Smart att steppa på eget parkettgolv, NOT!

När jag fyllde år sist och ordnade party så ville jag bjuda mina gäster på något oväntat. En gång tidigare har jag sjungit (med sönerna som kör i refrängen) men det var då, dags för nytt.
Jag hade fullt upp med dekor, tilltugg och festplanering men kände ändå att en överraskning vore grädde på moset. Vad skulle jag göra?

Genom hela min uppväxt dansade jag balett (och all annan dans vi kom över att testa).
När jag var sexton köpte vi steppjärn, monterade fast dessa på lämpliga skor och lekte fram både kombinationer och dans. Vi gick på känsla och kollade in gamla dansfilmer. Det var då, för typ hundra år sen.

I år letade jag fram mina steppskor och beslöt att sätta ihop en kort välkomstdans. Musikvalet var lätt, det blev Wellcome ur Cabaret, ca 55 sekunder, lagom långt så alla skulle orkar fokusera.
Jag slängde ihop några stegkombinationer i huvudet men kom sen inte längre. Familjen visste om min plan. "Du behöver inte" sa tonårssonen "ingen förväntar sig" Nä, just det tänkte jag, just därför.

Mannen som är mer praktisk frågade var jag tänkte träna? "I trapphuset" svarade jag "eller kanske på vinden?" Mannen nickade "Inte inne i vår lägenhet bara, parkettgolvet kan ta stryk"
"Nej, nej" svarade jag.

Som du kanske förstått när det gäller mig så går jag på impuls och känsla, speciellt när jag är kreativ och skapar. Dagen innan festen hade jag fortfarande inte tränat in någon dans och tänkte att det är nu eller aldrig. Jag satte på IPaden i hallen och började öva i strumpor. Fick ihop en kortare kombination, väldigt enkelt och basic men i alla fall. Så hämtade jag steppskorna. Jag testade i trapphuset på marmorgolvet, hela trapphuset ekade av steppjärnen, dessutom hörde jag musiken dåligt. Jag gick in till oss igen.

Kvällen efter festen, mitt i middagen tillsammans med mina syrror och deras män blinkade mannen åt mig att följa med. "Har du sett det här?" sa han och pekade på hallgolvet. "Vet du var alla dessa rispor kommer ifrån?" Jag tittade ner och såg märkena från steppjärnen. "Oj...det är jag..."
"Vaddå?" undrade maken. "Mina steppskor...jag dansade lite..."

Vi kan sammanfatta det hela med att min älskling blev grymt besviken på mig över att jag dansat på vårt parkettgolv när jag lovat att inte göra det och jag hade inget att säga till mitt försvar. Jag skämdes och lovade att försöka återställa golvet så gott jag kunde.

Shit happens när jag skjuter från höften, inte alltid men ibland. Jag knäskurade parkettgolvet flera gånger, gnuggade och putsade. Resultatet blev bättre men inte 100%.

Så för någon vecka sen lekte jag och tonårssonen lite. Jag hade lovat att visa min steppdans för en kompis som missade partyt. På med kläder och skor och sen action men inte i lägenheten. Sonen fick agera filmproducent. Vi gick till råvinden men på ett murat tegelstens golv är det inte lätt att steppa.
Ingen repetition, endast en tagning och så klart. Fem minuter senare kunde jag skicka min lilla film till en av mina vänner.

Jag bjussar på den här också:

Så alla ni kloka människor som tänker till innan, att steppa inomhus på parkettgolv är mindre bra.

Den ofrivillige yogaklottraren

Ibland står jag inte så högt i kurs hemma. Min man suckar och säger att leva med mig är som att ha ett litet barn, faktum är att emellanåt så förstår jag honom. Även om jag just i denna situation hade mer otur än tur.

Vi har haft gröna streck på klädkammardörren i hallen. Jag märkte dessa för någon vecka sen och undrade vad sonen hade gjort? Ett slags svagt klotter i form av något som såg ut som kritstreck, högt och lägre på dörren. Han måste omedvetet kommit åt dörren med en penna eller?

Måste ta ett snack med sonen tänkte jag och tittade av någon anledning ner på mina fötter. Mörkgröna tånaglar hälsade glatt på mig och nu började jag ana att sonen var oskyldig.
Det var enkelt att lägga ihop nagellacket med dörren och inse att boven i dramat, den ofrivillige klottraren var jag!

Men hur undrar du kanske?
Säger bara Power intensive, min yogautmaning. Jag tränar handstående, bryggor, plankor och hundar även mot vägg, ja eller fram till nu mot vitmålad klädkammardörr.

Denna lördags förmiddag upptäckte mannen strecken. Jag sa som det var, att det nog är mina tånaglar som klottrat lite. Han stönade "Du är ju som ett barn...tänker du inte?"
Mannen började skura, putsa och gnida med alla sorters snällare medel, inget hjälpte. Jag hämtade nagelborttagningsvätska och han skakade på huvudet och menade att även dörrfärgen skulle försvinna.

Det blev en promenad till färgbutiken där jag sa som det var och tjejen som expedierade mig plockade fram en slags mirakelsvamp. "Blöt med lite vatten och gnugga" sa hon. Mannen såg yttest skeptiskt ut men lät mig köpa svamparna. Nu har jag fått bort klottret men tyvärr även lite av den blanka ytan. Stämningen är något bättre hemma men jag får INTE göra handstående mot klädkammardörren längre...

Vilken är din superkraft?

Igår fick jag veta att min systerson är inlagt på S:t Görans sjukhus i Stockholm sen några dagar tillbaka. Så sent som förra fredagen träffade jag honom på vår bokrelease på Östra Station.
Då undrade en kollega om vi var syskon! Stackars A... jämföras med den moster som just nu är exakt dubbelt så gammal.

Hur som helst så har mitt kära fadderbarn en extraordinär superkraft, den heter smärttålighet.

Förra lördagen fick han ont i magen och på nätterna hög feber. Inga värktabletter togs. A ruskade lite på sig och tänkte "det går över" men icke.
Kanske var han förstoppad? Matt och lite hängig gick han till jobbet i måndags men konstaterade att något var fel.

Mamman/min syster hade daglig kontakt med sonen. A beklagade sig aldrig och kanske var det mamman (är sjuksköterska) som fick honom att uppsöka sjukhus?

Min käre systerson promenerar in till S:t Görans och där konstaterar de att han har brusten blindtarm!
Röntgenläkaren skakade på huvudet. Han har aldrig träffat någon som själv kommit gående i finskor från akuten, någon som kan hålla sig upprätt. "Du borde vara med i en studie över smärttålighet" sa läkaren.

Självklart blev A inlagd. Operation var tyvärr omöjlig då buken fyllts med var. Just nu får han antibiotika intravenöst, direkt i blodet. "Jag är på rätt ställe men det är inte mycket action" svarar han då jag frågar.

Min äldre son som bott ihop och hängt mycket med sin kusin konstaterade kort
"Fy f-n...han har sjukt hög smärttröskel, jag vet. Han måste krya!"

Så superkrafter i all ära men de kan ha baksidor, att vara för tålig kan vara direkt livsfarligt.

Ta hand om dig/er!

Fashion week med önskan om mångfald och nytänk

Fåfäng och lat är ord som skulle kunna beskriva mig... eller inte!?

Jag har egentligen aldrig tänkt på mig själv så men när det gäller mitt utseende så är jag precis det. Jag är född med ett hår som lever sitt eget liv och gör som det vill, ostyriga, vilda lockar som vägrar låta sig styras. Humörshår, passar min person. Jag slipper fundera. Vi accepterar varandra, håret och jag.

Det finns smink och skönhetsprodukter. Jag konsumerar ytterst lite. Vet att jag borde använda hudkräm och lotion för att motverka rynkor men det är inte lätt att lära gamla hundar att sitta. Jag jobbar på det.

När det gäller smink så har jag hittat ett perfekt substitut, jag gör fransförlängning och vips så slipper jag sminka mig! Framför allt slipper jag tvätta bort kladdet innan jag ska sova. Kostar en slant varje månad men med tanke på hur enkelt mitt liv blir så unnar jag mig den lyxen, det passar en lat och fåfäng person som jag :) Håret och tänderna borstas och sen är jag klar! 

Dags för Fashion week i min stad för några av Citys gallerior och boutiquer. Spännande, jag hoppas på stor kreativitet, nytänk och mångfald men känner mig tveksam till verkligheten.

Hittade ett helt underbart klipp på Facebook som jag vill dela med er med tanke på mina förhoppningar.

https://www.facebook.com/NowThisNews/videos/909732239116901/

Vad är väl en bal på slottet...
Dröm dig bort i ett par balklänningar från Rådhuset. Kreationer som tidigare visats i en av deras entréer.

Vår/sommar:

Vinter:

Vet tyvärr inte vem som är formgivare/designer åt dessa skapelser men de har inspirerat och glatt många besökare i vårt fashionabla Rådhus.

Säger bara: kryp ut ur boxen, testa gränser och våga sticka ut. Allt är möjligt och livet blir så mycket roligare. Sätt färg på tillvaron, din färg!

Happy Friday!

Drömjobbet, var är du???

Fast egentligen har jag all tid i världen för det jag älskar, att skriva och designa hattar.
Synd bara att det inte ger någon direkt inkomst, i alla fall inte i dagsläget.
Så jag behöver tjäna pengar för att slippa leva på min man.

Vi skulle kunna säga att jag är arbetslös fast i mitt huvud är det oerhört missvisande. Jag har hur mycket som helst att göra, så många idéer att jag varje dag blir tvungen att prioritera och  välja bort.

På ett sätt lever jag i min dröm. Jag hinner med träning, yoga, vila, design, formgivning och att skriva. Nya dörrar har öppnat sig denna höst men...

Inkomst?! Måste jag ha det? Ja tyvärr, livet blir lättare då.
Dessutom tycker Arbetsförmedlingen att jag ska söka alla jobb jag kan och det gör jag.
Problemet som jag nämnt tidigare är att jag, trots all min erfarenhet, har fyllt femtio och då är rekryterare inte lika intresserade. Jag vet att jag vinner i intervjusituation men då måste jag komma så långt. De flesta rekryterare söker män och kvinnor upp till 40 år.

Se mitt blogginlägg:  
Över 40 år och redo för soptippen?    miassidor.blogspot.se   Skrevs 4/9 2015

Så här är jag!
Kolla in min profil och du undrar.

En fundering är ifall jag måste tacka ja till vilket pris som helst om jag får ett jobb som jag erbjuds?
Min magkänsla säger NEJ, jag är värd bättre men systemet tänker annorlunda.
Jag vet att drömjobbet finns runt hörnet har bara inte hittat rätt dörr att gå in igenom ännu.
Behöver ta ett snack med min jobbcoach och tänka ut en plan.

Har precis tittat och lyssnat på Annelie Pompe som jag är grymt imponerad av. Hon klättrar uppför världens högsta berg och har rekord i djuphavsfridyk. En äventyrare som älskar utmaningar.
Hon hävdar att det mesta handlar om andning, närvaro och respekt.
Annelie varvar sina utmaningar med fotografjobb, föreläsningar och bokskrivande. En ny förebild för mig. Hon lever i sin dröm bara för att det är roligt.
Om du vill kolla in hennes blogg:  annelieadventures.com

Ha en underbar dag!

Åh neej...har du också twitter! stönade sonen för några år sedan.

Har roat mig med att läsa gamla tweets, bjussar på några:

• Tror det saknas något hos mig, husmodersgenen, den måste ha varit restnoterad när jag föddes.

• Nytvättat hår och bikramyogapass...hur tänkte jag nu?

• Hattarna har slutat hemsöka mig i drömmen, jag har bestämt mig, dags att göra en ätbar

• Jag skriver, katten redigerar...promenerar över tangentbordet

• Efter en bikramklass känns det som att kliva upp ur badet...torr och fräsch...NOT!

• Ilandsproblem: öppnar garderoben och funderar på vad jag ska ta på mig? Blundar och greppar, blir extra spännande att se resultatet.

• Kastrullock som morgonrevälj, det är väl helt okey?

• Tänkte göra snöänglar men får nog ta på baddräkt

• Efter två veckors försummelse så klarar jag fortfarande av att starta och köra runt vår dammsugare

• På promenad med borrmaskinen...

• Tänk att ett litet förlåt är som bomull för själen

• Jag ligger på spikmattan, katten ligger på mig, med sin tass beskyddande över min hand

• Chockade maken idag genom att fråga om han ville hänga med till Claes Olsson? Han fick sätta sig ned på sängen och fråga om han hört rätt

• Fick inte jobbet och kanske var det bra? Känner mig så glaaad, får en fri Zlatanroll istället!

• Efter återupplivningsförsök på toalettdroppad mobil så är det bara att konstatera att den idag är död...

• Att stå i kö till toaletten hemma innebär att även vänta in våra fyrbenta familjemedlemmar

• Surfar nedför rulltrappan med överfull kundvagn och vurpar...det går bra nu!

• Kan denna dag titulera mig: nåldyna

• Inte att rekommendera: att riva sönder det nya, rätta kontraktet...

• Fick kalsong- och mössmannen att sätta på sig kläder! 1-0 till mig

• Löparskor framme, check. Grus i dojorn? Nej men kattfoder

• Har doppat fötterna i champagne och döpt en fisk till Birgit #ZoULFishSpa

• Saknar direktlinje till mamma i himlen

• Blev oväntat uppgraderad till advokat, utan några som helst förkunskaper? Känns ju tryggt för klienten

• Känns som någon släkt lampan och dragit ur elementet när vi landar på Arlanda #Barcelona

• Borde inte men kan inte låta bli att tänka: Vad har hon satt på sig, föreläsaren? Stylist önskas så att vi kan höra vad hon säger

• Möter dumpad bh på trottoaren, ser kallt och ensamt ut nu i juletider

• Julens drama: kär vän sväljer kattens p-piller #detgårbranu #ingakattungar

• Blind höna byter plats på linserna och Voilá, hon ser igen! 

Får räcka för idag. Ha det bra där ute!

Fotograf: Mark Harris, Frozentime.se

Min fru ser på TV

Min man har mer än en sida på Instagram, en av dem heter Min fru ser på TV
- Varför heter den så?
- En liten plojgrej bara.
- Men den är ju missvisande, det är ju det hon inte gör.
- Nä precis...

Alla roar vi oss på olika sätt, min man fotar mig så fort jag somnar framför TVn och lägger upp på Instagram med någon kvick kommentar. Som ni märker gillar min man också att leka,
Eftersom jag uppskattar kreativitet så skrattar jag mest (åt alla ofördelaktiga bilder på mig som hamnar i cyberrymden) och låter maken roa sig. TVn är för mig ett sömnpiller, framför allt på fredagskvällar, det spelar ingen roll hur gärna jag än vill se det vi planerat. Och inte blir det bättre om jag druckit ett glas vin till maten.

Min kropp är inställd på vila när jag hamnar framför TVn utan något i händerna. Dessutom brukar jag krypa upp och gosa in mig hos maken, luta huvudet mot hans axel och slappna av.
Ni förstår själva resultatet...
Jag behöver inga sömntabletter, sätt bara på TV-apparaten!

Minns min egen pappa som var likadan. Vi brukade skoja om att pappa satte på TVn som svepskäl för att ta sig en tupplur.
- Hur var filmen pappa?
- Bra.
- Du sov.
- Nä, vilade ögonen en stund bara...

Så är det med mig också. Jag somnar till, ibland enbart en microsekund ibland betydligt längre.
Sömnen kommer utan förvarning eller kanske inte alltid men oftast. Mannen brukar fråga om jag fixar att se eller om jag är trött? Det är lugnt svarar jag, är inte trött alls.
Så börjar vi kolla och vips har jag slumrat till.
Kan vara ganska störande även för mig då jag sett fram emot mysstunden.

Finns dock tips:

• äta glass 
• låta bli att ta en kudde och luta sig tillbaka
• sysselsätta händerna med något typ en ny hatt (men då hamnar fokus delvis någon annanstans och det gillar inte jag. Fungerar under matcher och den typ av program där hörseln kan kompensera synen) 

Avslutar med ett litet  smile a´la Caitlin Moran (brittisk författare), 

bara för att jag kan! 

Fick precis grepp om den lilla platta mage jag har så här kommer det smilet.

Puss på er och ha en bra dag!