Historien bakom

När varken mamma eller andra äldre släktingar kan förmedla vårt arv  och historia (mina systrar och kusiners) så är det värdefullt att ha tillgång till en avlägsen släkting, en kvinna som bär kunskapen i en liten ask. När mamma dog så visste jag att det är upp till mig att bibehålla denna relation. För oss har sagda krutgumma mer och mer axlat mammas plats vad det gäller vår gemensamma historia.

Är så tacksam för detta.

Igår avnjöt jag och mannen en utsökt lunch tillsammans med vår vän. I början valde jag att lyssna på de spännande diskussioner och samtal som mannen och X förde, om världsläget, om allmän historia och författare, innan jag själv deltog.

För mig är de bästa stunderna när X pratar om Bigunnerna, hennes smaknamn på mamma och moster, de som var äldre och som X beundrade. 

Min moster var en kvinna som jag älskade att hänga med som liten, hon var rolig och busig och när kusinerna föddes så kände jag att den grund vi skapat fanns kvar. Min moster har därför en alldeles egen plats i mitt hjärta och det är en sorg att jag inte kan prata med henne om detta längre.

Men ... jag är tacksam för X, för att hon finns och bryr sig så mycket om mina söner och om mannen. Att det är min uppgift att vårda vår relation är inte betungande på något sätt utan enbart en ära.

När fruktträden anfaller

På vår tomt står det bland annat åtta fruktträd, främst olika äppelsorter men även ett päron- samt ett plommonträd. De är oerhört vackra när de blommar och bjuder på skön svalkande skugga under heta dagar. 

Varje år får vi mer eller mindre frukt men då vi är sämre på att sylta och safta så ropar vi inte alltid hurra. Sammanfattningsvis lever vi med ett överskott vilket varje år skänks bort till de som inte själva har frukt.

Vid poolen finns sittgrupper, den ena står framför det plank som skiljer vår tomt från grannens. Hos grannarna finns också fruktträd och eftersom solen ligger på från vår sida så söker sig deras frukttyngda grenar över till oss. Vackert absolut men vi behöver inte mer frukt!

Känns som deras träd vill över till vår tomt, de liksom hänger över planket med en önskan att få fäste och emigrera till den soliga sidan. Till oss. Vi vill inte - har så det räcker. Så jag tvingar tillbaka grenarna, de som är tillräckligt långa och böjliga och hoppas att grannarnas fallfrukt faller på just deras sida. 

Spikmatta - trötta fötters bäste vän

Har du testat? Om inte så kan det vara värt ett försök ... om du har tillgång till en spikmatta.

När jag står och går och springer mycket så händer det att fötterna vill checka ut. De säger: "Tack för oss, nu får någon annan ta över!" Igår var en sådan dag.

Kanske blev de inte piggare av all rörelse? Olika delar av kropp och sinne behöver sitt för att må bra. Kroppen ville svettas - fötterna vila.

Mina "trampdynor" (området under tårna, den del du belastar om du går upp på halvtå) var övertrötta, så jag masserade, drog i tårna och försökte ge så mycket kärleksfull omvårdnad som det bara var möjligt men fötterna önskade sig mer.

Vad? Hur?

Testade att stretcha tårna, vilket brukar fungera men det knorrades fortfarande.

Så kom jag att tänka på vår spikmatta, den fick rycka in i brist på andra alternativ. Jag ställde mig på den, lät piggarna tränga in. Satte mig sen på huk i djup squatställning och förflyttade hela min tyngd på de främre trampdynorna för att provocera musklerna.

Det gjorde susen, blodet strömmade till och det gav resultat. Trötta fötter blev nu gladare eller åtminstone mer avslappnade.

  

Är min tidsuppfattning skev?

 "Där är där man inte är. Här är där, där man äär."

Börjar med ett par meningar ur ett avsnitt ur en sång ifrån Fem myror är fler än fyra elefanter, tänker att den strofen passar min blogg idag.

För två veckor sedan hängde jag med mina systrar och efter det har fokus hamnat på trädgårdsfix samt allmänt "bara vara och göra det vi har lust med". Semestermoodet är påkopplat och allt som nyss hände känns både nära och långt borta på samma gång.

Är min tidsuppfattning skev?

Tror inte det. Tiden har flugit iväg men ändå inte, som att äta tårtan och ha den kvar på samma gång. Förstår du hur och vad jag menar?

Egentligen existerar varken tankar framåt eller bakåt utan enbart NU. Jag sitter här, i soffan och skriver blogginlägg. Vänstra handen på Stanleys mage och den högra på tangentbordet, skapar en pekfingervals.

Allt bara "är" och jag befinner mig mitt i, en rätt skön känsla. Rofylld och grundande. Sammanfattningsvis har jag ingenting vettigt att skriva idag så för allas bästa avrundar jag.

 

 

De små babiesarna är borta!

Fikonen.

Hur jag än tittade så fanns de inte att finna. Inte på altantrallen runt krukan. Inte i krukan. Undersökte hela plantan och funderade hur något som inte kunnat vara annat än små frukter kanske förvandlats till nya blad? Är detta över huvudtaget möjligt, gå från minibaby till blad??? (Haha)

Visade mannen som undrade om fåglar plockat frukten. Kanske? Verkade dock långsök då fikonen varit så outvecklade och små. 

Satte mig på huk och dammsög golvet med blicken, då hittade jag ett litet, litet fikon. Frågan är om det trillat av? Kanske under någon av de ihärdiga regnskurar som kom och gick för ett par dagar sedan?

Shit happens.

Lär aldrig få veta anledningen och kommer inte heller att få se frukten mogna och växa till sig. Synd. Är ändå glad att det lilla trädet producerade tre små babiesar och att vi hann njuta av åsynen av dessa.

Men hallå, kan du ge dig!

Min/vår pappa kunde säga: "sticker du mig så får du skylla dig själv" och så dödade han myggan. Ungefär det kommer denna blogg att handla om idag, bara så du vet.

Överlag anser jag mig vara en djurvän men det finns vissa som jag helst vill slippa, myggor hör till den gruppen liksom fästingar och bromsar. Eller vi kan säga så här så länge de inte stör mig så får de vara.

Igår hade jag några sköna timmar vid vår pool tillsammans med en vän. Vi pratade och badade, Så plötsligt kände jag hur något bet mig. Jag slog till med handflatan mot utsidan av mitt lår och konstaterade att det var en broms.

"Där fick du!", tänkte jag och trodde att den var död. Nix. Den kravlade sig upp på sina små fötter, tydligt groggy. Jag som var lite sur efter bettet hade ingen lust att se den lille rackaren överleva för att ta upp jakten och angripa mig på nytt. Tog därför mitt vattenglas och hällde vatten på bromsen så den gled ned i springan mellan två plankor. 

"Drunkna!", tänkte jag denna gång. Det ville inte bromsen, den spelade död någon minut och sen började den kravla sig uppåt. 

Men hallå! Kan du ge dig!?

Jag tog min sandal och måttade slag, när den tittade upp drämde jag till. Benen ryckte lite. Nu borde den väl vara död? Kunde inte slappna av, litade inte på bromsen vilken mest betedde sig som monstret i en dålig skräckfilm, det som inte går att döda.

Mycket riktigt, den spelade död (ännu en gång) och efter en stund tog den mod till sig att försöka krypa fram igen. Det skulle den inte gjort för sandalen var höjd och jag slog till. "Äter du på mig så får du skylla dig själv!", sa jag till den nu döda bromsen och kastade in den i buskarna.

 

En kopp - njutning

Igår efter lunch skulle jag njuta av en liten kopp espresso. Diskade undan och förberedde kaffemaskinen. Fastnade en sekund eller två framför fönstret som om jag visste att något mer behövdes. Var det kanske något som saknades? Skakade av mig känslan och tryckte på knappen.

DÅ insåg jag vad som fattades ...

En kopp för kaffet att rinna ner i. Oops! Snabbt som ögat, reflexerna var det inget fel på denna gång, slet jag åt mig ett litet glas och hann nästan innan de dyrbara dropparna började flöda. Eftersom maskinen var nydiskad så lösgjorde jag droppdelen och hällde över den tesked vätska som hunnit rinna ner.

Ingen skada skedd, lunchkaffet kunde njutas i solen på altanen.