Jag har en granne, en vän, 70plussare som har haft ett par tuffa år. Först i karantän under pandemin och sen en konstaterad hjärntumör. Efter operation så läker kroppen men det tar tid, de tydliga tecknen på hjärntrötthet är ingenting som botas med en penicillinkur eller två.
Trots pensionsålder så arbetar grannen samtidigt som han renoverar huset både in och utvändigt, lite i taget då vila är nödvändigt för att hålla någon form av balans.
Härom dagen möttes vi när jag kom körande med vår skottkärra. Han var hemma tidigt från arbetet och jag noterade det. Då fick jag veta att det fanns en anledning, nytt skulle provas på.
Karln såg fram emot att påbörja den jazzdanskurs han anmält sig till!
Alltså WOW! Vilken man och förebild. Jag som är "gammal" dansare blev nästan avis ... även om jag mest blev imponerad och lycklig för hans skull. Dans helar, det skapar positiv energi och gör i alla fall mig på bra humör. Tänker att detta nog ÄR vad grannen behöver eftersom han själv vill.
Det är aldrig för sent att påbörja ett nytt kapitel, oavsett vad, så länge vi gör det på våra egna villkor. Heja B och heja alla ni andra som lever er dröm, det är grymt inspirerande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar