommen du vackra, magiska och kalla årstid! Ännu trollbinder du oss men allt eftersom dagarna går kommer du att bli kalare, kärvare, mörkare och lerigare. Naturen förbereder sig för vila ("dör") så att den som en fågel Fenix kan återuppstå nästa vår igen.

Än är det vackert och jag planerar att NJUTA fullt ut! Tända ljus i mörkret, krypa in under en skön filt och som sagt snart hoppa i varje lövhög jag hittar.