Blogginlägg inställd p g a regn

Har god lust att enbart skriva dessa ord (haha) för hittills denna månad så är det i stort sett vad som erbjudits. Regntunga skyar. Hög luftfuktighet. Grått med molnen så lågt att de nästan gått att vidröra.

Solen har tagit semester ...

Men så är det också november, den i mitt tycke mörkaste månaden. Dripp dropp ...
Vissa dagar blir det knappt ljust.

Men precis som annat så är detta en fas, en kort period så misströsta inte, snart badar vi i advents- och julbelysning. Och sen (!) vänder det, för att långsamt bli ljusare igen.

Önskar dig en skön söndag

Som den finaste present

Även denna dag handlar min blogg om mitt skrivande. Igår "manustävlingsbidraget", idag om barnboks appen Wonder Tales.

Döm om min förvåning (och lycka) när jag loggade in på sociala medier och ser en teaser för en av mina berättelser som (snart) kommer ut i Wonder Tales app.

Wow! Det kändes stort, som om jag förverkligat en dröm (vilket jag också gör).

Att någon annan gör reklam för något jag skrivit, det är jag INTE bortskämd med och just därför blir effekten så mycket större. Så oändligt tacksam! Glädjefylld.

Och mamma där uppe i sin himmel ler, hon som alltid stöttade mitt skrivande. Mamma som faktiskt fick mig utgiven, ja i alla fall novellen om hennes sista natt, om vår sista natt tillsammans.

Jag känner också stolthet över att få vara med i Wonder Tales författargrupp, få vara med på resan med målet att få barn att läsa mer och spela mindre (när de sitter med sina mobiler eller ipads). Känns som ett friskt och viktigt projekt.

Författare? Nä. Eller? Jag kanske växer in i rollen?

Önskar dig en härlig lördag! 

Jag ska göra mitt bästa för att min/vår dag blir bra.

Vilken dag som helst trycker jag på den, "skicka knappen"

Har suttit med texten till en av mina ungdomsnoveller, den som jag tänker skicka in till en stor manustävling.

Det är flera år sedan jag skrev berättelsen men för mig är ämnet ständigt aktuellt. Känslan av otillräcklighet, självkritik och att vilja vara en i gruppen. Att brottas med prestationskrav som emellanåt upplevs övermäktiga.

Att ge upp drömmen eller fly från krav är en kortsiktig och enkel lösning, att kavla upp ärmarna, fightas, ifrågasätta och stå upp för sig själv så mycket jobbigare.

Jag känner varje gång jag läser igenom texten hur mycket jag tycker om min berättelse, den har djup, svärta och hopp.

Så snart trycker jag på skickaknappen, vilken dag som helst.

Puss & kram

På näsan eller inte?

November bjuder på gråmulet och regn, ungefär som minnesbilden av denna månad ofta kan vara.

Igår ställdes min morgonklass in för första gången, vilket innebar sovmorgon utan stress. När mannen åkte iväg till sitt arbete snörde jag på mig löparskorna och tog min runda.

Efter måndagens första snö och tisdagens ihärdiga regnande så möttes jag av ett kladdigare underlag i skogen. Luftfuktigheten var hög och efter någon kilometer började det dugga. Inget jobbigt regn utan ett mer fridfullt. Dimman låg över gräset nere vid ån och återigen var det mytiskt vackert.

Jag hade glasögon på näsan. De immade snabbt igen av fukt och väta. Försökte se över eller under glasen men det var lättare sagt än gjort. Provade att torka av samtidigt som jag sprang vidare, inte heller detta fungerade. Så glasögonen stoppades i jackfickan.

Nu såg jag. Eller gjorde jag det? Hinnan och fukten som immat glasen var borta precis som skärpan. Med andra ord var detta ett lika dåligt eller bra alternativ som att ha glasögonen på näsan. Efter ytterligare en kilometer beslöt jag att låta brillorna få pryda näsan i alla fall.

Att få börja dagen som igår med en löptur och sen skön yinyoga är magiskt. Bli svettig, rensa huvudet och få den där värdefulla egna tiden som alltid boostar mig. Så inget ont som inte har något gott med sig. En inställd klass resulterade i nyladdat batteri.

Skräddarsytt välmående

Idag ska jag ha min första betalda PT timme!

Har varit oerhört roligt att planera utifrån kundens önskemål och eftersom jag känner vederbörande väl så har det dessutom varit lätt.

Vi behövde inte träffas för konsultation, det var heller inte nödvändigt att se kroppen i rörelse, just för att jag yogat tillsammans med hen många gånger tidigare. I detta fall räckte det med att förstå begränsningarna och smärtan som uppstått.

Att skräddarsy ett träningsprogram är inspirerande!

Jag börjar dessutom inse hur mycket jag faktiskt lärt mig och kan vad gäller anatomi. Vilka rörelser som stärker, vilka som bör skalas ned för att passa och vilka som helt bör undvikas under uppbyggnad.

Så helt ärligt hoppas jag på fler PT yoga timmar. Att få hjälpa andra att komma igen efter skada, inflammation, utbrändhet, utmattning eller barnafödande är fint, det känns även viktigt.

För mig är det en önskan att ALLA ska ha möjlighet att må bra, vara hållbara och hitta en balans i livet, det är de faktorerna som gjort att jag valt att bli yogalärare. Om jag kan göra skillnad för någon enstaka så är det värt massor.

Istället för hiss

November 2017

Igår mötte jag en man på jobbet, en person som imponerade på mig. Till att börja med var han som vilken kund som helst, (var med som sällskap åt en kvinna). Hon kollade på kläder och de försvann upp på övre plan.

Så såg jag dem i rulltrappan, det var då wow-effekten slog till. Mannen som satt i rullstol och åkte baklänges. Händerna höll ett stadigt grepp om räcket.

"Wow!", sa jag när de kom ned. "Jag har aldrig sett någon åka som du. Häftigt!"

Vi pratade. Mannen berättade att de flesta blir rädda när de ser honom åka felvänd, att en del försöker stoppa honom och föreslår att han ska ta hissen istället, vilket han ogärna gör, det går fortare att åka rulltrappa även om det ser läskigt ut.

"Jag gör likadant med trappor", fortsatte mannen. "Jag låter bli hissen och kör rullstolen, det är tyngre,  jag måste använda armstyrka men det går ... både upp och ned.

Så berättade han att hissen i det hus han bor i stod stilla en hel månad, det blev "lite" jobbigt eftersom han bor högst upp. Viktigast var att komma ihåg allt innan han gick hemifrån ... att behöva vända för att hämta bortglömda ting var inget som stod på önskelistan. Tror jag det!

Wow, vilken vardagshjälte. Allt är möjligt, bara du vill.

(Detta blogginlägg är en repris från november 2017, då jag arbetade i butik)

Fira alltid det som går att fira!

För ett år sedan (igår) var den värsta och tuffaste dagen i mannens utmattning, den dagen när kroppen fullkomligt kollapsade och han tappade talförmågan ... men också det dygnet när allt vände.

Ett år senare så kämpar han fortfarande med att steg för steg hela sig själv. Ett år då mycket hänt samtidigt som annat står och stampar.

Talet kom tillbaka efter ett dygn (förra året) och det som gjorde skillnad var att rädslan (över att inte veta vad felen med kroppen var) försvann. Rädslorna som legat i bakhåll, just för att INGEN läkare gav några som helst svar. Det var vi (mannen och jag) som tillsammans la ihop pusslet och insåg hur vi borde göra.

Ett år. Lång eller kort tid beroende på vem du frågar.

Idag behöver jag inte bära på klumpen i magen när jag åker hemifrån, den som står för rädslan att något ska hända när jag är borta. Är så enormt tacksam över det! Att kunna åka iväg och med varje känselspröt i kroppen veta att det är okey. Att allt går åt rätt håll, om än långsamt.

Så igår firade vi vändningen! Inte enbart att mannen är pappa (Fars dag) utan hela resan han gjort dessa tolv månader. Att han idag landar på jobbet några timmar varje vecka för att arbetsträna. Att han lagar mat och städar när jag arbetar. Att han alltid finns tillgänglig för våra söner och för mig, då vi behöver honom. Och att jag skulle välja honom ännu en gång om valet var mitt.