180 sekunder om dagen

Och hur går det min utmaning då? Den där som startade för över tre veckor sedan, min egen hemmasnickrade variant av att stå i planka en gång om dagen.

Vecka 1: 60 sekunder/1 minut
Vecka 2: 2 minuter
Vecka 3: 3 minuter
Vecka 4: 4 minuter förutom dag 7: 5 minuter

Jag har hunnit mer än halvvägs och håller plankan i tre minuter denna vecka. Tyvärr missade jag tisdagens utmaning då jag åkte hemifrån tidigt för att hålla min morgonklass.

Vilodag? Nej vad sjutton! Jag utmanade mig själv att stå 2x3 minuter igår istället som "straff", för det jag lovar försöker jag hålla även om ingen annan är inblandad.

Förra veckan tänkte jag att denna skulle bli tuff, kanske för jobbig men utmaningen är okey. Jag klarar den mycket bättre än vad jag trott och min egen variant fungerar över förväntan ... för mig. Tuffast är så klart att gå från söndag till måndag då en hel minut ska plussas på.

Ser inte direkt fram emot nästa vecka 😳🙈 Fyra minuter, sex dagar i rad och sen toppa finalen med 5 minuter 🤔

Borde gå, jag har ju klarat det hittills men ...

Drar upp rullgardinen och märker att solen bryter igenom det tjocka molntäcket

Innan hela soppan och bergochdalbanan som livet.nu serverat oss så har jag vid något tillfälle funderat på hur jag skulle klara av ifall någon i min innersta krets/familj blev allvarligt sjuk?

Min tanke har då varit att det skulle bli oerhört svårt för MIG på grund av att jag egentligen inte har den omvårdande och behandlande personlighet som kanske krävs?

Jag letar ständigt efter det friska och gillar inte när fokus hamnar på det som inte fungerar, det som kan anses vara sjukt.

Det här att leta lösningar, kliva utanför boxen när det behövs och se ljuset i mörkret är mer min grej.
Medan det som kan upplevas som ett deppigt och kvalmigt svart hål inte är något jag frivilligt har lust att ge mig in i.

Därför beundrar jag de som orkar leva (eller arbeta) med svårt sjuka människor för att osjälviskt sprida kärleksfull energi och lägga all sin tid på att stötta och hjälpa.

Så hamnade vi där vi hamnade och jag märker att livet får mig att klara det jag trodde var för svårt för mig ... eller jag har ju inte vetat. Märker att mina styrkor gör mig starkare i krissituationer och att jag faktiskt är en riktig klippa!

När vi måste så klarar vi att bestiga berg, du som jag. Allt är möjligt!

Hemma hos oss är det harmoniskt och lugnt. De 20 timmar som mannen var stum helade något i honom. Tyngden är borta, kramperna och skakningarna!?! Kanske var detta vändningen? Kanske nådde vi botten så vi kan påbörja klättringen upp i ljuset?

Allt känns bra just nu, inte friskskrivet men oändligt mycket härligare.

En ofrivillig mutist

Söndagskvällens trauma är över. När mannen vaknade så kunde han säga NEJ och AA, vilket fick mig att ropa Yes! och göra segertecken. Två viktiga ord att kunna, bland de första som ett litet barn lär sig och ett steg framåt för den ofrivilliga mutisten.

Detta innebar inte att jag fick vila eftersom orden är svåra att föra samtal med. Öppna frågor är liksom inte möjliga på telefon.

Jag fick ringa läkare för uppdatering, familj och vänner. Bokade av min planerade lunch och stannade hemma halva dagen. I vårt hus rådde lugn, inga kramper och ingen demon som svävade över hustaket. Hemmet blev precis så som vi vill ha det, rofyllt.

Så blev det dags att arbeta och min magkänsla sa att det var okey. Mannen skulle vila lite efter maten och jag åkte iväg. Någon timme in på min arbetsdags ringde min telefon. (Jag hade fått ok att ha den nära)

- Hej!
- Hej.
- Jag kan prata nu.

Åh, vilken lycka! He is back!!! Kan göra sin egen röst hörd och slipper skriva lappar. Underbart 🙏

När vi pratade senare så berättade mannen att lugnet som lagt sig klev in med tystnaden. Han blev aldrig rädd, visste att pratet skulle komma tillbaka. Istället fick hjärnan fokusera på något annat, den fick vila.

Målet nu är att bibehålla lugnet, att göra det bekvämt för det så det vill dröja kvar och ge andrum för återhämtning.

I nöd ...

Kamper som avlöst varandra
Promenad i skogen
Yinyogaklass hemma tillsammans
Tttat pågamla foton
Pratat, handlat, fikat, lagat mat
Ny kraftig kramp ... inget tal???
Varför?
Ringer 112
Ambulans
Akuten
Fortfarande inget prat, ord som uteblir
Mun som försöker men fortfarande tyst
Väntar ... i timmar
Ingen läkare
Ingen sköterska
Kan stress slå ut talförmågan?
Tydligen
Trötta men utan sömn
Pinnstol i väntrum
Ligger en stund brevid på den trånga, trånga bristen
Håller om
Gråter
Midnatt och äntligen en läkare
Alla prover bra
Säger att kramperna är mentala, att det är där felet sitter?
Fortfarande inget tal
Tar taxi hem
Somnar i varandras armar och hoppas på en bättre morgondag

Fars Dag utan barn hemma

Halvvägs genom den lediga helgen är det Fars dag och dags att fira mannen i mitt liv, mina söners pappa. Helt ärligt så blir det enkelt och spartanskt.

Ingen present för det har jag inte hunnit prioritera inköp av ... mitt fokus i veckan har varit arbete och mannens mående. På det svarar mannen (när jag påtalar "missen") att det är en present i sig, att jag prioriterar honom.

Känns ändå "så där", inte helt okey. Vi ska åka iväg och köpa gott fikabröd. Jag har visserligen erbjudit mig att baka en morotskaka, vilket är tradition till just Fars Dag men mannen tänker att vi inte behöver en hel nu när vi är två hemma.

Det är hans dag så han får som han vill.

Hemma hos oss pratas det mycket om hur vi mår. Hur vi kan göra. Vad vi vill göra och vad som går bort. Vi spelar kort. Har arbetat lite i trädgården, hängt upp någon tavla och rensat i förråd. Promenerat i regnet och gråtit.

Vi har det tufft och jobbigt men samtidigt kärleksfullt och bra. Vi två mot sjukdomen, vilken just nu mest visar sig som en tung och seg dementor. Den senaste tiden har jag tänkt mycket på Harry Potter, på hur dementorerna suger livslusten ur människor och att choklad hjälper för återhämtning samt ett starkt positivt ljus som visar sig när det är som värst.

Puss & kram

Konsten att ta dagen som den kommer

En lång skön ledig helg ligger framför mig, framför oss. Dagar att bara vara och utmana stunden/nuet lagom mycket. Kanske kan vi få lite gjort hemma, sådant som vi placerat i facket "att göra när ork och lust finns" ?

I flera månader har vi låtit mycket vara; fix hemma,att inreda och styla klart. Vila och återhämtning har varit och är prio 1. Nu verkar det dock som om livet tänker annorlunda, kanske finns möjlighet och lust att komma till avslut? En sak i target. Vi får se.

Jag ser fram emot att hänga upp tavlor och montera lampor. Planera och laga god helgmat. En ny yogaklass behöver också planeras men det arbetet behöver jag inte dra in mannen i.

Arbete utan prestation eller krav blir både mer lustfyllt och enklare.

Japp, så får det bli! Ha en skön lördag

Plötsligt visste jag, det är NU jag ska agera!

Tidigare i veckan kom jag till insikt att det är just NU som jag behöver ta tag i mitt liv för att få en hållbar förändring. Jag har axlat många mantlar under de sista sex månaderna och djup inne i mig har jag hela tiden vetat att så kan jag göra under en begränsad tid.

Trots vårt liv.nu känner jag mig både stark och frisk, långt ifrån att själv sjunka ner i ett hål eller bränna ut mig men du vet aldrig vad som väntar runt hörnet!? I tisdags skrev jag därför ett mess till min chef och bad om ett samtal. Plitade ner alla mina tankar i meddelandet så att hon skulle kunna förbereda sig men framför allt för att jag inte skulle ha någon återvändo, fega ur och backa, dags att lägga korten på bordet. Behöver en livsförändring, kanske till och med säga upp mig? Släppa min tjänst och be om att få arbeta extra istället?

Jag vet, att säga upp sig är aldrig bra men ...

Jag älskar mina kollegor, de är BÄST! Min chef är grym, en av de absolut bästa jag haft så min situation har ingenting med dem att göra.

Hur som helst hade jag ett mycket bra snack med min chef som föreslog att hon trots att det inte är tillåtet för annat än studier skulle försöka driva igenom tjänstledighet för mig.

Igår fick jag svaret, jag får tre månader ledighet: januari till mars!!! Timeout 🙏 Ladda batterierna, få mer tid för min yoga och mannen. Så underbart!!!

Har man som jag bästa chefen så är ingenting omöjligt 😍 Tack, tack och tack!