Mitt bästa

... är att hinna träna på morgonen alternativt ta en längre promenad (om möjlighet finns), det är som att alla pusselbitar hamnar på rätt plats och jag klarar det mesta efter det. Att kunna knyta på sig löparskor och ge sig ut tidigt innebär att undertecknad är duschad och klar när andra nyss vaknat, detta passar mig.

Om du skulle prata med andra (i vår familj, läs Lejonkungen)) så är de totalt emot morgonträning, deras kroppar önskar dag- eller kvällsträning så är det bara, finns inget rätt eller fel enbart olika varianter. 

Visst kan jag träna andra tider, vilket jag gjort i hela mitt liv men om kroppen får välja så föredrar jag just morgonen. Hinner vakna och blir pigg utan en eller två koppar kaffe.

Obs! Samla skor, läs längre längre ner

Så just nu när vi har semester så unnar jag mig en tidig löptur så ofta det är möjligt. Ingen musik i lurar, enbart ljudet av mina fötter, andetag samt fågelsång. En bättre start. 

För ett par dagar sedan köpte jag nya, dyra och bra löparskor men som alltid innebär byte en viss omställningsperiod. Skavsår. Fötter som behöver vänja sig och skor som ska formas och bli ett med sina nya ägare. 

Igår behövde undertecknad en paus i allt detta, valde därför att springa i mina äldsta skor, de som borde gått i pension för flera år sedan ... Ja, de hänger fortfarande med, precis på samma sätt som de näst nyaste (även dessa borde ställas åt sidan) gör. Att springa i de gamla skorna var skönt och befriande samtidigt som insikten att de gjort sitt blev ännu tydligare. Nästa gång tar jag mina nya igen.

Mamma, var är du?

                                                 

                                             

Igår tillbringade jag över en timme i skogen, tog en morgonpromenad i regnet efter frukosten. Det finns framför allt en stig som undertecknad vandrar och för att få en lagom lång tur så gick jag två rundor.

Morgonen doftade blött gräs och fåglarna kvittrade. Under tiden fötterna rörde sig framåt scannades växter och träd av. Konstaterade med en nick att där var X och där var Y. Helt ärligt noterade jag ännu en gång att jag har rätt bra koll.

Så dök en "bekant" blomma upp men namnet kom inte automatiskt. Vad var det nu den heter? Ville ropa:
Mamma, var är du?

För hon hade vetat. Mamma som kunde alla träd, blommor, stenarter och för den delen även de flesta svampar. Mamma som lät oss pressa växter och göra små böcker när vi var små och vetgiriga. Det är hennes förtjänst att jag kan vad jag kan.

Den där växten i skogen måste googlas. Mamma kan inte längre svara, hon är i himlen. Kanske viskade hon svaret men just igår hörde jag inte. Kanske kommer blommans namn till mig i sömnen? Det visar sig.

Sommarfötter

 

... jag äger dessa nu, har fram till idag långsamt förvärvat och gjort mig förtjänt av dessa säsongsbetonade nyttigheter (och sommaren är långt ifrån över).

När det blir varmt så är det första jag tar av mig mina strumpor. Jag älskar att gå barfota! (Inomhus = alla årstider). Mina fötter har samma känslighet som mina fingertoppar och när jag rör mig så känner jag minsta ojämnhet (på gott och ont).

Idag kan jag utan att grimasera gå över grus, det gör att livet blir enklare ... då när skorna tagit semester eller sandalerna befinner sig på andra sidan huset.

Minns när jag var liten och vi flyttade ut på landet. Det var AJ, AJ och oj ONT när träskorna låg kvarglömda på andra sidan grusgången. I slutet av sommaren sprang vi obehindrat över både grus och barr som om vi inte gjort annat.

Sommarfötter är kanske en oviktig och simpel merit men ack så skönt att äga då skorna ligger på fel ställe och ojämnt, stickigt eller taggigt underlag ska korsas.

Puss & kram

Dags för ett nytt snack ... eller han var tyst och jag pratade

För nästan exakt tre år sedan flyttade Stanley och Audrey in och mycket har hänt sedan dess. Vad vi fokuserat på är tillit och respekt då de föddes vilda och var både rädda och försiktiga. DÅ lovade jag Stanley att aldrig lyfta honom förrän han själv signalerade att han ville ( detta som en del i det trevande relationsbyggandet).

Mannen har lyft S vid ett flertal tillfällen. Han har aldrig frågat om lov utan gått på känsla. 

Brorsan menade redan för något år sedan att min taktik inte håller, att S aldrig kommer att be om att få bli lyft utan att jag borde göra som mannen. 

Men ... jag hade ju lovat. Samtidigt så visste jag instinktivt att det låg en hel del klokskap i vad min bror uttryckte. Katterna vet inte, de behöver tränas och det kan göra både respekt- samt kärleksfullt. Så jag funderade.

Intuitionen har hela tiden viskat att kontakten mellan mig och katterna måste vara djup och innerlig innan det är möjligt och NU är vi där (på riktigt) jag och Stanley. Så vi tog ett nytt snack eller han var tyst och jag pratade. Förklarade att tiden är inne, att jag kommer att lyfta honom, att han antagligen inte vill när jag gör det men att han kommer att vänja sig och i slutänden kanske till och med gilla att bli buren.

Under tiden vi pratade hade jag smekt Stanley och som tack fick jag ett mjukt spinnande tillbaka. Vi buffade nos mot näsa och jag körde ner hela mitt ansikte i hans päls. Så uppstod läget och jag lyfte, höll honom nära och kände hur han ville ner. Höll kvar några sekunder till och satte mjukt ner honom. Stanley backade undan men sprang inte iväg och jag fick åter lov att smeka hans päls.

Steg ett avklarat, gick bättre än förväntat. Har förklarat att jag kommer att lyfta igen, att vi ska träna och Stanley protesterade inte 😜 Audrey slipper träna, hon får istället se hur vi lyfter Stanley - det är hennes sätt att "träna".

Check, check och check

Regn, nya löparskor, quiz och momsrapporter, så har de sista dagarna sett ut för mig. Att från totalt off koppla upp. Mitt i mina lediga dagar har jag både arbetat ett par extrapass samt pluggat och skrivit "prov" (quiz) men mitt värsta var dock momsrapportering.

Varken bokföringsprogrammet eller Skatteverket hade lust att prata alternativt chatta med mig (för långa telefonköer för att ens få ställa sig i kö), det var bara att ta tjuren vid hornen och försöka själv. Att rapportera månadsvis istället för kvartal stötte på problem och de filer som laddades ner gick inte att använda ... Suck

Skam den som ger sig, till slut fanns momsrapporterna på plats även om de gjorts manuellt denna gång, DÅ ringde Skatteverket tillbaka! Jag berättade om det dilemma som uppstått och att det var löst, för säkerhetsskull kollade vi igenom allt och JA nu kan undertecknad med gott samvete njuta av min semester. Så skönt.

Annars har ett par nya löparskor inhandlats, något jag dragit på men som verkligen är nödvändigt. Mannen skulle handla, inte jag. Bara titta och kanske prova men sen stod jag där med ett par Hoka på fötterna och visste att det var lika bra att slå till. Lite fattigare lämnade jag butiken och mannen utbrister:

"Det där har du behövt länge, nu är det bara glasögonen kvar"

Just det ... de lär inte vara gratis utan betydligt dyrare men något som undertecknad verkligen skulle behöva investera i. Tar det en annan dag.

 

Vem skriver blogginlägg om sin badrumsdörr? Och varför?

Svar: jag.

I vårt hus har vi en ytterst opålitlig dörr, det är som om den okeyar att vi går in men att den sen har mindre lust att vi lämnar badrummet när vi är klara. Mer eller mindre varje gång får vi "bryta oss ut", i vårt fall handlar det om att tackla dörren med kraft på rätt ställe. Att med axeln få till den rätta snärten så dörren ger efter.

Instängd med känsla av inlåst ...

Ska det vara så här? Kan dörren svällt i värmen eller lever den sitt eget liv?

Igår kväll kollade mannen närmare på vår bångstyrige dörr, han kunde inte se något synligt "fel", inte hitta VAR dörren fastnar i dörrfodret. Möjligtvis upptill? Kanske det går att fila till?

Öppna och stänga utifrån okey. Stänga in till badrummet easypeasy men öppna när du vill ut ... nej.

Vi behöver grotta ned oss i denna dörr och hitta en lösning både för den och för oss, för att med våld bryta sig ut kan knappast vara nyttigt för någon part.

Smärtan kom och gick - helt oförklarligt

Så lustigt och oförklarligt ...

Under de dagar jag vistades i norr hos mina systrar så viskade min högerhand att den kände sig "svag" och när jag senare landade på Arlanda och mannen hämtade mig så var den dessutom kraftlös. En trött, sliten och kanske inflammerad hand?

Värst var att bära eller att flytta vikten till höger handflata och tänka att jag tar stöd och lyfter mig upp. Smärtan rusade genom kroppen och jag fick backa. Morgonen därpå kunde jag knappt greppa en penna ...

Vad hade hänt?

Ofta vet undertecknad när någon muskel eller sena dragits ut eller överansträngts men hur jag än funderade så fanns det inget tillfälle som kunde kopplas till obehaget. Visserligen hade jag bundit de stora kransarna till midsommarstången och fått hålla ett fast och hårt grepp om björkslyn, hade dessutom burit med samma hand där ett krutet grepp var det enda tänkbara för att föremålet skulle ligga kvar men kunde detta vara orsaken? 

Broms- samt myggbetten var många, kunde giftet påverkat höger handlov samt området strax under fingrarna?

Hemma beslöt jag att vila handen så mycket det gick samt försiktigt undersöka exakt var smärtan strålande och hur stort problemområdet var. Beslöt att stretcha höger hand. Rörde fingrarna åt alla håll, rullade över handflata och handrygg. Placerade handflatorna mot varandra och rullade sidledes över tummarna mot handryggarna och sen tillbaka mot lillfingrarna och återigen handryggen.

På kvällen var allt obehag borta?!?

Jag hade varit beredd på att vila handen och att läkningen skulle få ta den tid den behövde men nu försvann det onda lika fort som det kommit, utan att jag egentligen förstått varför. Kunde stretchen vara svaret på mina frågor? 

Vet att fötter behöver sträckas ut men kanske jag just nu även behövde ta hand om högerhanden på samma sätt? Gissningsvis hamnade en sena i kläm och nu är den återställd men vad vet jag, annat än att min hand är lika stark och rörlig som innan midsommar. Tack för det!