Dags att vända tråkig trend!

Över hälften av alla svenskar är överviktiga!!!

Tyvärr är jag inte förvånad men samtidigt så skulle jag inte gissat att procentsatsen var så hög, snarare var tredje eller fjärde person. Usch så tragiskt. I det här fallet så "var det faktiskt bättre förr".

Ansvaret vilar på oss själva och även om många tjatar om att det borde tränas mer så tror inte jag att det är den enda lösningen.

I mitt huvud så handlar det mycket om vad vi stoppar i oss samt allt småätande. För mycket halvfabrikat, snabbmat och sen en av de största bovarna: sockret. Det är dolt i de flesta livsmedel. Varför???

Läsk, godis, snacks ... mår kroppen bra av att belönas på det sättet (varje dag)? Det blir liksom ingen skillnad på vardag och fest.

Kanske dags att återinföra lördagsgodis och njuta extra mycket?

För jag tror inte på förbud mer på måttlighet, vårt svenska ord lagom passar bra just i detta sammanhang. Vardagsmat och "helglyx"

Vi är alla värda att må så bra som möjligt. Hoppas att vi tillsammans kan vända denna tråkiga trend men som sagt det är upp till var och en av oss.

Puss på er!

Det här är mitt magsmile

I min alldeles egen lilla bubbla

En av de bästa känslor jag vet är "efter träning", då det sköna lugnet sprider sig i kroppen. Musklerna är avslappnade och huvudet har fått vila.

Jag är i balans.

När jag yogat hamnar jag ofta i en bubbla, mitt eget lilla rum och det är inte alltid som jag har så stor lust att lämna krypinnet. Kan emellanåt behöva sparka mig själv i baken ...

Låter det flummigt? Det är det inte. Kroppen går just då på sparlåga och nuet omsluter. Harmoni är ett beskrivande ord.

Efter ett pulshöjande träningspass, då svetten runnit belönas jag på liknande sätt men bubblan uteblir.

Min kropp behöver både och. Tuff, inspirerande, lekfull och motiverande konditionsträning och sen yogan som får mig att andas och lyssna inåt. Balans.

Hur gör du för att må bra?
Vilken är din bästa återhämtning?
Vad reducerar bort vardagens höga tempo?

Hej hopp!

Fredag

Smaka på ordet, visst känns det nice ... f r e d a g

Eller?

För mig är fredagen en av favoritdagarna under en vecka. Helgen står på tröskeln och det vankas lediga dagar (eller nuförtiden är det lite si och så med den saken, jag arbetar vissa helger).

Oavsett ledighet (eller inte) så njuter jag extra mycket av fredagar, det bara är så. Har alltid varit på det viset.

"Godare" mat, ett glas vin och kanske somnar jag i soffan mitt i en långfilm.

Ikväll arbetar jag sent så då får mannen fixa middag, kanske serveras det sushi!? Eller inte. Bordet står dukat när jag kommer hem. I like it.

Att bli bortskämd emellanåt är bra och att själv anstränga sig för någon annan är en härlig känsla. Skapar balans och sprider positiv energi precis som min fredag gör genom att bara existera.

Ha nu en härligt skön dag! 

En riktigt fantastisk fredag önskar jag dig.

När du inser att den största faran inte är någon fara alls

Igår såg jag en filmsnutt med Will Smith som gick rakt in i mitt hjärta, ett standup klipp vilket gjorde skillnad.

Förgäves har jag försökt länka den korta videon till min blogg men utan att lyckas, min tekniska kunskap räcker inte.  Får försöka förmedla klippet:

Will gör en talkshow om hur han en blöt kväll kommer överens med sina polare om att de ska hoppa fallskärm. Yes, klart de ska!

På småtimmarna när han ska sova så ångrar han sig. Varför i hela världen har han gått med på något så utomordentligt dumt??? Ågren knackar på dörren och rädslan förlamar.

Morgonen efteråt har ingen av de andra ändrat sig. Fallskärmshoppet är bokat och alla är redo att kasta sig ut ... alla utom Will. Han har ont i magen och kan inte äta. Hela kroppen är spänd och panikslagen men han vill inte vara den ende som bangar ... så han sätter sig i bilen och kliver sen ombord på planet. 

Flygplansdörren öppnas och Will inser att hans instruktör föser honom mot öppningen. Plötsligt står han med fötterna ut över kanten och instruktören säger att de ska hoppa på tre. Skräcken kramar hjärtat och han tycker sig se döden i vitögat.

1 ... 2 ... han får en knuff i ryggen och faller nedåt (vid siffran 3 sägs många klamra sig fast i dörrkarmen, därav knuffen på siffran 2). Nu finns ingen återvändo ...

Adrenalinet rusar och Will hör sig själv vråla av eufori! Den förlamande rädslan har omvandlats till lyckorus. Han är ett med nuet, bliss, flöde och inser att detta är kanske det bästa han gjort i hela sitt liv?! 

Efteråt frågade han sig själv varför han överhuvudtaget tillåtit rädslan att styra honom? Varför lät han tankarna rusa och sätta igång alla reaktioner i kroppen?

Bakom de största hindren, dödsångest, panikkänslor eller magont så kan vi hitta sann lycka. Att våga gå utanför bekvämlighetszonen är nödvändigt. För att växa behöver vi våga och ibland kan det vara bra att få en knuff i ryggen.

Vi behöver inte hoppa fallskärm, kanske bara utmana oss där vi är, ta en annan väg till jobbet, prova att prata med någon vi inte känner. Säga upp oss och satsa på drömmen vi länge haft, listan kan göras lång.

Hemma har jag Lejonkungen som ruskar om mig och jag är enormt tacksam för det.

Ny erfarenhet

Igår testade jag något nytt (och som jag skrev i förrgår så ifrågasatte jag aldrig min förmåga innan haha).

Jag hade lovat en vän att hjälpa till med ögonfransfärgning.

På den salong jag går och fixar mina egna fransar fick jag reda på att "detta gör du lätt hemma". Köp färg och följ instruktionerna på förpackningen.

Ytterligare en annan vän berättade att hon färgat själv i många år, piece of cake. Ja men då så!

Min första vän handlade färg och igår gick projekt ny ögonfransfärg av stapeln. Kändes som vi lekte. Jag fick rollen på franssalongen och dukade upp ett bord med nödvändigheter. Läste instruktionerna två gånger och satte sen igång.

Min egen erfarenhet är obefintlig ... Jag har sett andra förlänga fransar, inte färga.

Akta huden och ögonen för färg och gel! Allergitest bör göras, typ 48 timmar innan behandling ... Oops vi missade det!

Inte alls så enkelt som jag trodde och ganska pillrigt men vi tog oss i mål och resultatet blev okey.

Varför???

När jag ska göra något jag aldrig gjort tidigare så tänker jag att det är fullt möjligt, att jag självklart kommer att lyckas ... greja uppgiften

men ...

när jag ska göra något jag gjort "tusen gånger" , fast det var länge sen, så misströstar jag och undrar hur det ska gå?!?

Hur kan det vara möjligt? Hur är jag skapt? Varför tvivla?

Allt sitter i mitt huvud. Tankarna hindrar mig när tvivlet klamrar sig fast.

Dessa stunder är det viktigt att jag låter bli att tänka, att jag kopplar in magkänslan istället och minns de gånger jag lyckats. Alltså logga ut hjärnan och lyssna på magen, för den ljuger inte.

Barn gör INTE som föräldrar säger, de gör som de gör Eller är det tvärtom?!

Härom kvällen, under en av familjens påskmiddagar, blev jag ordentligt boostad av Lejonkungen. Vet inte hur det började?

Plötsligt pratade vi om mina drömmar (råkade väl i någon mening nämna vad jag verkligen skulle vilja göra). Den yngre sonen tittade allvarligt på mig och undrade VAD som hindrar mig?

Inget? Eller?

I hela sönernas liv har jag uttryckt  att de ska följa sina drömmar, förverkliga och njuta av äventyret. Finns inga hinder, låt ingen stoppa dig ... go for it!

Nu satt jag vid köksbordet och hörde min yngre son säga samma ord till mig, det värmde. Sanningen att säga så behövde jag höra orden.

Vem stoppar mig? Är det jag själv?

Lejonkungen tittade på sin pappa, tillbaka på mig och sa: "Han klarar sig! Om du är borta en månad ... det är ingenting. Det här handlar om din dröm! Gör det."

Ja, jag borde. Har ingen plan just nu men fortsätter att suga på karamellen och lyssna in allt det Lejonkungen förmedlade.

Våra söner går sina egna vägar, de sätter upp mål och har hela världen som spelplan. Jag är stolt över deras handlingskraft och förmåga att stå på egna ben. Kan de så kan väl även jag? Vad stoppar mig?

Tiden får utvisa ...