Fyra år av fångenskap och inte ser det ljust ut runt hörnet heller...

För åtta år sedan bodde vi i lägenhet mitt inne i city och levde stadsliv, inte helt okey tyckte våra dåvarande katter Tiger och Ravelli.    

Fyra år av fångenskap och inte ser det ljust ut runt hörnet heller...
Det är Tiger, vår randige hankatt som muttrar. Från att ha varit herre på täppan och haft stora revir på landet så ser han vårt hem mitt inne i city som rena fängelset, i alla fall vissa dagar. Värst är våren då blåmesarna bygger bo i ventilen mellan köksfönstret och balkongen. Varje rörelse och aktivitet i deras lilla krypin registreras, så nära men ändå så långt borta. Sommaren kommer sen och då retas alla de fåglar som spatserar på fönsterbrädorna eller balanserar på balkongräcket.

Tigers gästinlägg:
Det är onaturligt för en katt att se maten promenera förbi! Matte säger se men inte röra och jag Tiger kämpar mot mina instinkter så länge mattes hand ligger varnande över min rygg. Inte blir det bättre av att morsan Ravelli får extra förmåner. Jag märker att när husse och matte tror att jag varken ser eller hör så släpper de ut mamma på balkongen, ensam! Hur kan de? Visserligen har jag vid ett flertal tillfällen hoppat upp på fönsterbrädan och spankulerat förbi både köksfönstren och lillhusses fönster för att komma upp på taket men jag Tiger har ju alltid kommit hem igen. Visst vi bor på tredje våningen men en katt har nio liv. Ett litet äventyr i vardagen borde alla få njuta av! 

Matte har haft flera långa förmaningstal och ibland har jag lovat att jag ska hålla mig på balkongmattan men sen flyger en fågel förbi eller det blir allmänt tråkigt och då slår impulsernas autopilot på. Jag är född fri, varför kan jag inte få komma och gå som förr genom en kattlucka?

Jag, Tiger ser i mattes ögon att hon förstår och känner sig ambivalent, hon gillar också äventyr och skulle själv aldrig godtagit ett liv inom fyra väggar. Husse är värre, han vet vad han tycker och viker sällan ned sig, dessutom får han matte med sig genom sin argumentation. Han säger att katter inte ska vara på tak. Undrar om han testat själv? Känt vinden genom pälsen då han ostört och obemärkt kunnat studera staden uppifrån. Upplevt den totala frihetskänslan?

Synd att matte lyssnar mer på husse än på mig. Jag skulle kunna charma matte, övertyga henne att hon gjorde det enda rätta men nu är dörren stängd.

Jag gjorde bort mig en gång för mycket. Jag hade lovat, fick gå ut med henne som förkläde men då stack jag när hon för en sekund vände bort blicken. Matte litar inte på mig just nu, framför allt inte efter att hon gav mig ytterligare en chans, en sista vilken jag sumpade totalt då jag flög förbi henne i ett stort språng, ut på fönsterbrädan... Matte blev sur.
Men... jag kommer ju alltid tillbaka, de borde vara glada!

Jag fick koppel på mig efter den gången och anade ugglor i mossen. Matte öppnade balkongdörren och följde med mig ut men då ville jag inte vara där. Kände mig som en fånge med fotboja och smet in igen med svansen mellan benen. Ingen fågel ska få skratta åt mig! Nu är jag portad.

Fattar inte hur morsan gör som är nöjd på balkonggolvets matta? Är hon en riktig katt? 

Härom dagen var mamma Ravelli inte nöjd. Hon satt i fönstret och på andra sidan satt en stor fet duva. Om hon kunnat så hade den fågeln bara varit ett lager dun men glasrutan var i vägen och hon muttrade som sjutton. Jag satte mig bredvid henne för att tänka ut en plan men insåg att läget var kört och valde därför att istället krypa in i sänglådans mörker och vila en stund. Morsan bad husse att öppna fönstret, det gjorde han INTE istället hämtade han kameran och förnedrade henne. "Stackare" sa husse "så nära men ändå så långt borta".