Den livsviktiga leken

"Det står väl inte i Moses lag att gamla kärringar inte får klättra i träd!" 

/ Astrid Lindgren 1978

Hittade denna bild i flödet och förstår än en gång varför jag älskar Astrid Lindgren, hon är den bästa av förebilder på så många sätt. Inte enbart skrivandet och de sagor som för alltid finns i vårt kulturarv utan också för hennes sätt att försvara barnen, djuren och de "svagare".

För mig sprider Astrid livsglädje samtidigt som hon aldrig var rädd att höja ett varnande finger och/eller sätta ord på det hon tyckte var viktigt. Heja Astrids anda!!!

Om Pippi var min hjältinna när jag var liten så är hennes "mamma" det i vuxen ålder. Om jag kan förvalta en del av Astrids livsvisdom så har undertecknad lyckats. Klättra i träd är en aktivitet som hänger kvar och så länge jag har rörligheten och förmågan så kommer undertecknad att fortsätta 😜för vem har sagt att leken enbart är barnens?!

Dessutom gör barn som vuxna gör ... inte som de säger!

 

Vad sysslar jag med?

Tar en stor klunk te och känner hur något blir fel, vätskan rinner inte ner genom strupen utan missar munnen och flödar nedför bröstet, in genom urringningen på morgonrocken och vidare ner mot magen.

Men hallå, vad sysslar jag med?

Lite för avslappnad kanske efter morgonens löptur? Inte vet jag. Alla de tidigare klunkarna gick bra, det var bara denna sista som freebaseade. Ut i det okända, ut ur bekvämlighetszonen. Äventyrslysten.

Annars sitter jag och tittar på en väst som jag påbörjade för ett år sedan men som äntligen dammas av för att färdigställas. Blir kallare för varje vecka och snarare än vi tror (???) vinter. Förra årets tilltänkta väst kommer att värma skönt denna höst/vinter.

Om jag stirrar på västen tillräckligt länge så kanske den designar sig själv!? Eller inte. Hinner inte med den nu, ska gå till arbetet. Lämnar de virkade delarna i en liten hög och tänker att de ligger bra där de ligger. 

Ingen brådska, jag hinner, om inte idag så ... en annan dag.

Redlight district

Ja, du läste rätt. Kanske tänker du på Amsterdam och kanske har du varit där på besök? Kanske inte ... Mina tankar skulle osökt vandrat dit om någon pratat om "red light"

Inser att vi har ett sånt område i min stad men inte inne i city utan utanför inte långt ifrån vårt hem. En vägsträcka där de röda gatlampornas sken härskar. Varje gång (vilket vanligtvis innebär 2-3 gånger i veckan) som jag springer/går i mörkret så sprider det röda ljuset sig från A till B som ett pärlhalsband och så plötsligt så tar det slut!

Gatlampor som lyser rött och inte vitt? Fråga mig inte varför för undertecknad har inget svar även om jag skulle vilja veta anledningen.

Vad som trots allt förmedlas är en viss magi, kanske något spöklik men ändå vacker.

Förra året före jul

... som en kaviartub vilken körts genom stenmangel

                                                

En morgon på min väg till arbetet var det något vid väggrenen som fångade mitt intresse, egentligen ingenting som på något sätt stack ut, det varken glimmade eller sprakade av färg, det var heller varken stort eller för den delen malplacerat men ändå "på fel plats" ... eller ska jag skriva i fel form?

Med buken uppåt låg resterna av en huggorm, som ett tomt skal och alldeles platt som om en ovanligt tung bil kört över ormen och pressat ut innandömet genom munnen. Ett skinn var allt som återstod.

Fick mig att tänka på en kaviartub som du lyckas klämma ut precis allt ur ungefär som om den körts genom en stenmangel ...

Makabert? Ja kanske men ändå inte.

Tankarna höll sig kvar, hur var detta möjligt att platta till samt ut huggormen på detta sätt? Eller hade den ömsat skinn? Men nä ... säger magkänslan, hela kroppen inklusive huvudet låg på marken i ett stycke och käken var öppen.

Vad tror du?

Frågan är: HUR gick det?

Som mamma har jag funderat över hur Lejonkungen skulle klara av den utmaning som hans kompisar presenterade under examensmottagningen i somras, något som lät helt galet för oss föräldrar och var anledningen till uppgiften sonen presenterades inför och på stående fot accepterade.

Lejonkungen gillar god mat, han kan betala en dyr restaurangnota om det som serveras är värt pengarna men han varken gillar eller kan slänga ihop den typen av middag själv, har aldrig varit intresserad. Så kom utmaningen som dessutom innebar att han varken fick googla eller läsa recept. Menyn sattes av kompisarna och de lovade att bidra ekonomiskt utifrån en mall de själva skapade. Utsökt middag = gästerna delar på samtliga utlägg. Godkända rätter = halva summan tillbaka. Mindre lyckade rätter = viss procent tillbaka. Total flopp = 0 kronor.

För mig kändes uppdraget som matmissbruk, att inte få fråga, googla eller läsa recept innan ... hur ska du då veta vilka ingredienser du behöver eller hur mycket??? Sonen var dock lugn, sa att det ordnar sig och vi skakade på huvudet. 

Igår ville han ha skjuts till affären och mannen skickade mig. Jag som fått veta menyn memorerade i skallen alla ingredienser och hoppades att ingen skulle missas. Blev därför imponerad när sonen plockade upp en inköpslista och på ett övertygande sätt bad mig hämta varor medan han själv gick till köttdisken för att köpa färsk oxfilé. Helt ärligt verkade han ha koll. Var kom den ifrån?

Jag vet att han inte fuskat, då han varit noga med att de oskrivna reglerna måste följas. Med fullastad kundvagn betalade han och försvann sen in på systemet. 

10 gäster, alla nästan två meter långa (män i sina bästa år) kräver stora mängder av allt möjligt. Jag väntade utanför. Min känsla hade svängt, oron över matmissbruk hade försvunnit, istället grodde en tillit att sonen faktiskt kommer att överraska alla. Efterrätten fixade han i fredags och bilden på cheesecaken visade något som kunnat vara min skapelse.

"De ska få betala", sa Lejonkungen och faktiskt tror hans mamma att det blir så. Han kommer att överraska inte bara oss, sina gäster utan också sig själv.

Här är menyn som ska göras från grunden:

• Fördrink: Vet inte men gissar på caipirinha eller mojito
• Förrätt: toast skagen
• Varmrätt: biff wellington med sötpotatisklyftor, hemmagjord bearnaise samt tzatziki 
• Efterrätt: cheesecake med mangosås/hallontopping

Kunde den ha rymt eller lekte den kurragömma?

Intressant upplevelse ...

Igår stoppade jag i mina linser innan det var dags att gå till arbetet. Regnet låg i luften och fyra plusgrader mötte mig utanför ytterdörren. Kanske en alldeles vanlig höstdag i oktober?

Väl på jobbet startades datorn och undertecknad slog sig ner vid skrivbordet, den stunden innan huset vaknar och det blir fullt upp är härlig ... stillheten och tystnaden inne på kontoret. Tanken var att hinna beta av ett gäng mejl innan jag skulle förflytta mig till receptionsdelen.

Vad underligt jag såg, liksom oskarpt?

Blinkade med båda ögonen. När blicken höjdes såg jag skarpt men när skärmen studerades flöt texten ihop och exakt allt blev suddigt.

Kunde det vara så? Hade en lins rymt eller lekte den kurragömma? Kanske den trillat ur ögat och landat på handfatet hemma? Antagligen. Flyttade linsen jag bar till andra ögat men det blev inte bättre, snarare sämre. Bytte tillbaka.

Kanske var en lins trots allt bättre än ingen? Det fick duga ...

... och det gjorde det.

Dags att släppa sargen

"Vad ska det bli?", undrade mannen, var på jag svarade: "Det får du se ..."

Han förstod inte och tyckte nog att det varken var ett särskilt informativt eller trevligt svar. Faktum var och är att JAG inte vet.

Japp så är det när undertecknad bjuder in kreativiteten. Material väljs efter motivation och sen släpper jag sargen och skjuter från höften, för det är här min styrka finns, tillit till den egna förmågan.

Fast om sanningen ska fram så hade jag fröet till en idé (när mannen ställde sin fråga) men visste inte om "lagret" räckte, inte heller hade undertecknad mönster/ritning eller glasklar vision om slutresultat ... så varför svara annat än: det får du se, faktum är att även jag får se.

Hittade garn i mina gömmor och det är råmaterialet och letade därefter fram en virknål. Jag blir mer begränsad med stickor så de fick ligga kvar i lådan. Virknålen är lättare att skapa med så den är min kompis i det ovissa projektet. Idén får klarna på vägen och har jag riktigt tur så räcker garnet ... annars får jag repa upp och börja om på nytt.