Hur länge kommer jag att tillåtas "hålla på"?

Att plocka fallfrukt, typ våra saftiga och goda päron är inte helt enkelt, i alla fall inte om du ogillar getingar. Den söta doften drar till sig insekterna och de tackar aldrig nej till ett sött mål mat.

Redan på gräsmattan hänger de i klasar på varje päron och trots att jag stör deras njutning så låter de mig hållas, emellanåt undrar jag hur länge?

Jag förstör, i bästa fall kastas päronet i vår egen kompost och då kan getingarna fortsätta kalaset, i annat fall får de snällt hänga med till den back, vilken används som mellanstation. Tredje anhalt är att bli lastade i bilens bagageutrymme med filt som lock för att senare anlända till återvinningscentralen. Filt av och svärmar av getingar undrar var de hamnat?

När alla backar tömts i containern för fallfrukt (ska bli biogas) så väljer fortfarande getingarna sin mat, svärmar över den enorma plåtlådan, landar på toppen av fruktskatten och kalasar.

Frågan är hur länge jag tillåts lyfta päron med tjugo getingar, bära backar med femtio stycken irriterande insekter innan någon kommenderar "anfall!"?

Tur att undertecknad inte är rädd ... eller är det kanske dumt? Återstår att upptäcka.

"Åh neej...har du också twitter!"

 ... stönade Lejonkungen för några (typ många) år sedan och sen blev det snap chat. När kidsen började hänga på tik tok så uttryckte samme son en önskan, sa att vi inte hade mycket att hämta där och bad mig stå över. Jag brydde mig inte, behövde inte ha koll på alla sociala medier och lät honom få en free zoon.

Inlägget nedan skrevs 2015 men vissa punkter skulle kunna vara nutid.

Har roat mig med att läsa gamla tweets, bjussar på några:

• Tror det saknas något hos mig, husmodersgenen, den måste ha varit restnoterad när jag föddes.

• Nytvättat hår och bikramyogapass...hur tänkte jag nu?

• Hattarna har slutat hemsöka mig i drömmen, jag har bestämt mig, dags att göra en ätbar

• Jag skriver, katten redigerar...promenerar över tangentbordet
• Plockar fästingar från katterna - bättre begagnade - någon som vill ha?

• Efter en hotyoga klass känns det som att kliva upp ur badet...torr och fräsch...NOT!

• Ilandsproblem: öppnar garderoben och funderar på vad jag ska ta på mig? Blundar och greppar, blir extra spännande att se resultatet.

• Kastrullock som morgonrevälj, det är väl helt okey?

• Tänkte göra snöänglar men får nog ta på baddräkt

• Efter två veckors försummelse så klarar jag fortfarande av att starta och köra runt vår dammsugare

• På promenad med borrmaskinen...

• Tänk att ett litet förlåt är som bomull för själen

• Jag ligger på spikmattan, katten ligger på mig, med sin tass beskyddande över min hand

• Chockade maken idag genom att fråga om han ville hänga med till Claes Olsson? Han fick sätta sig ned på sängen och fråga om han hört rätt

• Fick inte jobbet och kanske var det bra? Känner mig så glaaad, får en fri Zlatanroll istället!

• Efter återupplivningsförsök på toalettdroppad mobil så är det bara att konstatera att den idag är död...

• Att stå i kö till toaletten hemma innebär att även vänta in våra fyrbenta familjemedlemmar

• Surfar nedför rulltrappan med överfull kundvagn och vurpar...det går bra nu!

• Kan denna dag titulera mig: nåldyna

• Inte att rekommendera: att riva sönder det nya, rätta kontraktet...

• Fick kalsong- och mössmannen att sätta på sig kläder! 1-0 till mig

• Löparskor framme, check. Grus i dojorn? Nej men kattfoder

• Har doppat fötterna i champagne och döpt en fisk till Birgit #ZoULFishSpa

• Saknar direktlinje till mamma i himlen

• Blev oväntat uppgraderad till advokat, utan några som helst förkunskaper? Känns ju tryggt för klienten

• Känns som någon släkt lampan och dragit ur elementet när vi landar på Arlanda #Barcelona

• Borde inte men kan inte låta bli att tänka: Vad har hon satt på sig, föreläsaren? Stylist önskas så att vi kan höra vad hon säger

• Möter dumpad bh på trottoaren, ser kallt och ensamt ut 

• Veckans drama: kär vän sväljer kattens p-piller #detgårbranu #ingakattungar

• Blind höna byter plats på linserna och Voilá, hon ser igen! 

Får räcka för idag. Ha det bra där ute!

 

För första gången på typ trettio år har jag fått en egen arbetsplats hemma! Förstå mig rätt, det är inte så att undertecknad saknat sittplats snarare skrivbord.

Innan kidsen hade jag och mannen två ordentligt stora skrivbord i huset på landet med massor av plats, så mycket att det gick att behålla ett ritbord uppfällt på mitt och ändå kunna göra annat. Efter barnen fötts möblerade vi om, de fick egna rum och mitt skrivbord arkiverades (inte mannens, hans flyttades till ett mindre rum som blev kontor).

Kommer precis på att jag ljuger lite, i vårt stora hus på landet ordnades ett skrivbord åt mig, under trappan i hallen som jag använde. I husets hjärta var det sällan tyst, egentligen enbart vid de tillfällen då jag hade lediga dagar och resten av familjen hängde i skolan eller på jobb. Då skrev jag barnboksmanus.

Nu har samma skrivbord (ett arv på mammas sida som min morfar snickrat och som jag fick när undertecknad flyttade hemifrån). Under flera år användes det av Astronauten, då det stod i hans rum (i lägenheten) och efter flytten till huset har samma skrivbord bott i vårt sovrum, belamrat med mannens prylar.

I helgen beslöt vi att tänka om, låta mig flytta ner från övervåningen där matbordet fått tjänstgöra som skrivbord. Mannen behövde bara plocka bort allt sitt, rensa lådor och lämna över. 

Jag är nöjd, alla prylar i samma rum och även om jag städar efter mig så behöver jag egentligen inte (gör det av gammal vana). Vårt enda aber är den stora kalender som hittills legat synlig i köket, där mina arbetstimmar står, vi har liksom inte vant oss vid att planeringen fått en ny plats men det kommer väl så småningom.

Det är aldrig för sent

Jag har en granne, en vän, 70plussare som har haft ett par tuffa år. Först i karantän under pandemin och sen en konstaterad hjärntumör. Efter operation så läker kroppen men det tar tid, de tydliga tecknen på hjärntrötthet är ingenting som botas med en penicillinkur eller två.

Trots pensionsålder så arbetar grannen samtidigt som han renoverar huset både in och utvändigt, lite i taget då vila är nödvändigt för att hålla någon form av balans.

Härom dagen möttes vi när jag kom körande med vår skottkärra. Han var hemma tidigt från arbetet och jag noterade det. Då fick jag veta att det fanns en anledning, nytt skulle provas på.

Karln såg fram emot att påbörja den jazzdanskurs han anmält sig till!

Alltså WOW! Vilken man och förebild. Jag som är "gammal" dansare blev nästan avis ... även om jag mest blev imponerad och lycklig för hans skull. Dans helar, det skapar positiv energi och gör i alla fall mig på bra humör. Tänker att detta nog ÄR vad grannen behöver eftersom han själv vill.

Det är aldrig för sent att påbörja ett nytt kapitel, oavsett vad, så länge vi gör det på våra egna villkor. Heja B och heja alla ni andra som lever er dröm, det är grymt inspirerande.

Fyra år av fångenskap och inte ser det ljust ut runt hörnet heller...

För åtta år sedan bodde vi i lägenhet mitt inne i city och levde stadsliv, inte helt okey tyckte våra dåvarande katter Tiger och Ravelli.    

Fyra år av fångenskap och inte ser det ljust ut runt hörnet heller...
Det är Tiger, vår randige hankatt som muttrar. Från att ha varit herre på täppan och haft stora revir på landet så ser han vårt hem mitt inne i city som rena fängelset, i alla fall vissa dagar. Värst är våren då blåmesarna bygger bo i ventilen mellan köksfönstret och balkongen. Varje rörelse och aktivitet i deras lilla krypin registreras, så nära men ändå så långt borta. Sommaren kommer sen och då retas alla de fåglar som spatserar på fönsterbrädorna eller balanserar på balkongräcket.

Tigers gästinlägg:
Det är onaturligt för en katt att se maten promenera förbi! Matte säger se men inte röra och jag Tiger kämpar mot mina instinkter så länge mattes hand ligger varnande över min rygg. Inte blir det bättre av att morsan Ravelli får extra förmåner. Jag märker att när husse och matte tror att jag varken ser eller hör så släpper de ut mamma på balkongen, ensam! Hur kan de? Visserligen har jag vid ett flertal tillfällen hoppat upp på fönsterbrädan och spankulerat förbi både köksfönstren och lillhusses fönster för att komma upp på taket men jag Tiger har ju alltid kommit hem igen. Visst vi bor på tredje våningen men en katt har nio liv. Ett litet äventyr i vardagen borde alla få njuta av! 

Matte har haft flera långa förmaningstal och ibland har jag lovat att jag ska hålla mig på balkongmattan men sen flyger en fågel förbi eller det blir allmänt tråkigt och då slår impulsernas autopilot på. Jag är född fri, varför kan jag inte få komma och gå som förr genom en kattlucka?

Jag, Tiger ser i mattes ögon att hon förstår och känner sig ambivalent, hon gillar också äventyr och skulle själv aldrig godtagit ett liv inom fyra väggar. Husse är värre, han vet vad han tycker och viker sällan ned sig, dessutom får han matte med sig genom sin argumentation. Han säger att katter inte ska vara på tak. Undrar om han testat själv? Känt vinden genom pälsen då han ostört och obemärkt kunnat studera staden uppifrån. Upplevt den totala frihetskänslan?

Synd att matte lyssnar mer på husse än på mig. Jag skulle kunna charma matte, övertyga henne att hon gjorde det enda rätta men nu är dörren stängd.

Jag gjorde bort mig en gång för mycket. Jag hade lovat, fick gå ut med henne som förkläde men då stack jag när hon för en sekund vände bort blicken. Matte litar inte på mig just nu, framför allt inte efter att hon gav mig ytterligare en chans, en sista vilken jag sumpade totalt då jag flög förbi henne i ett stort språng, ut på fönsterbrädan... Matte blev sur.
Men... jag kommer ju alltid tillbaka, de borde vara glada!

Jag fick koppel på mig efter den gången och anade ugglor i mossen. Matte öppnade balkongdörren och följde med mig ut men då ville jag inte vara där. Kände mig som en fånge med fotboja och smet in igen med svansen mellan benen. Ingen fågel ska få skratta åt mig! Nu är jag portad.

Fattar inte hur morsan gör som är nöjd på balkonggolvets matta? Är hon en riktig katt? 

Härom dagen var mamma Ravelli inte nöjd. Hon satt i fönstret och på andra sidan satt en stor fet duva. Om hon kunnat så hade den fågeln bara varit ett lager dun men glasrutan var i vägen och hon muttrade som sjutton. Jag satte mig bredvid henne för att tänka ut en plan men insåg att läget var kört och valde därför att istället krypa in i sänglådans mörker och vila en stund. Morsan bad husse att öppna fönstret, det gjorde han INTE istället hämtade han kameran och förnedrade henne. "Stackare" sa husse "så nära men ändå så långt borta".

"Nä, just det" tänkte jag, "just därför" ... och sen tänkte jag inte alls

För flera år sedan då jag fyllde jämt och ordnade party, ville undertecknad bjuda alla gäster på något oväntat. En gång tidigare hade jag sjungit (med sönerna som kör i refrängen) men det var då, dags för nytt.

Det var fullt upp med dekor, tilltugg och festplanering men kände ändå att en överraskning vore grädde på moset. Vad skulle jag göra?

Genom hela min uppväxt dansade jag balett (och all annan dans vi kom över att testa). Som sextonåringar köpte vi steppjärn, monterade fast dessa på lämpliga skor och lekte fram både kombinationer och dans. Vi gick på känsla och kollade in gamla dansfilmer. Det var då, för typ hundra år sen.

Detta år letade jag fram mina steppskor och beslöt att sätta ihop en kort välkomstdans. Musikvalet var lätt, det blev Welcome ur Cabaret, ca 55 sekunder, lagom långt så alla skulle orkar fokusera.
Jag slängde ihop några stegkombinationer i huvudet men kom sen inte längre. Familjen visste om min plan. "Du behöver inte" sa Lejonkungen "ingen förväntar sig" Nä, just det tänkte jag, just därför.

Mannen som är mer praktisk frågade var jag tänkte träna? "I trapphuset" svarade jag "eller kanske på vinden?" Mannen nickade "Inte inne i vår lägenhet bara, parkettgolvet kan ta stryk"
"Nej, nej" svarade jag.

Som du kanske förstått när det gäller mig så går jag på impuls och känsla, speciellt när jag är kreativ och skapar. Dagen innan festen hade jag fortfarande inte tränat in någon dans och tänkte att det är NU eller aldrig. Jag satte på IPaden i hallen och började öva i strumpor. Fick ihop en kortare kombination, väldigt enkelt och basic men i alla fall. Så hämtade jag steppskorna. Testade utanför lägenhetsdörren på marmorgolvet, hela trapphuset ekade av steppjärnen, vilket innebar att jag knappt hörde musiken. Jag gick in till oss igen.

Kvällen efter festen, mitt i middagen tillsammans med mina syrror och deras män blinkade mannen åt mig att följa med. "Har du sett det här?" sa han och pekade på hallgolvet. "Vet du var alla dessa rispor kommer ifrån?" Jag tittade ner och såg märkena från steppjärnen. "Oj...det är jag..."
"Vad då?" undrade maken. 

"Mina steppskor...jag dansade lite..."

Vi kan sammanfatta det hela med att min älskling blev grymt besviken på mig (över att jag dansat på vårt parkettgolv när jag lovat att inte göra det) och jag hade absolut ingenting att säga till mitt försvar. Helt ärligt hade han kunnat byta bort mig billigt. Jag skämdes och lovade att försöka återställa golvet så gott jag kunde.

Shit happens när jag skjuter från höften, inte alltid men ibland. Jag knäskurade parkettgolvet flera gånger, gnuggade och putsade. Resultatet blev bättre men inte 100%.

Någon vecka senare lekte jag och tonårssonen lite, hade nämligen lovat att visa min steppdans för en kompis som missade partyt. På med kläder och skor och sen action men inte i lägenheten. Lejonkungen fick agera filmproducent. Vi gick till råvinden men på ett murat tegelstens golv är det inte lätt att steppa.
Ingen repetition, endast en tagning och så klart. Fem minuter senare kunde jag skicka min lilla film till en av mina vänner.

Så alla ni kloka människor som tänker till innan och till er som "glömmer bort", att steppa inomhus på parkettgolv är mindre bra.

Känslan av att vara på rätt plats

Efter att ha tagit långledigt över sommaren och pausat all undervisning när det gäller yogaklasser så var det i torsdags dags igen. Uppstart. Kände mig ringrostig och tyvärr ganska omotiverad. Faktiskt en av de första terminer som jag inte sett fram emot att återvända till mattan.

Klok som jag emellanåt kan vara hade extratid lagts ner på varje del i den dubbla klassen: yin/nidra, liksom för att hålla mig på banan, planerad och förberedd ut i fingerspetsarna. Ville inte att bristen på motivation skulle överföras till yogisarna.

Allt gick bra, hann inte ens in i salen förrän jag fick ett varmt välkomnade. De välbekanta ansiktena i rummet gav mig känslan av att vara på rätt plats. Rummet fylldes och motivationen att få guida och leda gruppen smög sig tillbaka in i mig. Klassen blev precis allt jag önskat.

Tack till er som kom och tack till mig som förstod vidden av noggrann förberedelse.