November kan behöva lite mer glamour!

Idag bjuder jag på en återblick, 

ett sex år gammalt inlägg 

men fortfarande lika mycket jag 

och mina tankar

Advent är två veckor bort ... 

OCH november månad 

kan behöva lite mer glamour!

Lördagen den 21 november 2015

Fantasy flörtar med reality

Ibland är det underbart med lite flärd i sitt liv om inte annat så för att vila ögonen på. Något designat, innovativt som är skapat av kärlek, glädje och lek. Tredimensionell konst.

Jag älskar Rådhusets utsmyckningar i vår stad. Årstider och balklänningar blir ett och jag får massor av inspiration. Själv skulle jag gärna kasta mig in i ett projekt som någon av dessa, att på okonventionellt sätt designa en "balklänning". Saga möter konst eller om du vill fantasy flörtar med reality.

Fjolårets vinterskrud, vacker för ögat men stickig att bära, äkta naturmaterial.

Årets vinterbrud

Sist men inte minst har vi plastgranen som blev julgransklänning.

Önskar dig en skön onsdag!

Handfatet som led av tandsten

Min man är en trollkarl! Under våra 30 år som gifta har jag aldrig fattat det, inte förrän igår.

Hemma hos oss har vi två toaletter och med det sagt lika många handfat. På gästtoaletten har jag länge stört mig på det fula handfatet, redan när vi flyttade in såg jag att det var skadat.

Det finns ett "nytt" handfat till lilla toaletten, vilket förvarats i källarförrådet sedan vi flyttade till huset ... say no more.

 

Bortglömt men ändå inte, en gång tog vi fram det för att mäta. Tanken var att byta hela inredningen men då behövs hantverkare, typ rörmokare så vi prioriterade bort denna lilla aktivitet. Eller nu ska jag vara sanningsenlig, toaletten är smal och handfatet för stort (med andra ord så passar det inte) vilket är den främsta anledningen till att renoveringen rann ut i sanden.

Skadad emalj. Jag har skurat och rengjort men handfatet har aldrig sett särskilt fräscht ut. Funderat på ifall det skulle gå att måla över? Går ett handfat i emalj att renovera?

Härom dagen var det som nytt???

Mannen hade haft en fixardag när jag arbetat och beslutat sig för att testa en sak. Med skruvmejsel skrapade han det skadade området och hör och häpna,  beläggning släppte! Handfatet har lidit av tandsten!?

Rent och fräscht glänser handfatet och varje gång jag ser det så tror jag inte mina ögon. Min man kan trolla ... det känns som om han bytt och satt in ett nytt i smyg trots att jag vet att det är vårt gamla vanliga. Hurra!!! Underbart.

Jippi, säger vi

Efter en lugn och skön familjehelg är jag påfylld och redo ... att arbeta, både som mentor, yogalärare och i stora receptionen på campus, mina veckor presenteras (som vanligt) ungefär som en påse "gott & blandat".

Astronauten har åkt till Stockholm för en veckas jobb (varpå han tar tåget hem till sig), så nu är det mannen, katterna och jag igen. Stanley och Audrey är nöjda, de gillar lugnet vårt hus oftast bjuder på.

Lejonkungen meddelar att han avslutat sitt första pass på en närbelägen pub/bar. Att leva och plugga i London är långt ifrån gratis och ett extraknäck är önskvärt. Enligt sonen bör det vara möjligt att kombinera Masters studierna med arbete.

Introduktionen med "prova på" blev inte två utan fyra timmar och rakt in i lejonkulan, då två ur den ordinarie personalen var sjuka. Lejonkungen skannade av och kavlade upp ärmarna, frågade den minst stressade när så behövdes och konstaterade senare (i efterhand) att det är smart att vara mätt innan ett arbetspass startar. Trots tryck och intensitet så kändes allt okey.

Med ett snabbt överslag konstaterar Lejonkungen att långa helgpass bör innebära en lön som täcker hyran. Jippi, säger vi! 

 

En alldeles egen plats i mitt hjärta

Idag är det Fars Dag och vi firar mannen och pappan i vår familj (Astronauten och jag) innan sonen önskar skjuts till tåget medan Lejonkungen hälsar från London.  

Min egen pappa (som var/är min stora förebild) dog för många år sedan, ändå finns han med mig varje dag, i hjärtat. 

Han som drog mig runt halva stan på Lilla Gubben (gunghäst/rullhäst), som tillverkade metspön, surfingbrädor och målade tavlor. Han byggde igloo till kvarterets ungar, de största snögubbarna, bakade de coolaste pepparkakshusen och lärde oss fiska. Pappa kunde allt, åtminstone trodde jag det. Han stod för en kreativ barndom. Hade glimten i ögat, var tillåtande, kärleksfull och/men samtidigt gränssättande. En tydlig och trygg person som vi hade lyckan att få kalla pappa. 

När jag var riktigt liten så var jag helt övertygad om att pappa var mannen i mitt liv så till den milda grad att jag tänkte gifta mig med honom när jag blev stor. "Men mamma då?", frågade pappa med glimten i ögat. "Hon kan få bli mormor", svarade jag.

Vår pappa var akademiker men lika mycket konstnär. Han gjorde vårt liv till ett äventyr samtidigt som han lärde oss vikten av att alltid göra vårt bästa, slutföra det vi påbörjade och städa efter oss när vi röjt färdigt.

Pappa du var/är min hjälte! 

Tack för att du älskade mamma 

och för att du/ni gjorde vår barndom magisk.

Love you for ever 

Nostalgi av bästa sorten

Är med i en Facebookgrupp som heter Nostalgi från Kåge. Där kan vi (som av olika anledningar har intresse för bygden) bland annat få ta del av tidningsartiklar, historia, fotografier.  Minnen i form av återblickar vilka kan ge större förståelse för de egna, våra rötter.

Min mormor och morfar bodde i Kåge. Morfar startade och drev den första bensinstationen, han var med andra ord egenföretagare. Mormor roddade kök, hus, trädgård samt allt praktiskt (lättare och tyngre kroppsarbeten) plus deras stora sociala nätverk. Min mamma och moster hade det bra ställt i det stora huset. En borglig uppväxt i ett hem med trygg ekonomi.

För ett år sedan låg en bild på deras hus, taget 1959 uppe på "nostalgi sidan". Det stora vita huset med den lika stora tomten. Det hus som blev mammas och som vi varje sommar flyttade till. Med föräldrar som arbetade som lärare innebar det att jag och mina syskon var priviligerade. Dagen efter skolavslutningen stuvade vi in vårt pick och pack i bilen och körde ut på landet, för att stanna hela lovet och först helgen innan skolstart flytta tillbaka till radhuset (inne i stan) igen.

Det finns så många minnen! Somrar då vi återupptog kontakten med kompisar som vi enbart hängde med och kände under juni, juli och augusti.
Mörkerkurragömma på sensommaren med familjen där den enorma rabarbern var ett perfekt ställe att aldrig bli hittad i. Badmintonplanen. Brandstegen som vi inte fick men ändå klättrade upp och ner för, den satt så lägligt placerad vid balkongen och slutade ovanför stora stenrabatten.
Balkongen som gjord för kräftskivor och annat kvällshäng. Favoritstället dit jag bar kudde och täcke  när sommarnatten var för het och jag hade svårt att sova.

Rummet jag delade med syrran, (det stora rummet på övervåningen). När vi blev osams drogs en osynlig linje igenom och överträdelse var lika med dödsstraff. Tur för oss att det fanns två dörrar. "I" kunde ta vägen ut och in genom övre hallen medan jag kunde gå via badrummet (som lyckligtvis också hade två dörrar).

"K"s skrubb, det rum som egentligen var förråd. Ett rum vi röjde och fick inreda som vi själva önskade (innan K övertog det). Där det var okey att rita på tapeten eller att dra bort den helt för att blotta husets vackra timmervägg. Vårt "klubbrum", vårt hemliga ställe där enbart våra regler gällde.

Finns så mycket att skriva och berätta om när det gäller vårt stora vita hus i Kåge. Hjärtat var ett stort lantkök med lucka i golvet (källarskafferi) samt ett skafferi vid sidan om (som var ett rum i sig). Här fanns en platsbyggd soffa (med förvaring under "sittbänken") som var magisk. Minns ett tillfälle när undertecknad låg i soffans trånga tomrum med locket på och systrar samt  bästa kompis lekte att jag var deras radio. 

Det köket fick långt senare inspirera mig och mannen när vi lät bygga vårt första hus med 30 kvm (kök) som blev vår hems själ och hjärta.

Tror jag stannar här. Skulle kunna skriva hur mycket som helst om vår barndoms hus och somrar men bjuder istället på en bild. Flygfoto: Högåsvägen i Kåge 1959. På denna bild 2/3 större trädgårdsland än vi hade.

Först en, nu två och snart tre

 ... men sen räcker det. Schemat är maxat ... i alla fall just nu. 

Mitt nya jag som mentor åt studenter är spännande, utvecklande och intressant. Den nyaste är engelskspråkig och har påbörjat sin Master. Min utmaning blir att stötta på ett annat språk, vilket känns okey i stunden. Hur det blir med akademisk text, sorterande av information samt att kunna hjälpa till med att strukturera, dela upp och prioritera denna får vi se? Hittills har detta fungerat bra på svenska men kan mycket väl bli betydligt snårigare på engelska. Vi får se.

Nummer tre är den enda som jag mött innan och har ett ansikte på. En student som undertecknad ser fram emot att kavla upp ärmarna tillsammans med för kemin fanns där vid första mötet.

Nog om detta, ikväll kommer Astronauten tillbaka och det blir familjemys!

Lycka - just nu

Lycka kan vara att hämta son vid Resecentrum och få krama om honom.

Lycka kan också vara vetskapen om att den förstfödde stannar resten av veckan (även om det innebär arbete i Stockholm och minus en natt från lillebrors sovrum, det som normalt sätt står oanvänt).

Lycka kan vara att få en present (min och mannens gemensamma), en adventskalender med lyxig och god schweizisk/tysk kvalitetschoklad.

Lycka ÄR att få umgås och hinna prata men också att bara vara och kunna landa i tystnad.

Lycka är att få vara mamma och förälder till söner som ständigt gör mig/oss stolta.