Minnen att njuta av

Idag bjuder jag på lite dagboksanteckningar från vår inledning av semestern

Flygetapp tre

Vi var cirka tio personer som klev ombord på propellerplanet. Väskor och handbagage längst bak och resenärer längre fram. Vi satte oss på rad två. Cockpiten hade ingen dörr så allt piloterna gjorde kunde följas av passagerarna. Vår kapten var luden över både armar och ben, riktigt hårig! Önskade ett tag att jag liknat honom för när vi lyfte och fläkten blåste kall luft så blev det kallt.

Skulle haft öronproppar ... motorljudet dånade. Stoppade fingrarna i öronen och njöt av den magiska utsikten. 

45 minuter i luften och sen äntligen framme! Planet landade i vattnet och la till vid bryggan / piren. Kuredu, vår ö är förhållandevis stor. Här går vi barfota. I love it!!! Vi bor i en strandbungalow. På trappen står en lerkruka med vatten med tillhörande skopa att skölja av fötterna innan vi går in. Det pittoreska rummet är högt i tak och byggt som en hydda. En säng med moskitonät är centralt placerad. Badrummet är ute men ändå inbyggt. Häftigt. Här ska jag yoga!

Dusch och sen middag. Så gott!!! En stor buffé med tema Siri Lanka. Så välbehövligt, så njutbart! Skulle kunna leva på vegetariskt när det som här är så vällagat.

Bäst hittills är att få gå barfota som det barfotabarn som jag är!!! Och naken inne i hyddan.

Hade ställt klockan på sju för att springa, upp och ut. Mannen sov vidare. Varje gång jag smyger iväg så är kroppen vaken men inte ögonen, det är som att löpa i blindo de första minuterna. Jag behöver vänja mig vid gryningsljuset innan hela jag är närvarande. Det går kanske inte snabbt men denna morgonrutin är ljuvlig. Trots att det är söndag så såg jag fler ögäster än sist, några satt på sina altaner och andra rörde sig på stranden. Själv sprang jag barfota på korallsanden, hoppar emellanåt till när foten rullar över en vass korallbit eller snäcka. Hejade på de som räfsade bort sjögräs och städade. 

Vi promenerade ut på landtungan. Såg en rocka tio meter ut, en ganska stor. Väl tillbaka så placerade mig mig i solstolen. Solade och badade. Upptäckte att det var fler fiskar i vattnet nedanför oss. Jag satt på huk och de simmade runt mig. Det klara vattnet gjorde det enkelt att följa fiskarna ovanför vattenytan. Stora vita fiskar med gula eller blå ryggfenor. Fick sen för mig att hämta snorkel och cyklop för att studera fiskarna under ytan. Hann knappt ned innan det sved till mellan skinkorna, liksom brände runt analöppningen som om jag bränt mig på nässlor??? Vad var det som hänt? Upp ur vattnet och in i duschen. Av med bikinitrosan och upp med rumpan så vattnet kunde skölja igenom området. Mannen fick undersöka men hittade ingenting. Myrbett? Sandloppor? Oavsett vad så var det obehagligt. Bytte bikini och återvände till solen. Läste lite. Så kom en riktig störtskur Jag hann upp på altanen och kunde sitta där och njuta av vattnet som plaskade och stänkte. Regnade intensivt i kanske en halvtimme. 

Jag tog en promenad till landtungan igen för att se högvattnet. Hur havet möter sig självt ovan sanddynerna . Ingen kamera, ingenting med alls. Satte mig ned i vattnet och lät det skölja över mig. Denna plats kommer att få bo i mitt hjärta, jag är förälskad i den. Havet, solen, vinden. Hit vill jag återvända. En korallbit landade hos mig och jag lånar den resten av vår tid här. En plats att meditera med öppna ögon. Jag blir ett med naturen. En stor krabba går förbi, människor passerar och vågorna omfamnar varandra när de möts framför mina ögon. Vitt skum. En rocka. Magiskt. Helande. Wow!!! Vill stanna kvar, hur länge som helst men tvingar mig själv att vandra tillbaka. 

Promenerad runt ön. En helt annan upplevelse under högvatten. Såg tre stingrockor helt nära  stranden! Det var som att vara på upptäcksfärd. Vissa partier som legat på land under löpningen gick inte att gå, fick hitta nya passager. Djungelkänsla. De vita vackra tranliknande fåglarna verkar ha sina nästen i buskage under palmer. Undrar vad de heter?

En liten revhaj som simmade helt nära mig i vattenbrynet, som om den gjorde mig sällskap. Alla dessa stunder när djur och natur går hand i hand med mig är magiska. Mötte ett brittiskt par och pekade på hajen. Mannen berättade att sandpumpen som är placerad här lockar till sig revhaj, kanske hittar de föda lättare eller bara blir nyfikna?

Mitt nio, tioåriga jag minns

Det suger att vara sjuk mitt i sommaren, under semestern ...

Ledsen att besvära er med uppdatering på mitt icke existerande välmående, men det är liksom i den bubbla jag befinner mig i. Vila är tyvärr inte något som jag är jättebra på. Eller förresten vila fixar jag, det är att vara sjuk som inte ingår i min världsbild. Jag tränar mig, om än motvilligt. Så istället för att skriva mer om nuet ska jag ge er ett minne.

Tror att jag var nio eller möjligtvis tio år gammal när mamma noterade att jag fått vattenkoppor på Midsommardagen. Det här var på den tiden då Midsommarhelgen kunde innebära högtryck och bad hela dagarna. Just denna sommar så var det varmt och det var troligtvis därför mina koppor syntes så bra. Jag blev bokstavligt talat plockad från stranden och deporterad till det svalaste rummet på ön. Avskuren från gemenskap med systrar och kusiner som lyckliga plaskade i vattnet.

Nu var det inte så att jag lämnades helt åt mitt öde. Jag fick mat, serietidningar och besök i min sjukstuga. I ärlighetens namn sov jag en hel del MEN det kändes ändå som att jag missade allt det roliga, som om hela livet fortgick utan mig och en svag känsla av utanförskap infann sig. Jag ville ju vara med!

"Nej, nej", sa mamma, "du har feber, att vara ute i solen gör dig sämre. Vila en dag eller två." Hon menade väl och gjorde säkert helt enligt regelboken men likväl hade jag absolut ingen lust att ligga inomhus när det var badväder.

Typ ungefär så känns det nu, idag. Varför vara sjuk när jag kan vara frisk? Kan jag snabbspola fram till välmående? Nä ... Det är bara att följa mammas råd, vila en dag eller två.

Ja, ja mamma. Jag kämpar men som sagt jag är inte vidare bra på detta.

Så när du som följer mig läser detta hoppas jag att viruset gett vika. Det lär visa sig

Puss & kram

Rapport från sjukstugan

Hur har vi det egentligen? Tja så där. Mannen och jag hostar och snorar ikapp. Det positiva är i alla fall att allt sakta men säkert verkar gå åt rätt håll.

Jag som kände mig nästan frisk (igår) luftade kroppen och själen på vår vackra innergård. Det blev varmare än jag trott och istället för den tidigare frossan så svettades jag.

Fick en riktigt mysig eftermiddag med astronauten och goda grannar. Socialt umgänge med människor jag gillar, finns det någon bättre medicin?

Att yoga under de senaste dagarna har inte riktigt fungerat. Jag har fått anpassa mig efter kroppens behov. Under mitt febriga dygn så bäddade jag ned mig och ägnade mig åt restorative: liggande fjäril. En slags återhämtande och vilande yoga. Somnade så klart!

Igår orkade jag lite mer så då valde jag yin, ingen puls, inget svett utan lugna asana för att öppna upp och stretcha, vila i varje position i fem minuter.

I de bästa av världar så vaknar vi friska i morgon. Jag lever på hoppet, det är det sista som dör hos mig.

Hej svejs!

Festen som kom av sig

Emellanåt stannar livet och nuet fryser till is. En pausknapp trycks in för att jag ska ha möjlighet att ta in information. Så var det igår.

På sociala medier läste jag i en sluten grupp att den förläggare som skulle ge ut vår barnboksantologin, där jag har med en novell, plötsligt dött under en semesterresa med sin familj.

Oj, det är ju hur sorgligt som helst. Vet inte ålder på förläggaren men alldeles för ung för att döden skulle stå i väntrummet. Tiden stannar upp. Vakuum

Jag har ingen annan relation till denna människa än de mejl och de meddelanden som skickats. Hela situationen känns underlig. Overklig. Jag försöker förstå vad som hänt men det är inte helt enkelt.

Allt var klart. Boken skulle skickas till tryckeriet den första augusti.

Men ... nu blir det nog ingen bok? Livet eller döden kom emellan ...

Dunk, dunk

Totalt utslagen med spränghuvudvärk och feber.

Det här har jag inte beställt och absolut inte planerat in i min semester, att bli sjuk. Finns inget annat att göra än att inta ryggläge och vila. Lyssna på sommarpratare, sova och driva ut det "onda" genom positiva tankar.

Jag som ytterst sällan blir sjuk har trillat dit och jag tror att det är sviterna efter den hemresa som gav oss alla rubbningar i vätskebalansen. Plötsligt blir jag mottaglig för bakterier som min kropp normalt sätt klarar av att driva bort.

Magen är förfannad och en svampinfektion viskar att den kanske tänker blomma upp.

Nej!!! Vill inte.

Dricker tranbärsjuice och smörjer in bröstet med Tigerbalsam. Stoppar i mig massor av färsk ingefära och blundar för att vila ögonen.

Bara att härda ut. Lyssna inåt och försöka ge kroppen det den behöver för att läka. That's life.

Tomma fickor

Hade date med en kompis igår, vi skulle ta en öl på kvällen och hinna prata om vad som hänt sedan sist. Allt gick enligt planerna och plötsligt hade vi suttit i flera timmar. Så började det städas och plockas runt oss och vi insåg att det var dags att gå hem. På med jackor under fortsatt prat till vännens cykel där vi sa hejdå.

Jag körde ned händerna i jackfickorna för att kolla min mobil. Kände enbart hemnycklarna. Ingen utbuktning, ingen tyngd ... fickorna var tomma?

Min telefon???

Jag vände på klacken och sprang för att hinna tillbaka innan dörrarna låstes. Hade jag blivit bestulen? Hade mobilfodralet glidit ur jackfickan när jag satt i soffan?

Under den tid vi tillbringat på puben så hade jag knappt petat på min telefon. Vid bardisken hade den fått lufta sig när jag betalade annars hade den (vad jag mindes) legat i tryggt förvar i min ena ficka.

Problemet är att jag gör som många andra, har allt i mobilen: körkort, bankkort och annat viktigt.

Ja ja jag vet ... försvinner telefonen så finns inget kvar. Absolut inte smart men ack så praktiskt när det fungerar (jag som inte är en "handväskperson").

Dörren var öppen när jag andfådd kom tillbaka. Barpersonalen hängde över en laptop och det första jag såg var mitt skinnfodral till mobilen. "Är det min telefon?", undrade jag.

Det visade sig att jag hade änglavakt. Killen vid disken höll just på att spåra mig. Telefonen hade glidit ur fickan och hamnat i skinnsoffan där jag suttit.

Tack, tack och tack!

Kalle Anka fötter

Vilken skillnad det är att löpa hemma jämfört med de turer jag gjorde på vår resa. Temperaturen så klart, i morse fick jag använda betydligt mer kläder.

Skor ... ett nödvändigt ont. Vill inte springa barfota på asfalt och grusgångar. Det är en lyx att få springa barfota men då föredrar jag korallsand och det har vi inte hemma hos oss. Mina fötter mår så bra när de får andas fritt och just därför protesterade de ordentligt när jag tog på både strumpor och skor. (En vanesak nästa gång kommer de troligtvis att okeya skorna direkt.)

Trodde att det skulle kännas någorlunda enkelt att ge sig ut men där hade jag fel. Kroppen var tung och reagerade med att skicka signaler. Först höger fot, sen ljumskar och på vägen hem vänster fot.

Väntade på att knäna skulle lägga in protest men de höll sig lugna.

Bara att tänka "Kalle Anka fötter" och rulla över foten, belasta på rätt sätt och tänk bort "obehagssignaler" samtidigt som hjärnan registrerar och jag förstår att jag behöver lyssna inåt, avgöra om det enbart är obehag eller om jag behöver korta ned löprundan.

Så kan det vara. Idag var inte den bästa dagen men jag tog mig runt. Nästa gång kanske det känns lättare?

Så idag minns jag naturen, dofterna och allt som är vackert med Sverige, det som gör att jag drar på mig löparskorna och njuter.

Hej svejs!