November bjuder på gråmulet och regn, ungefär som minnesbilden av denna månad ofta kan vara.
Igår ställdes min morgonklass in för första gången, vilket innebar sovmorgon utan stress. När mannen åkte iväg till sitt arbete snörde jag på mig löparskorna och tog min runda.
Efter måndagens första snö och tisdagens ihärdiga regnande så möttes jag av ett kladdigare underlag i skogen. Luftfuktigheten var hög och efter någon kilometer började det dugga. Inget jobbigt regn utan ett mer fridfullt. Dimman låg över gräset nere vid ån och återigen var det mytiskt vackert.
Jag hade glasögon på näsan. De immade snabbt igen av fukt och väta. Försökte se över eller under glasen men det var lättare sagt än gjort. Provade att torka av samtidigt som jag sprang vidare, inte heller detta fungerade. Så glasögonen stoppades i jackfickan.
Nu såg jag. Eller gjorde jag det? Hinnan och fukten som immat glasen var borta precis som skärpan. Med andra ord var detta ett lika dåligt eller bra alternativ som att ha glasögonen på näsan. Efter ytterligare en kilometer beslöt jag att låta brillorna få pryda näsan i alla fall.
Att få börja dagen som igår med en löptur och sen skön yinyoga är magiskt. Bli svettig, rensa huvudet och få den där värdefulla egna tiden som alltid boostar mig. Så inget ont som inte har något gott med sig. En inställd klass resulterade i nyladdat batteri.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar