Söndagskvällens trauma är över. När mannen vaknade så kunde han säga NEJ och AA, vilket fick mig att ropa Yes! och göra segertecken. Två viktiga ord att kunna, bland de första som ett litet barn lär sig och ett steg framåt för den ofrivilliga mutisten.
Detta innebar inte att jag fick vila eftersom orden är svåra att föra samtal med. Öppna frågor är liksom inte möjliga på telefon.
Jag fick ringa läkare för uppdatering, familj och vänner. Bokade av min planerade lunch och stannade hemma halva dagen. I vårt hus rådde lugn, inga kramper och ingen demon som svävade över hustaket. Hemmet blev precis så som vi vill ha det, rofyllt.
Så blev det dags att arbeta och min magkänsla sa att det var okey. Mannen skulle vila lite efter maten och jag åkte iväg. Någon timme in på min arbetsdags ringde min telefon. (Jag hade fått ok att ha den nära)
- Hej!
- Hej.
- Jag kan prata nu.
Åh, vilken lycka! He is back!!! Kan göra sin egen röst hörd och slipper skriva lappar. Underbart 🙏
När vi pratade senare så berättade mannen att lugnet som lagt sig klev in med tystnaden. Han blev aldrig rädd, visste att pratet skulle komma tillbaka. Istället fick hjärnan fokusera på något annat, den fick vila.
Målet nu är att bibehålla lugnet, att göra det bekvämt för det så det vill dröja kvar och ge andrum för återhämtning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar