Idag är det Fars Dag och vi firar mannen och pappan i vår familj (Astronauten och jag) innan sonen önskar skjuts till tåget medan Lejonkungen hälsar från London.
Min egen pappa (som var/är min stora förebild) dog för många år sedan, ändå finns han med mig varje dag, i hjärtat.
Han som drog mig runt halva stan på Lilla Gubben (gunghäst/rullhäst), som tillverkade metspön, surfingbrädor och målade tavlor. Han byggde igloo till kvarterets ungar, de största snögubbarna, bakade de coolaste pepparkakshusen och lärde oss fiska. Pappa kunde allt, åtminstone trodde jag det. Han stod för en kreativ barndom. Hade glimten i ögat, var tillåtande, kärleksfull och/men samtidigt gränssättande. En tydlig och trygg person som vi hade lyckan att få kalla pappa.
När jag var riktigt liten så var jag helt övertygad om att pappa var mannen i mitt liv så till den milda grad att jag tänkte gifta mig med honom när jag blev stor. "Men mamma då?", frågade pappa med glimten i ögat. "Hon kan få bli mormor", svarade jag.
Vår pappa var akademiker men lika mycket konstnär. Han gjorde vårt liv till ett äventyr samtidigt som han lärde oss vikten av att alltid göra vårt bästa, slutföra det vi påbörjade och städa efter oss när vi röjt färdigt.
Pappa du var/är min hjälte!
Tack för att du älskade mamma
och för att du/ni gjorde vår barndom magisk.
Love you for ever
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar