Halvvägs genom den lediga helgen är det Fars dag och dags att fira mannen i mitt liv, mina söners pappa. Helt ärligt så blir det enkelt och spartanskt.
Ingen present för det har jag inte hunnit prioritera inköp av ... mitt fokus i veckan har varit arbete och mannens mående. På det svarar mannen (när jag påtalar "missen") att det är en present i sig, att jag prioriterar honom.
Känns ändå "så där", inte helt okey. Vi ska åka iväg och köpa gott fikabröd. Jag har visserligen erbjudit mig att baka en morotskaka, vilket är tradition till just Fars Dag men mannen tänker att vi inte behöver en hel nu när vi är två hemma.
Det är hans dag så han får som han vill.
Hemma hos oss pratas det mycket om hur vi mår. Hur vi kan göra. Vad vi vill göra och vad som går bort. Vi spelar kort. Har arbetat lite i trädgården, hängt upp någon tavla och rensat i förråd. Promenerat i regnet och gråtit.
Vi har det tufft och jobbigt men samtidigt kärleksfullt och bra. Vi två mot sjukdomen, vilken just nu mest visar sig som en tung och seg dementor. Den senaste tiden har jag tänkt mycket på Harry Potter, på hur dementorerna suger livslusten ur människor och att choklad hjälper för återhämtning samt ett starkt positivt ljus som visar sig när det är som värst.
Puss & kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar