I semlornas kölvatten

Så här dagen efter vår svenska fettisdag kan jag undra hur många ton semlor vi åt just igår? För om vi ser till hela Sveriges befolkning så är jag övertygad om att vikten av den traditionella gräddbullen motsvarar ton.

Svar JA, jag smaskade också i mig en nybakad konditoriskapelse som mannen bjöd på. Njöt fullt ut och fick grädde på nästippen.

För ett par år sedan skrev jag en saga/ett manus till en barnbok som heter just "Semlan". Tänker inte lägga upp den i bloggen eftersom jag planerat att någon gång försöka publicera den. Bara det att temat är smalt. Vem vill läsa om semlor de andra 364 dagarna på ett år? 

En anledning till att jag inte gick vidare med historien var tanken och idén att skriva flera korta sagor om andra svenska traditioner för att därefter ge ut alla berättelserna i en bok.

Som du förstår så har jag inte kommit ett enda steg närmare den drömmen ... men ... kanske en dag?!?

Puss & kram!

 

Minnet hann ikapp och då var ...

En bok. (Ja, egentligen väntar jag på flera förbeställda från den kommande rean men dagens blogg kommer att handla om den först nämnda).

En vän har skrivit och självklart önskar undertecknad att få den signerad. Inga problem. Dock missade vi detaljen att prata om boken när vi under söndagen träffades över en fika (fanns så mycket annat att ventilera). Det var först när vi gick mot flygbussen som minnet hann ikapp och då var boken på väg åt ett annat håll ...

Men allt går att lösa och det fina var att själva boken fortfarande befann sig i min stad trots att författaren lämnade. Så med hjälp av digital teknik och vänliga själar så kunde jag lokalisera var samt hur överlämnandet skulle ske.

I ymnigt snöfall gav vi oss ut (jag och mannen) för att fiska upp boken ur en brevlåda, i ett av stadens centrala bostadsområden. Enklare när man är två då parkering kan vara svårt på vissa ställen.

Nu har jag satt mig ner i vårt "bibliotek, i min fåtölj, öppnat boken och "landat" för att kunna ge mig hän åt innehållet i min väns skapelse.

Idén är genial ... om jag får säga det själv

Hur vaknar du på morgonen? Utvilad och full av energi eller något mer seg? Kanske till och med extremt trött?

Alla är vi olika och varje morgon är unik beroende på dagsform och mängd av sömn.

Personligen är jag av den morgonpigga sorten men har den här vintern behövt mer sömn på grund av det mörker som brist på snö skapar. Istället för att hoppa upp ur sängen och ställa mig på yogamattan så har jag valt att sova.

Kreativiteten flyttade därför yogan från golvet till sängen i en kombinerad form av snoozande / tidig praktik.  Denna nya favorit har fungerat utmärkt framför allt de morgnar när jag behöver  lämna hemmet  tidigt.

Egentligen är konceptet genialt. Du är trött, vill inte stiga upp ... inte riktigt än. Men istället för att somna om så låter du kroppen stretcha sig vaken. Landar i liggande ryggradstwist, barnet, duvan, grodan, bananen eller kanske happy baby, det som passar dig.

Tiden du har till godo avgör hur länge du yogar, det kan vara allt från ett par minuter till en halvtimme (eller längre om du så önskar). Jag lovar att du kommer att känna dig både piggare, mindre stel och nöjdare när du kliver upp. Två flugor i en smäll, liksom ... snooza och yoga.

Den mjuka madrassen, täcket och kuddarna bjuder på en soft och skön start, vilket är skonsamt för kroppen och välgörande för humöret. Testa!

Ha en skön dag!

 

Den misslyckade beställningen

För mer än 30 år sedan förlovade jag och mannen oss, det gjorde vi i ottan med jordgubbar och bubbel innan vi tog flyget till Paris. Romantiskt eller hur?! Absolut.

Anledningen till Frankrikeresan var vänner som pluggade där och som vi besökte. Förlovningen mer en impulsgrej då det passade bra och kändes rätt.

Hur som så valde vi att bege oss (ensamma) till latin kvarteren för att äta förlovningssmiddag. Min franska var skral och mannens i stort sett obefintlig så att förstå menyn var inte helt enkelt. Vi frågade men personalens engelska var typ lika bra som min franska.

Vad vi förstod var att vi beställde någon form av oxgryta. När maten kom så kändes allt fel (för mig) då det låg pommes frites och något som mest liknade svensk kalops på talriken. (Då för över 30 år sedan åt jag inte pommes frites och kalopsen i skolbespisningen hade satt djupa spår). Alltså inget jubel vid bordet. Maten var dock helt okey när undertecknad tillät smakerna smälta i munnen och efteråt har vi skrattat många gånger åt vår "misslyckade beställning".

Igår tillagade jag grytbitar och beslöt att göra någon variant av den måltid vi åt i Paris. Funderade på ifall mannen skulle "fatta". Det gjorde han. "Har du lagat vår förlovningsmiddag?", var det första han sa när vi satte oss till bords. Karln har bra minne.

Det som göms eller DEN som glöms bort i snön

Så här i sportlovstider fundera jag över episoder som inträffat i skidbackar under min tid som skidåkare. Här kommer fem händelser som precis nu fladdrar förbi.

Det första minnet är ifrån slalombacken i Kiruna med syskon och kusiner. "Lillasyster" kan ha varit sex år. Som en vildbatting susade hon och den jämnårige kusinen nedför pisten och försökte slå någon form av hastighetsrekord. De swischade förbi, utan att svänga eftersom själva störtloppet gav adrenalinkick. Upp och ned hela dagen. Senare på e m kanske tröttheten slog till, syrran gjorde världens praktvurpa. Hel men arg reste hon sig, skidorna hade försvunnit! Det visade sig att de fortsatt glida under snön (den pistade backen) och vi stod alla som fån och funderade på var vi skulle börja leta? Det enda sätt vi kom att tänka på var att använda våra egna stavar och köra ned i snön för att se om vi fick träff. Till råga på allt närmade sig backens stängningstid och vi visste att om pistmaskinen hann först så skulle syrrans skidor bli kaffeved. Så vi punkterade det parti i backen som pekats ut och tro det eller ej men i sista sekund hittade vi på skidorna! Tror det var brorsan?

Minne två: Riksgränsen. Jag vurpade i Apelsinklyftan och tappade glasögonen. När jag väl konstaterat att kroppen var hel och jag sopat av mig det mesta av snön så hittade jag också mina brillor men utan ena linsen! Alltså ... hitta en bit glas/plast mitt i en brant, går det? Men skam den som ger sig, glasögon är dyra! Jag kröp på alla fyra och samma kusiner och syskon fick hjälpa mig att leta. Som genom ett under fann jag linsen och kunde trycka tillbaka den i bågen, änglavakt.

Minne nummer tre: som mannen skakar på huvudet åt och säger att det är bara jag som nästan lyckas med något sådant, är från en backe i Dalarna. Vi åkte över dagen med jobbet. I stolsliften hamnade jag och en av mina manliga  arbetskamrater i en intressant diskussion. Vi glömde bort att vi satt i liften och plötsligt så ser vi hur vi missat att stiga av. Oops! Hur gör vi nu, hann vi säga? Och såg oss dingla med fötterna högt över marken hela vägen ned igen. Pistvakten i sin lilla hytt var uppmärksam, rusade ut och stannade liften precis vid branten. Vi skrattade lite generat och tackade.

Minne fyra: Idre. Detta var första gången kidsen var på skidsemester och skulle få prova på slalom. De fick detta år åka mellan våra ben. Vi tänkte att vi själva kunde agera skidlärare, varför sätta killarna i skidskola? Allt var frid och fröjd och det häftigaste var att åka den stora stolsliften upp på toppen, att se ned på den svarta pisten och alla som åkte i den. När vi svävar ovanför det brantaste partiet tappar ena sonen en eller båda sina skidhandskar. Shit! Det var inte den backen vi tänkt oss med varsin nybörjare mellan benen men så fick det bli.

Minne fem: Franska alperna. Tillsammans med brorsan och ett gammalt ex hade vi tagit oss över flera skidsystem för att nå en glasiärtopp, det hade tagit ett par timmar. Brorsan och exet ville åka puckelpist vilket jag avskydde så de stack iväg. Jag tog en paus och väntade, de skulle ju komma tillbaka. Jag väntade ännu lite till ... nu var klockan mycket. Var var de? Om jag skulle ha möjlighet att ta mig hela vägen tillbaka så måste jag ge mig av, annars skulle jag fastna någonstans halvvägs. Vet inte ens om jag hade en pistkarta på mig? Det var bara att gå på magkänsla och försöka hitta någon att fråga om snabbaste vägen tillbaka. Lite skraj men mest förbannad över att ha blivit lämnad startade jag min hemfärd. Det var bara att stå på och susa nedför de långa pisterna. När jag kom tillbaka till hotellet hittade jag mina reskamrater på rummet. Minns inte vilken deras ursäkt var? Tror de tänkte att jag åkt i förväg ...

Så alla ni som planerar att njuta av skidåkning under detta skollov, 

ta hand om er och om varandra!

Samma lika fast svårare

Det finns uppgifter som bär emot och som det är lätt att önska och hoppas att någon annan kunde axla. Samtidigt vet du att ansvaret är ditt, enbart ditt och att det i slutänden handlar om att agera oavsett om det är lustfyllt eller inte. Bita ihop och "göra", så bra som situationen tillåter och med de "verktyg" som du skaffat dig.

Jag har ingen kvinnlig list, har aldrig haft och kommer knappast att skaffa mig, ligger liksom inte i mitt dna. Tyvärr.

Så vad handlar allt detta om?

Audrey. Hon observerar och är en av de smartaste katter jag träffat. Lägger ihop och förstår. Hon må vara liten och oerhört söt men försök aldrig lura henne. Fungerar inte. (Hela er relation riskerar att braka.)

Mannen upptäckte härom dagen att dreglet smittat av sig till vår prinsessa. Precis som S blir hon rädd och undrar vad som händer, vilket innebär att det är svårare att komma nära. Katterna myser inte tillsammans som de brukar på grund av Stanleys illamående efter spolmasken, hans droppar i nacken som säkert luktat och hans dreglande. Audrey har hållit distans och Stanley har inte orkat vara den starka, trygga. Nu mår S bättre och A sämre. Ombytta roller. Vad vi vet så har Audrey inte kräkts men hon har börjat dregla.

Jag har köpt pipett med avmaskningsmedel att droppa i hennes nackpäls. Problemet är att få A att ligga stilla och låta mig behandla henne. Hon har nosat på förpackningen och den lilla tuben samt lyssnat på mina instruktioner och förklaringar. Ingen fasthållning. Inget tvång. Ett par droppar i pälsen gör inte ont. Men tillståndet att dela pälsen i nacken och droppa har ännu inte getts ...

Har även pratat med Stanley, bett honom bjuda in A till mysvila så hon blir lugn och känner sig trygg DÅ finns möjlighet att lyckas. Han lyssnade också men har heller inte sagt ja.

Nu leker de ... 

Fick (nyss) en chans men sumpade den. Stanley bjöd in Audrey och de kröp ihop i mannens läsfåtölj. Väntade lagom länge så A kommit till ro. Fick klappa och smeka båda. Problemet var att hon låg bakom och för att droppa medicinen så skulle jag behöva lyfta handen och armen över bådas huvud. Inte okey. Där rök den möjligheten. Suck.

Vi får väl se om hon blivit behandlad när jag postar detta (tolv timmar senare)?

"Gör det, jag väntar här!"

Vår nya bil har ingen inbyggd gps, därför har vi laddat ner appar med samma funktion. Enkelt och smidigt förvandlas backkamerans display till karta med gps. Perfekt.

Testade igår när mannen och jag utförde ärenden. Med hjälp av Siri är det möjligt att ge ett verbalt kommando, typ "kör till Salagatan 20". Direkt dyker klickbara förslag upp. Välj det önskade. Kör.

När vi testat adresser inom vår stad samt Astronautens hemadress i Göteborg så provade mannen att säga: "Kör hem!"

Siri svarade: "Gör det, jag väntar här!"

Mannen och jag bröt ihop. Gapskrattade. Vilket svar 😂😂😂 

Siris kommentar berodde på att vi ännu inte programmerat hemadressen. Så klart. Men ändå, hon är rapp Siri.